Jag läste just denna den 17 juni ut Guido Knopps bok Farväl, DDR (Lind & Co 2018). Helt nöjd med författarnas strukturerande av material är jag inte, upprepningarna blir ansenliga, menar jag. Men visst är boken av intresse. Många av personerna, personagerna om ni vill, återställs i proportion.
Walter Ulbricht beskrivs som en apparatschik och stalinist par excellence. Det må vara. Han genomskådades dock av kamraterna även om de inte kom åt honom. Han kallades ”Pipskägget”.
Det var mot styret av DDR som protesterna den 17 juni 1953 kom till. Brecht undrade om det inte vore enklare om regeringen upplöste folket och valde sig ett annat, som bekant. Men protesterna säkrade mutatis mutandis Ulbrichts överlevnad. Om någon självkritik var det aldrig tal, förstås. Apparater fungerar inte så. Walter Ulbricht blev som en envåldshärskare. Men han avpolleterades iskallt av sin lärling Erich Honecker. Året var 1971 och Pipskägget fick endast formell och maktlös position. Då var han 77 år gammal.
Då kommer vi till Erich Honecker, dr hc vid universitetet i Greifswald samtidigt som biskop Sven Lindegård och vid samma universitet där allas vår Antje bevisats samma heder. Honecker stod lojal med Ulbricht den 17 juni 1953 och Honecker hade ansvar för ungdomsfrågorna , skickades på utbildning i Moskva (men lärde sig inte ryska…) och fick ansvar för polis och Stasi när han åetrvände som Ulbrichts bandhund. Hans mästarprov avlade Honecker den 13 augusti 1961, när den mur han planerat byggdes. I juni 1971 kunde Honecker proklamera höjningar av levnadsstandard i DDR. Det lilla problemet att allt han sa ekonomiskt-politiskt var en katastrof, kan vi bortse från just nu. DDR satt dock fast i krisen. Åren gick och Honecker ville ett: friktionsfritt iscensätta DDR:s 40-årsjubileum. Nå, den 17 oktober 1989 avsattes Honecker. Han var då 77 år gammal. Sällan har en politiker fallit så djupt på så kort tid.
Varför hade Honecker inte begripit läget i DDR? Han valde att se och tolka allt positivt. När han färdades runt såg han vackert målade hus och han visste att ett gigantiskt byggnadsprogram med elementhus på partiets order var igång. Att de målade husen bara målats så mycket som behövdes, dvs så mycket Honecker kunde se från bilfönstret, och att problemet med de gamla vanskötta husen bestod, behövde han inte besväras av. Poängen var att många hjälpte till att resa de kulisser Honecker ville se och partifunktionärerna ville att han skulle se.
Erich Honecker kunde när han avsattes egentligen inte förstå vad som hände. Systemet var ju så byggt att glädjesiffror skulle redovisas. Om valresultatet var 85% i en valkrets, kunde den som skulle redovisa en valkrets med bara 80% inte vara sämre. Det blev förstås 89% i redovisningen. Om inte mer. Därmed var alla i apparaten nöjda. Undersåtar, allra minst tyska sådana, utmanar översåtarna genom att störa deras nattsömn.
Jag förstod bokens budskap, reste mig från soffan där jag utfört mitt läsande, skötte valpen och katten genom att släppa ut valpen och försöka förhindra kattens utspring (misslyckades), fångade in kreaturen samt gick till datorn. I mejlkorgen fanns sommarhälsningen från Modéus I. Det blev en spöklik läsning. Modéus I skriver som Honecker, han tolkar som Honecker och är i sin maktutövning just som Erich Honecker, välvillig.
Modéus I vill sända sina vänliga hälsningar. Han hoppas ”att ni alla ser tillbaka på en god termin, både i egna liv och i församlingarnas liv.” Det låter något. Svenska kyrkan förlorar medlemmar, det kan vara glest i kyrkbänkarna och prästerskapet kan vara förvirrat men av detta icke ett spår i brevet. En sådan insikt hade Erich Honecker också undflytt. Modéus I meddelar: ”Under mina församlingsbesök blir jag alltid så glad när jag möter er alla i både stora och små sammanhang.” Alltid så glad, möter er alla oavsett sammanhang, stort eller smått. Alltid!
Det hindrar inte att den gångna terminen innehållit mycket som varit omskakande, bombdådet i Linköping t ex, men ”som kristna och församling har vi vår uppgift i ryggmärgen: att komma med fred och försoning.” Ska han försona gängen i den organiserade brottsligheten eller vad menar Modéus I. Man behöver nog inte vara docent för att känna sig lite förvirrad. Kanske är det Sally McFague som kan hjälpa oss att förstå. Modéus I har läst henne. Först nu? Har han egentligen förstått henne? Åter stiger Honecker fram för mitt inre öga. Honecker visste vad som skulle sägas. Han sa det.
Som alla fina personer har Modéus I haft ”förmånen”, det heter så när de varit med om något, att vara i Tanzania och fått ”kraftfulla bilder av vad det innebär att vara kyrka i hoppets tecken”. Annat Modéus I gläds över är församlingar som gör hembesök till nyinflyttade och dopfamiljer! Till det kommer stiftets miljöarbete. Han skriver faktiskt inte ”klimat”, är han egentligen att lita på när vi står mitt i ett klimatnödläge? Modéus I är i sitt tänkande kvar vid människorna, djuren, haven och skogarna. Men Linköpings stift ligger långt fram i miljöarbetet – ”jag hör oss ofta nämnas med tacksamhet i Svenska kyrkans nationella arbete”. Det är väl det som räknas. Honecker kunde i princip ha varit lika glad för varje ord som andats uppskattning på högre ort. Systemen fungerar så.
Ni tror att jag tänker skriva ett rakt ord om patetiken i Linköping. Alls icke. Icke ett ord, icke ett enda. När Modéus I kommer runt i stiftet skall ingen ta hans glädje ifrån honom. Det vore skamligt opassande. Och självfallet finns det i Linköpings stift svagsinta präster som förstår att uppskatta vad Modéus I skriver till dem. Lika självfallet finns det andra präster också, de som kanske rentav känner igen hur det var i DDR.
Förresten kom Walter Ulbricht omsider till porten där Sankte Per vaktar och ville in. Det tyckte inte Sankte Per, men porten stod lite på glänt så Ulbricht kunde se den gamle med skägget sitta innanför dörren med en kalasjnikov i famnen. ”Vi kan väl tala om saken med Gud Fader, som sitter där”, sa Ulbricht och pekade mot dörröppningen. ”Gud Fader?”, sa Sanke Per och tittade förvånad in. ”Nä, det är inte Gud Fader. Det är Karl Marx, som väntar på Honecker.”