Så gammal har jag blivit att jag firar äldsta barnbarnets studentexamen i dag. 1926 avlade Morsan sin studentexamen på Lyceum för flickor i Stockholm. Kommer yngsta barnbarnet att avlägga sin examen exakt 100 år senare – och kommer jag att få vara med eller har Jesus kommit tillbaka dessförinnan, så att festen blir utan vit mössa men i stället med de vita kläderna? Tankarna går för en äldre herre.
Nu är ju detta med studentexamen en komplicerad affär, för just studentexamen avlägger de unga icke! Bekännelsen talar om sådant som ”kallas och är”. Studentexamen kallas, men är inte! Detta är en lärdom som inte ska föraktas. Den ger inblickar i det mänskliga livet, det som gärna ägnar sig åt självbedrägeri.
Från självbedrägeri är det inte något längre tankeled till domprosten Mats Hermansson, han som nu slutar. Här vidgås alltså, att det varit just så problematiskt (så illa!) som Sofia Lilly Jönsson omtänksamt berättat för oss och fått, ursäkta franskan, skit för.
Ni minns kanske att Hermansson skrev på intyg om renoveringsarbeten i Visby domkyrka som påstods vara utförda och bidragsberättigade – men det var rent bedrägeri. Jobbet hade inte gjorts. Hermansson klarade sig. Konstigt nog. Ni minns kanske också att han gav sig på dåvarande komministern Markus Hagberg, och lömskt ville nita honom för något han alls inte tagit upp i en föreläsning i Visby. Ni minns kanske också att Dag Sandahl missade den dubbelföreläsning om ämbetsfrågan – mot Koskinen-arvode – Sandahl själv utlovat men icke utlovats för att verkligen ta upp den fråga som Hermansson tycktes ville ha belyst? Och så har Hermansson ringt i klockor, fast det var missuppfattning och hamnat i konflikt med dåvarande biskopen – vad det nu var han hette… Det är fast omöjligt att minnas. Men han var snäll!
I denna juni månad nådens år 2019 vidgås alltså, att det varit en lång tid av problem med den psykosociala arbetsmiljön. Nå, då vill vi kanske gärna läsa vad de lokala ledarskribenterna, de som förnekat att det varit just så, nu har att förtälja? Ska Sofia Lilly Jönsson få en helgonstaty uppförd över sig vid domkyrkan i Visby? Inte undra på att man undrar.
Nu finns en risk att allt ljus sätts på Hermansson. Det vore inte riktigt rätt.
Inger Harlevi, POSK, var den som på ett från regelsystemet avvikande sätt rekryterade Hermansson, lurade honom att skriva på falska intyg, backade honom i alla lägen och nu är glad över att ”samtalen kunnat föras i god ton” när Hermansson får silkessnöret.
”Cherchez la Femme” kan man bara säga. Ansvaret ligger tungt på Harlevi. Hon bör, oss emellan, lämna sina uppdrag i solidaritet med Hermansson. Nog är nog, basta är basta. Gå!
Hermansson har dock inte tappat tillförsikten till sitt ego. ”Förväntningarna på den nya domprosten var att göra kyrkan relevant i samtiden. Jag motsvarade detta och har levererat på de punkterna. Men jag var medveten om att jag behövde förstärkning.” Hermansson har gjort ”elva år vid fronten”. Det låter sig sägas. Han har också ”haft fantastiskt roligt”. Han ser ”med stolthet” på sin tid i Visby och frågar efter goda idéer vad man kan göra med en aktivistisk domprost. Man kan göra som kyrkorådet i Visby. Men då bör Hermansson få sällskap i soptunnan, det är det enkla budskapet. Det kan kallas ”jämställdhet”.
Hermansson anförtror också gutarna att han inte är nedstämd eller chockad. Nu får han tid att måla när han ska, det heter så, ”fasas ut” från sin tjänst. Han slutar någon gång i höst och Harlevi ”gör det bästa av situationen”. Jag antar att detta icke betyder ett löfte om att hon ska avgå, man kan inte riktigt lita på POSK-are, som bekant. Hermansson förnekar sig dock icke. Han har alltså haft fantastiskt roligt – och betalt för det. De kyrkliga översåtarna ter sig närmast obetalbara! Säg emot mig om ni vill, men går prästeriet verkligen ut på att ha – roligt?
Länge leve Sofia Lilly Jönsson! Hon hade rätt hela tiden! Ni får själva leta upp Torsdagsdepressionen på nätet om ni vill se Hermanssons anlete och läsa pratminus.