Alliansregeringen vill införa en ordning där alla konfessionella inslag i skolans undervisning förbjuds. Tanken visar tydlig släktskap med den ordning som gäller i USA, där konstitutionen slår fast principen om separation mellan stat och kyrka parat med en tydlig skrivning om religionsfriheten. Samtidigt som dessa förslag förbereds behåller de politiska partierna sitt grepp om Svenska kyrkan och använder den för att torgföra sina politiska program.

Det är en paradox och en inkonsekvens som är pinsam för det politiska etablissemanget och som väcker stor förvåning utomlands. Det politiska dubbelspelet är uppseendeväckande.

Vill man företräda linjen om en tydlig separation mellan kyrka och stat måste det få konsekvenser över hela linjen. Det är hög tid att de politiska partierna drar sig tillbaka och upphör med förmynderiet av kyrkan. Inte bara för kyrkans skull utan också för sin egen trovärdighet. När Svenska kyrkans angelägenheter dryftas i det högsta beslutande organet, kyrkomötet, är det socialdemokrater, moderater och centerpartister etcetera som möts för att fatta de beslut, alltifrån lärouttalanden till vardagsfrågor, som genomsyrar hela kyrkans arbete. Församlingarna, men också stiften och den nationella nivån, är konsekvent objekt och inte subjekt i den inom kristenheten helt unika beslutsordningen.

I Sverige finns ingen reell separation mellan kyrka och stat. Det har de politiska partierna sett till i sin rädsla att tillåta alltför många oberoende spelare på den offentliga arenan. Det märks inte minst i debatten om en ny äktenskapslagstiftning, där politiseringen blir särskilt tydlig och där kyrkan används för att legitimera politiskt grundade ställningstaganden.

Men vad blir ställningstagandena värda, när det är uppenbart för alla att det bara är en duplicering av partikongressbeslut? Annat var det från början. Då respekterades kyrkans särart.

När kyrkomötet sammanträdde första gången 1868 efter ståndsriksdagens avskaffande bestod det av 30 präster och 30 lekmän, med biskoparna som självskrivna ledamöter. Kyrkomötet skulle uttrycka "en läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke" och lyfta ut kyrkofrågorna från "de politiska meningsskiftningar, som alltid växlar i en riksförsamling."

Det fanns en insikt att en beslutsordning i kyrkan, som visserligen var en statskyrka, hade att ta hänsyn till förvaltandet av en överlämnad tro, bekännelse och lära och ett reellt inflytande för församlingarna i handhavandet av Svenska kyrkans angelägenheter. Men beslutsordningen har successivt förändrats.

Genom en reform 1949 ändrades sammansättningen så att lekmännen fick majoritet. De teologiska fakulteternas självskrivna ledamöter togs bort 1970. Teologins roll försvagades markant.

Valet skedde genom ett elektorssystem men antalet ledamöter mer än tredubblades och partigrupperna uppträdde öppet. Det innebar att de obundna ledamöterna, som trots allt hade valts, såg sig nödsakade att organisera sig i en obunden grupp. Biskoparna fråntogs sin rösträtt men ålades närvaroplikt. Eventuell prästerlig representation lämnades till de politiska partierna och grupperingarna att besluta om.

När detta hade uppnåtts hade man hittat en väg för fortsatt kontroll samtidigt som de otidsenliga banden till staten i formell mening kunde upphöra. Beslut fattades 1997. Senare fastställdes den kyrkoordning som ger verktygen att dominera kyrkan. Genom införandet av direkta val på alla nivåer behöver partierna inte längre gå "omvägen" genom församlingarna för att få in sina representanter i stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

I kyrkoordningen finns inte ett oberoende ämbetsansvar över huvud taget kvar. Alla ramar för ämbetsutövningen är konsekvent satta och begränsade av politiskt valda organ.

Möjligheten att kontrollera kyrkan är total. Hur länge ska denna parodi få fortsätta? Ska vi ha en separation mellan kyrka och stat? Eller? Ett uns av konsekvens, tack!

YNGVE KALIN

Präst i Hyssna, ledamot av kyrkomötet 1995-2001, ersättare för nomineringsgruppen Frimodig kyrka och inkallad att tjänstgöra vid höstens sessioner i kyrkomötet

© Yngve Kalin & Svenska Dagbladet 10 nov 2007