Det är inte ovanligt att biskopar och annan kyrklig överhet, ibland dessutom något som kallas ”Svenska kyrkan” anklagas för ”politisk korrekthet”, PK i dagligt tal. Och här betyder ”dagligt tal” sannolikt också dagligt tal i verkligheten.
Självfallet är det inget ovanligt att vår kristliga överhet gärna sjunger med änglarna i alla lägen. Godhetsapostlar trivs i den sångkören och sången ädla känslor föder – inte minst när vi talar om de ädla känslornas betydande företrädare. Likväl tror jag det är helt fel att tala om ”PK” i detta sammanhang. Saken är betydligt värre. Det handlar om den anpasslighet som aposteln varnar för. Själva anpasslighetsdriften sålunda.
”Anpassa er inte efter denna världen” är maningen, Rm 12:2. Det gäller i stället att låta sig förnyas. Låta sig! Kraften ligger utanför oss. Och saken styr mot ”förnyelsen av era tankar”. När PK-isterna vill ta makten över vårt sätt att tänka – och detta är alltid deras syfte oavsett vilken typ av totalitär stat vi lever i. Kristen tro tänker annorlunda. De kristna ber ”ske din vilja” och det måste betyda, att de också vardagsvis behöver ”avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Jag har tröskat Rm 12:2 nu. Den som vet detta, kan också förstå varför receptionsprocessen är mer avgörande än själva beslutsfattandet. Det är det troende folket som tar emot besluten, politiska och kyrkopolitiska lika, och prövar dem i praktiken. Det går inte att hänvisa till att beslut är taget i demokratisk eller laga ordning. Det måste tåla en mer handfast kontroll. Är det som beslutats i överensstämmelse med Guds vilja?
Så hur ska vi fråga? Vi ska fråga om det är anpasslighet vi möter i kyrkliga uttalanden och i biskopar angelägna om att vara till lags. Visst kan en biskop vara jude bland judar och hedning bland hedningar för att evangeliet ska förkunnas i alla lägen. Men det kan också vara så att biskopar och annan kyrklig överhet avslöjar sig själva genom att vara anpassliga. ”Helt enkelt” anpassliga, för att gripa till den samtida klyscha, som ger fribrev från alla komplikationer och invändningar. Men vad ska de göra, stackarna? De har ju inte längre ett vitalt kyrkfolk att lita till, människor som överallt kan stå för Kyrkans tro, och de möter inte ett med trons språk förtroget folk i landet. De utgör i all sin glans trots allt ett minoritetsfenomen, men framträder som mer än vad de är och med större anspråk. Inte konstigt om anpassligheten blir deras livshållning. Särskilt noga med att skilja ”avpassning” från ”anpassning” är de inte heller. Varför skulle de? Varför skulle de ens kunna? Joseph Goebbels visste att kaftanbärarna är små och krypande.
Inte kan det heller vara så roligt för dem som skulle vilja stå emot. En sak är att vi lever i ett av världens mest avkristnade länder. Det är inte så sekulärt som det sägs, för många värden betraktas och praktiseras som heliga. Men det är avkristnat. Detta är vad vi bör samtala om, menar jag. Alla nyktra präster vet också vad saken gäller – och jag avser nu inte avstående från bruk av alkohol. Många präster blir onyktra av överdrivet bruk av illusioner, och ser den kyrkliga verkligheten därefter, Teologin likaså. Hedningarna fattar omedelbart vad som pågår. Vi borde förstå vad de förstår.
Ni läser förstås gärna Bengt Lidforss Samlade skrifter. I band II finns skriften Modärna apologeter, som är en ”antikritik”. Vad Lidforss är ute efter att påvisa är ”kristendomens självupplösningsprocess”. Han citerar de radikala teologernas egna ord. Harnack till exempel, som vid Religionsvetenskapliga världskongressen i Berlin år 1910 förklarade, att ”ingen gud har uppenbarat sig, ingen gud har dött och ingen gud uppstått.” Mot Lidforss översättning protesterade Nathan Söderblom. Det Harnack sagt skulle betyda någonting i likhet med att ”ingen någonsin har sett Gud”. Det köpte inte Lidforss. Han såg ett uttalande riktat mot trosbekännelsen andra artikel, den om Jesus. (Lidforss aa s 29). Lidforss hade dessvärre rätt förstått budskapet.
Lidforss hade också läst på och läste Söderblom. Söderblom menade att den verkliga Jesusbilden under snart 2000 år skymts. ”Först på sista årtiondena har det – genom en slags andlig generatio spontanea -– vid de tyska universiteten uppstått en handfull skarpsynta och behjärtade män, som undanröjt detta tvåtusenåriga missförstånd och visat mänskligheten, vem Jesus verkligen var och vad han i sanning ville!” (Lidforss aa s 30) Lidforss är inte imponerad, när Söderblom beskriver uppenbarelsens källor, hellre: kanaler, hos människan: oändlighetskänslan och idealdriften. Så här skulle tron göras trolig för den nya uppstigande borgarklassen.
Köpte de kyrkokristna detta? Inte riktigt. Till högkyrklighetens förberedare hörde redaktören C.W. Borgstrand. Han gjorde ”några randanteckningar” om Prof. Lidforss, kristendomen och nyteologerna (F.C. Askerbergs, Stockholm 1912). Borgstrand såg att nyteologerna nog tränger fram till människan Jesus, men inte har någon plats för Frälsaren. (Borgstrand aa s 25) Han såg och insåg, Borgstrand. Senare tiders högkyrkliga likaså.
Nu imponeras vi knappast av nyteologer för 110 år sedan. Vi behöver nog inte imponeras av de samtida. De säger ungefär detsamma och har lika lite plats för Frälsaren. Ska man se detta, kollar man på Youtube och ser Karlstads stift plädera för Svenska kyrkan. https://www.facebook.com/karlstadsstift/videos/372603890260137/ Det som detta stift pläderar för, är alls icke min Kyrka och det är på sitt sätt mer än jag trott, men mindre än vad jag tror. Ni fattar. Och jag har rätt i mitt distanserande! Vi är alls inte ense, Karlstads stift och jag. Men något så fint som politisk korrekthet är icke detta. Det är genuin anpasslighet, den aposteln varnade för.