KYRKLIG SAMLING KRING BIBELN OCH BEKÄNNELSEN

Gräv brunnar

Hyssna, 12 augusti 2005

Kära vänner,

"Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den på Abrahams tid." Sakligt berättar 1 Mosebok i det 26:e kapitlet om hur förhållandena i landet drastiskt försämrats. Vad skulle Isak ta sig till? Han tycks nära tankar att ta sin släkt och sitt folk och bege sig till Egypten, den tidens kornbod, Men Herren säger nej. Förbli där du är till den dagen jag visar dig något annat. Du ska du fullfölja din kallelse där du är, där skall jag välsigna dig, förbli en främling och bär löftena om framtiden.

När vi själva söker säkra vår tillvaro och inte väntar på Herren går vi ofta fel i vår otålighet att avvärja yttre hot. Som gäst och främling skulle Isak stanna där han var, i det land som Herren visat hans fäder, och inte skena händelserna i förväg.

Vi har mycket att lära av Isak! Det är om detta jag vill skriva till er denna gång.

Många vittnar om hur de känner sig allt mer främmande i vår kyrkosituation. Situationen för oss som vill hålla fast vid kyrkans apostoliska tro håller drastiskt på att förändras. I den andliga torka, "ja, hungersnöd," som råder har det gått så långt att vi får skulden för Svenska kyrkans prekära läge med kollaps i gudstjänstfirande och alienation från folket.

Vad kommer att hända? Skall vi söka oss någon annanstans? Låt oss komma ihåg att främlingskap på denna jorden är och förblir en förutsättning för att Gud ska kunna välsigna och använda oss. Endast så förstår vi vårt fullständiga beroende av Gud och hans Ord.

Vi har ingen marschorder från Herren. Jag är övertygad om att Herren manar oss "att stanna där vi är" (26:2) Vi har länge befarat det som håller på att hända. Nu höjs signaler att driva ut oss ur vår kyrka med maktmedel. Vart Herren kommer att föra oss i framtiden vet vi inte, men detta kan vi veta: När han handlar så sker det på ett sådant sätt att all tveksamhet försvinner och vi dras med i ett skeende, som för oss kan verka obegripligt men som är Guds väg att gripa in ñ det vet vi av Josefshistorien där Gud "vänder det onda till något gott och därigenom bevarar många vid liv."(50:20)

Visst kan man känna oro och förtvivlan ñ men den oron kommer av otålighet. Vi är, även om vi själv har svårt att ta till oss det, mycket mer barn av vår egen tid än vi vill erkänna. I vår tid är aktivism och förändring nyckelord. Vi vill ordna och planera ñ vi drar snabba slutsatser och agerar efter dem. Vi mäter tid och sätter 'deadlines.' Så tror vi oss att har kontroll över det som händer. Men överfört på den andliga verkligheten är detta förödande. Det är de facto ett ateistiskt förhållningssätt ñ för det räknar inte med Gud, hans plan och för oss ofta dolda avsikter. När tiden är mogen handlar Gud ñ tydligt, obevekligt och oväntat. När Josef kastades i brunnen handlade Gud ñ det är viktigt att ha i minnet. Det svårförståeliga var Guds väg att gripa in. Om vår tids kyrkokamp skulle beskrivits på bibliskt språk t.ex. i Krönikeböckerna, är jag övertygad att det kanske blivit högst fem-sex verser.

Vi måste lära oss att hålla fast vid detta perspektiv. Vad Gud vill lära oss genom den sållningstid som nu råder vet vi inte. Vi kan tycka att måttet är rågat. Men vanlig enkel bibelläsning, som också skildrar långa förfallsperioder borde korrigera oss och föra oss till besinning. Vi måste lära oss tålamod och vänta på Gud.

När vi ser hur vårt handlingsutrymme blir allt mindre och kyrkopolitiska beslut fattas att vi ska utmönstras ökar i stället vår beslutsamhet att hålla oss kvar. Det kommer att innebära försakelser och många uppoffringar ñ kanske olika lösningar för olika personer - men vårt ansvar och vår kallelse är och förblir att vara vittnen för den apostoliska tron i Svenska kyrkan och uthålligt och trosvisst hålla fast vi den tro som en gång för alla uppenbarats för de heliga (Jud 3)" Vi ska inte lått skrämma oss när man hotar oss med uteslutning. (Joh 16:2)

Vår kallelse är bevara och rädda det som räddas kan ñ som en rest som bär fröet till en ny skördetid. Det råder torka och andlig hungersnöd i hela landet. Vår kallelse är hela Svenska kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss.

Det betyder inte inaktivitet ñ tvärtom. Vi skall göra som Isak och lära av honom. Han blir en brunnsgrävare och en brunnsåterställare. Vi läser om att det är detta han griper sig an när Herren hindrat honom från att utvandra.

Uthålligt försöker han sätta i stånd och gräva om de brunnar som förut grävts av hans fader Abraham. Herrens fiender har fördärvat brunn efter brunn men uthålligt gräver han om dem för att hans hjordar skall få sin törst släckt. En brunn blir fort fördärvad ñ att gräva om dem kräver tålamod och uthållighet.

Isak framstår som en fridens man men det hindrar inte att till och med hans önskan att sätta en brunn i stånd väcker strid. Brunnarna i Esek och Sitna blir föremål för stora förvecklingar innan vi får läsa om lättnaden, att äntligen finns det en brunn som han och hans folk får ha i fred i Rechovot! (26:22) Då utbrister Isak: "Nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet."

Genom att gräva djupt söker vi detta utrymme. Den kyrka som förnekar somliga av sina egna barn bär på sin undergång. Därför skall vi frimodigt fortsätta att samlas till möten och visa hur Guds ord bär frukt när det får verka. Vi ska stå fasta när man sanningslöst säger allt ont om oss och far ut i beskyllningar och anklagelser. Vi är ingen apart minoritet. Vi står för är en del av det allmänkyrkliga arvet, som delas av miljontals kristna över hela vår jord. I våra församlingar får vi var och en på sin plats hitta just vår brunn, vårt källflöde i samverkan med andra. Säkert får vi hitta okonventionella lösningar. Vissa präster och diakoner kanske tvingas lämna sina tjänster ñ men deras vigning från Gud kan ingen kyrkoorganisation ta ifrån dem. Diakonen finns i människovimlet som Guds tjänare och prästen är och förblir Guds präst också vid sitt husaltare för att betjäna Guds folk.

När människor säger, att kampen om Svenska kyrkan är förlorad, tror jag i stället att det är nu som den på allvar börjar. Jag vet att många farit illa i det som redan varit och personligen har fått betala ett högt pris ñ men nu kommer flera att tvingas ut i frontlinjen och inte kunna gömma sig. I detta kan vändingen ligga. Nu behöver vi kraftsamla och på allvar gräva brunnar. Det är många som känner ända in i märgen att vi står vid en viktig skiljelinje. Det är nu vår trohet och vilja att personligen offra något kommer att ställas på avgörande prov.

Ett hoppfullt tecken brunnsgrävande menar jag är bildandet av nomineringsgruppen Frimodig kyrka inför kyrkovalet i höst. En ny brunn håller på att grävas helt i Isaks anda. I sin valplattform markerar Frimodig kyrka tydligt att kyrkans grund är Kristus och det Uppenbarade ordet. Förhoppningen är att detta valalternativ ska samla många som är olyckliga över utvecklingen i vår kyrka och relativiseringen av allt läroinnehåll och den politiska ockupationen. Genom att stödja detta initiativ kan vi frimodigt bekänna vår tro!

Jag ställde personligen inte upp för nyval i förra kyrkomötesvalet av två skäl: Jag menade att valsystemet blivit så utformat att man inte kunde känna igen ansvarslinjen från församlingarna till kyrkomötet och jag fann det omöjligt att arbeta via POSK. Men i den situation som nu råder, där våra möjligheter att över huvud taget göra våra röster hörda i många sammanhang i kyrkan tvingar oss omständigheterna att använda den plattform kyrkomötet utgör. Där kan man inte hindra oss att tala. Jag har därför accepterat att stå med på listorna och förklarat mig vill att arbeta genom kyrkomötet om jag skulle bli vald. Samma bedömning har flera andra gjort.

Jag vill därför uppmuntra alla att ta ansvar för och stödja Frimodig kyrkas valarbete och sprida valsedlar var och en i sitt sammanhang, i sin församling och bland släktingar och vänner.

Isak grävde brunnar när Herren manade honom att stanna. Genom initiativet Frimodig kyrka kan vi nu alla tydligt och sätta spaden i jorden i ett konkret projekt. Vi behöver varandra i en utsatt tid.

HERREN VARE MED ER ALLA

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2005 © Yngve Kalin