KYRKLIG SAMLING KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Att gömma profeter

Hyssna, 22 december 2004

Kära vänner,

Obadja på drottning Isebels tid stod fast genom att gömma undan profeter som skulle stå redo när statsreligionens vindar blåste annorlunda. Han gjorde vad han kunde ñ och Gud välsignade det. (1 Kon 18) Egentligen är det väl i mångt och mycket det som vi håller på med. Vi försöker rädda vad som räddas kan och ha en beredskap för framtiden.

Det pågår en gigantisk omformning av vår kyrka och många känner sig vilsna och uppgivna. Vilken är vår kallelse i detta, vi som vill hålla fast vid det uppenbarade Ordet och kyrkans bekännelse?

Det är min fasta övertygelse att vårt uppdrag är detsamma som gällt systrar och bröder i tidigare sållningstider i kyrkans historia: Att utbe sig den andliga gåvan uthållighet, trohet och bön om kyrkans förnyelse och upprättelse.

Vi försöker bevara en rännil från den friska källan Guds ord, som skapar liv och leda in det i den idétorka och den tilltagande ödeläggelsen som karakteriserar vår kyrka. Det kräver samma uppfinningsrikedom, mod och handlingskraft som Obadja visade. Vi kallas liksom Herrens apostel Paulus att på alla sätt "visa vad vi duger till som Guds tjänare ñ i ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte ñ att kallas villolärare men ändå säga sanningen" (2 Kor 6: 3-10)

För vårt ifrågasättande av utvecklingen och vårt ständiga hänvisande till Bibelns auktoritet skapar irritation och indignation Några exempel från det gångna året illustrerar detta:

När en känd utövare av prästämbetet i höstas i en krönika uppgivet förklarade varför hon övergick till i sina ögon andra mer meningsfulla uppgifter än att fortsätta som aktiv präst i vår kyrka skyllde hon på daltandet med den s.k. minoriteten, som undergräver allt. Genom en lyckad "PR-kupp" att kalla sig "minoriteten" kunde alla bakåtsträvare kräva minoritetsrättigheter, gå in i samtal som en respektabel part o.s.v. Nu hade hon fått nog!

När kyrkomötet än en gång debatterade ämbetsfrågan utmålade en präst och därtill kyrkostyrelseledamot en kollega, som står fast på kyrkans gamla lärogrund, som ett varnande exempel på hur "kvinnoprästmotståndarna visar sitt fula tryne."

Vid kyrkomötets inledande gudstjänst i september gick en av biskoparna till öppet angrepp och hävdade att den klassiska synen vad gäller kyrkans ämbete och utlevd homosexualitet innebär förakt mot Herren Kristus själv: "Man avvisar nåden och vägrar samtidigt att visa nåd själv." Han fortsätter: "I den intellektuella hederlighetens namn borde den som inte kan dela vår kyrkas nattvardssyn och delta i nattvarden också lämna denna heretiska kyrka om det nu är det man anser."

Efter en biskopsvisitation i Skåne går en annan biskop till angrepp mot ett pastorat som fått en konservativ slagsida och slutit sig mot omvärlden. Hon hänvisar till egna iakttagelser och brev hon begärt in och fått ñ men när lokaltidningen kräver att få ta del av källmaterialet får den veta att det är förstört och biskopen tvingas backa på så gott som varje punkt! Det märkliga är att pastoratet har långt fler gudstjänstbesökare än de flesta andra!

Den kyrka som tog form i Sverige efter år 2000 är i händerna på en ohelig maktallians av modernistisk teologi och politisk kontroll som lever i ett beroendeförhållande av varandra. Modernisterna med sin agenda att omforma kyrkan behöver politikerna för att nå de inflytelserika positionerna och kontrollera utvecklingen och som de ser det befria och rädda den från det som under seklerna byggts på och fördärvat det ursprungliga evangeliet. Det är som den amerikanske teologen David Mills konstaterar inget fel på deras uppriktighet och övertygelse. Problemet är att hela grundvalen raseras ñ i praktiken uppstår en ny slags kyrka, ja t.o.m. en ny religion i de gamla kläderna.

De politiska partierna behöver modernisterna för att kyrkan inte skall falla i händerna på personer som skulle ifrågasätta den gängse maktstrukturen i samhället. Ibland blir kopplingen mellan modernisterna och den politiska sfären övertydlig som när kyrkan går i bräschen och legitimerar samkönade parrelationer/äktenskap eftersom samhället tidigare i historien inkorporerat den kristna äktenskapssynen i sin lagstiftning. Utan kyrkans godkännande skulle den politiska agendan aldrig kunnat genomföras och vice versa.

Men för att hålla ihop alliansen behövs en motbild. När spricker uppstår mellan modernisterna och politikerna ñ i "ofarliga" kyrkliga frågor är kyrkopolitiker av hävd ett tämligen konservativt släkte, som vill att allt ska vara som förr - kan alltid "kvinnoprästmotståndarspöket" plockas fram och legitimera ändringar i allt från de kyrkliga böckerna till kyrkordningen eller indelningsändringar och pastorats- och församlingssammanslagningar. Då blir det rättning i leden!

Det av tradition mycket kyrkliga Kinds kontrakt i det inre av Göteborgs stift har en svår, för att inte säga, katastrofal prästbrist. Stiftets talesman vet orsaken: "Det beror på det traditionella kvinnoprästmotståndet bland prästerna där." Nu när det knappt finns några kvar kan man fråga sig varför inte nya "moderna" präster strömmar dit. Stiftets lösning kom som ett brev på posten: Församlingssammanslagningar av sällan skådat mått!

Många lämnar kyrkan. Kyrkokansliet vet orsaken. Genom intervjuer tror man sig veta att det beror till en viktigt del på daltandet med kvinnoprästmotståndet" ñ i alla fall säger man det till alla journalister som frågor och det som upprepas i varje artikel som handlar om ämnet. Att Aftonbladet med en löpsedel och en artikel lyckades påminna minst 25.000 personer på en enda dag att de som förespråkare för kvinnliga präster borde lämna kyrkan är ett märkligt sammanträffande. Eller vad var det artikeln handlade om?

I det korta perspektivet har den parallella strategin att isolera och med administrativa åtgärder marginalisera oss i minoriteten varit framgångsrik.

Men samtidigt märks en osäkerhet från majoriteten hur minoriteten skall hanteras. Skall den angripas eller tigas ihjäl? Den vanligaste metoden är att vänta att utfrysningen och de fattade besluten får avsedd verkan. Men ibland räcker det inte. När de s.k. samtalsgrupperna kom till stånd efter det oväntade kyrkomötesbeslutet 2001 där minoriteternas ställning faktiskt ett ögonblick lyftes upp i ett internationellt ekumeniskt perspektiv och kyrkmötet visade besinning och beslutade att inomkyrkliga samtal borde föras, gjorde två kända kyrkliga debattörer en JÄMO-anmälan som skapade panik bland modernisterna och nästan havererade processen.

Det som också kan få ledande företrädare att agera är om någon utanför kyrkan visar sympatier för minoriteten. Ett exempel på detta är hur en domprostarna resonerar med sig själv i en nyligen publicerad artikel där hon är irriterad att t.o.m. ledarskribenten Per Ericsson på Svenska Dagbladets ifrågasätter majoritetens kyrkopolitik.

Hon skriver: "Kanske har pytteminoriteten lyckats med konststycket att placera ett av sina språkrör på en arena, som många andra lobbyister drömmer om. Ericsons bild är både missvisande och orättvis. Motståndarna till kvinnliga präster har verkligen haft hemortsrätt i kyrkan och ett stort utrymme, större än vad kyrkan egentligen har orkat med. Ofta är det de kvinnliga prästerna som i tysthet fått dra det tyngsta lasset. Jag undrar ibland vad mer de hade kunnat uträtta om de inte alltid behövt ta hänsyn till "de svaga bröderna". --- Jag läser i Ericsons ledare en förhoppning om en kyrka, som mycket liknar den statskyrka vi lämnat bakom oss. En sorts paraplyorganisation för alla troende, vilket sätt det än må vara. En kyrka där striderna fortsätter, kvinnor kränks och som folket flyr ifrån. Ericson skulle kanske bekanta sig med Jonas Bromanders undersökningar om utträden, där en av de få signifikanta orsakerna var motståndet mot kvinnliga präster."

Den våldsamma indignationen

Man kan förvånas över den våldsamma indignationen i inlägg som dessa och hur mönstret känns igen och argumenteringen upprepas. Det är uppenbarligen så att trosuppfattningar, som är en del av det allmänkyrkliga arvet och som delas och upprätthålls av stora delar av kristenheten, och som erkänns och bärs upp av många fromhetsriktningar också i Sverige steg för steg ska malas ned.

Man kan förundras över att det som beskrivs som en "pyttemajoritet" kan skapa sådan indignation och måste angripas med sådan kraft. Vad det handlar om är inte bara vara vanliga utstötningsmekanismer, någon slags "etnisk resning" av en minoritetsgruppering. Nej, det är ett angrepp på Bibelns och uppenbarelsens auktoritet och integritet. Då får frågan en annan dignitet och handlar inte bara om en liten ostyrig gruppering som inte vill inordna sig utan om hela den svenska kyrkoprovinsens framtid. Därför är det vår kallelse att vara kvar som vittnen och bärare av kyrkans klassiska tro trots tillmälen och epitet som "fundamentalister" i en kyrklig "lekhage" Så länge vi är kvar är vi ett hot i maktens ögon och en påminnelse om kyrkans klassiska tro. Går vi frivilligt löser vi deras problem. Det visar sig i att Missionsprovinsens planer välsignas: "Jag anser att vi skall lämna Missionsprovinsen i fred, för att organisera och fullfölja sin kallelse. Och önska välsignelse för människor som engagerat sig i dess arbete," menar domprosten.

Att offentligt i det svenska debattklimatet stå upp för en icke politiskt korrekt uppfattning kostar på och kan innebära att löpa gatlopp i lokalpressen eller i nationella media. För att inte spoliera fungerande arbete, splittra fungerande arbetslag och skapa oro väljer många att hålla en låg profil och försöker hantera sin frustration och utsatthet.

Men många far i längden illa. Det drabbar enskilda och deras familjer. Det svåraste är inte angreppen utifrån utan hur personer i ledande positioner tyst accepterar att präster och andra kyrkoarbetare får löpa gatlopp i media. Tystnaden kan inte tolkas på anat sätt än ett godkännande som t.ex. i frågan om de påhittade s.k. förrättningssamtalen i södra Halland nyligen. Vad än värre är att det är inte ovanligt att kyrkliga företrädare hakar på mediadrev och samlar enkla poäng.

Jag har tidigare skrivit om det tillstånd som ny forskning kallar "infrysning" som är besläktat med "utbrändhet." Infrysning beskrivs en paralyserande känsla av utmattning och lamslagning och drabbar människor som inte erkänns och kan förändra sin situation men samtidigt utnyttjas. Man är fastfrusen i ett skeende man inte kan kontrollera. Det låser fast en person till händer och fötter, tanke och sinne och mal sakta ner henne. Många kyrkoarbetare vet vad jag talar om. Det vet orsaken, att det är dagens kyrkopolitik som driver dem dit med sina dubbla budskap. Resultatet blir sorg och känslan av maktlöshet och besvikelse. Den svenskkyrkliga arbetsmiljön är under all kritik. Den är otydlig i sina beslutsvägar. Den lägger arbetsmiljöansvar där det oftast inte finns någon kompetens. Den premierar tystnad och medlöperi, den tvingar människor att handla mot sitt samvete och har byggt in i systemet att arbetsuppgifter inte tilldelas efter kompetens och lämplighet utan efter åsikter.

Det är lätt att smittas av hopplöshet, för situationen för oss som vill stå fast på kyrkans gamla lärogrund är minst sagt allvarlig och sliter på många. Vi kan häpna över hur snabbt sönderfallet går och vi känner oss maktlösa och känner att "något måste göras" och "det helst snabbt. " Men vi får akta oss för att hamna i en okritisk aktivism, som jag skrivit många gånger förut. Vad vi behöver, kanske mer än någonsin är den andliga gåvan uthållighet och förtröstan att vårt vittnesbörd inte är förgäves. Alla tecken är inte entydiga. Det finns människor av god vilja som börjar förstå. Det finns andra som av olika skäl inte orkat stå emot men som längtar efter en förändring. Dem skall vi särskilt vårda oss om.

Att uppmana till trohet och uthållighet där man är ställd till kyrkoarbetare med dagliga erfarenheter av motstånd och osynliggörande kan upplevas som överdrivet och orealistiskt ñ men jag är övertygad om att det håller. Det finns naturligtvis personer som måste flytta för att det är omöjligt att stanna där man är med självkänslan i behåll eller för att man behöver det av andra skäl.

Men vi ska inte huka oss ned ñ det har vi gjort alltför länge av olika skäl. Vi ska visa respekt för varandras sätt att hantera den svåra situationen. Vi ska uppmuntra och förmana varandra och dem som vi ser som våra ledare och har förtroende för. I vår utsatthet behöver vi varandra och varandras förböner.

Vi kanske måste göra omprioriteringar var vi lägger vår energi och vårt verkliga engagemang. Vi ska utbe oss modet från Herren att allt bättre kunna ge skäl för det som är vår tro och Bibelgrundade övertygelse. "Var inte rädda, låt dem inte skrämma er." (1 Petr 3:14) Men vi ska som aposteln säger göra det ödmjukt och respektfullt väl underbyggda i Skriftens ord och våga vara självkritiska och granska våra motiv. Vi behöver fördjupning och bekännarmod. Ber vi om en ny väckelse måste den börja med oss själva och insikten om vårt fullständiga beroende av vår Herre och Frälsare i allt vad vi gör och företar oss.

Okunnigheten om vad kampen egentligen gäller är stor. Det är också vårt eget fel. Vi har inte fördjupat oss, undervisat och förklarat som vi borde. Det är inte vi som drivit ämbetsfrågan, vi har varit lojala mot de löften som gavs 1958. Men det är ämbetsfrågan som har använts för att omforma kyrkan och med vilken man nu vill driva oss ut. Inom Kyrklig samling förbereder vi därför översättning av viktigt material i ämbetsfrågan och den internationella debatten för att bättre rusta oss. Men vi glömmer inte Obadja, han som övervann sin rädsla och gömde 100 profeter i väntan på Herrens ingripande! Vi ber att Herren finner oss förtroende värda i hans verk.

"Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens Ande. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre." (1 Tim 1: 7-8)

Må Herren skydda och bevara oss alla

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2004 © Yngve Kalin