Starrbliga

Synonym till ordet ”starrbliga” är “stirra, glo, gapa”. Jag kollade i anledning av den populära publikationen Ingång (24) från Johannelund. Biblicister starrbligar på enskilda versar och så kanske de omsider kommer på, att så ska den Heliga Skrift inte riktigt läsas. Då kommer de på att den ska läsas lite mer vidsynt, med konsekvens att enskilda bibelord inte behöver betyda vad de först kan antas betyda eller ens hur de lästs och förståtts av Kyrkan katolskt.

Frågan, som ställdes, besvarades inte. ”Hur många bibelläsare har inte kämpat med apostlarnas ord om kvinnor och kyrkligt ledarskap?” Den vetenskapligt orienterade skulle kunna invända att så formuleras inte en fråga som någon vill ha svar på, de förvirrar sig medvetet i en retorisk figur. Inte ens om den formulerats positivt hade frågan emellertid kunnat få ett svar. Vi vet helt enkelt inte hur många som verkligen kämpat med dessa apostlarnas ord. De har antagligen på lärjungavis kämpat med helt andra frågor.

I Kyrkans liv har lärjungar sett både kvinnor och män. Ett fåtal män har varit präster och biskopar. Så få att man kunnat inte bara räkna dem utan nämna dem vid namn. Ett antal kvinnliga heliga hör också till kyrkolivet. Varför skulle de inte? Till skillnad från andra, firar Kyrkan gudstjänst med kvinnor och män. Kvinnorna på Marias sida, vilket uppfattades vara förnedrande. Detta hade dock den fördelen med sig att ingen pigg pojke kunde ta någon kvinna på låret. Till exempel. Så det som kan uppfattas som kvinnoförnedrande kanske till sist är omsorg. Inte bara om kvinnor utan om fokus i gudstjänsten. Men uppenbarligen är Kyrkans gudstjänst mer egalitär än synagogans eller moskéns.

När måste man kämpa med 1 Kor 14? Egentligen aldrig. Inte efter år 1970 i Sverige i alla fall. Biskopsmötets bibelkommission sa ju att de ”bekymmersamma” bibelversarna i sak var enkla att förstå. Det handlade om hebreiskans ”dibber”, inte om skvaller eller kvinnlig pratsamhet (”sexism”, säger jag, om det argumentet, men det har inte varit ovanligt bland dem som röjt undan bibelord för det höga syftet skull, men likväl avslöjat sig som kvinnoföraktare. Skulle inte kvinnor vara intresserade av evangelium utan i gudstjänsten sitta och pladdra om annat?). ”Dibber” handlar om den offentliga förkunnelsen i synagogan, utläggningen av budskapet. Det sågs som en skillnad mellan det som var kerygma (budskapet) och det som var martyria (vittnesbördet) i den unga Kyrkan. Det är faktiskt helt rimligt att kunna se två sidor av samma sak. Men då måste man titta på ett annat sätt än starrbligandets.

Det heter att vi ska lyssna in dåtidens sammanhang – och med dåtid tänkes apostlatid. Tja, men varför inte börja i den dåtid som är 1920-tal och framöver. Detta är också ett kulturellt sammanhang och just det som styr vad som skett under 100 år. Staten tillsatte två utredningar om kvinnor i prästämbetet. Den första kom 1923, den andra 1950.

Saken handlar från statens sida om behörighetsregler för statlig tjänst. Detta är alltså statskulturens fråga. Kan kvinnor vara telegrafexpeditörer så varför inte präster? Det första förslaget avvisades. 1938 kom frågan upp igen i Kyrkomötet. Då hade bibelforskarna fått nya insikter om Kyrka och ämbete – uppgörelsen gällde den tidigare liberalteologin, som aldrig tänkt Kyrka utan mest etisk undervisning – och larmet gick mellan de välorienterade prästerna i prästgårdar landet runt. Hur var det med frågorna? Inte om funktioner i första hand utan frågan om hur Herren inrättat Kyrkans herdeämbete, det de stod i och uppfattade sig stå i kontinuitet med apostlarna? Prästerna studerade, bildade sig, läste Bibel och bekännelse. Kollade med Luther mm mm.

Kriget kom emellan, men 1946 tillsattes en ny utredning. Jag kan inte se annat än att den var hårt riggad. Det hjälpte inte. Regeringen skickade utredningen på remiss utan slutdatum, så här segade sig frågan vidare. Till sist reagerade riksdagen för att få fram ett förslag och den kom till 1957 års kyrkomöte, där det föll. Regeringen kallade in ett nytt kyrkomöte 1958. Då hade den gamla ordningen att Kyrkomötet skulle höras innan riksdagsbeslut åsidosatts. Kyrkan var åsidosatt.

Nu bestämde riksdagen och det nyvalda kyrkomötet fattade allvaret. Utgången var given innan Kyrkomötet börjat sammanträda. Det är bara att läsa Kyrkomötesprotokoll för att inse, att de som kämpade med apostlarnas ord om kvinnor och kyrkligt ledarskap dels inte var många, dels alls inte kämpade med orden. De hade definierat meningsmotståndare. Det var dem de kämpade mot.
Något av detta finns beskrivet i den bok som utgavs i maj månad förra året, Dag Sandahl, En annan Kyrka (Gaudete 2018). Köp den.

Den verkliga frågan ska inte förminskas till starrbligande på enstaka bibelord (även om saken förklarats vara enkel att förstå, nämligen på det vis som Giertz, Danell, Corell, Friedrichsen, Odeberg och Gärtner m fl förstått saken). Den fråga de som omfattar riksdagsbesluten undviker svara på, är frågan hur Herren inrättat Kyrkans herdeämbete. Inte “varför” i första hand. Hur? För egen del noterar jag, att våra frågor aldrig besvaras. I den bok jag skrev, framgår det att jag äntligen fattat att en sådan skönande som professor Gustaf Wingren inte nedlåter sig att svara. Ett andligt råskinn av KG Hammars typ ägnar sig inte heller åt sådant. Han ägnar sig framgångsrikt åt att marginalisera en minoritet för att eliminera den.

Sluta starrbliga. Se vad som skett i det som syntes ske. I förstone kan ni nöja er med den mest näraliggande dåtiden. Man behöver inte vara exeget för att fatta det fina i den kråksången.
Fatta också att de lågkyrkliga alls ingen ämbetssyn har. ”Prästämbetet är ingenting – kvinnor ska ha det” är deras egentliga hållning. Det har jag aldrig gått på. Inte påven eller Luther heller för den delen.