Manageriet

Jag frågade Mäster i Varberg för jag läste James Burnhams bok The Managerial Revolution med den spännande underrubriken ”What is happening in the world”. De bibelsprängda kunde förstås på ett enkelt sätt besvara frågan med ett kraftfullt ”Shit happens!”, men jag ville faktiskt i så fall analysera dessa fecesprov. Boken kom 1941. Burnham vet då alls inte hur det stora kriget ska sluta. Han ska också bedöma den ryska revolutionen, som inte ens ligger en generation bort. Men, och detta var min fråga, hur ska ”managerial” översättas? Mäster sa ”entreprenör” kanske eller ”verkställare”–  med det underförstådda ”fixare” undrade jag. Oxfams rapport om förmögenhetsansamlingarna hos väldigt få i världen illustrerar det Burnham skriver om, sa Mäster. Joakim von Anka-kapitalisterna är få. Men vi sitter alla fast i systemen.

Varför försökte jag läsa Burnham? För att jag ville pråla med min lärdom. Det ska ju bli en öppen arbetskonferens i Berlin. aKF ordnar och ni som inte fattat att man borde vara med, kan gå in på aKF:s hemsida och kolla programmet. Det är de socialetiska frågorna, samtidsfrågorna, som ska upp. Burnham är en gammal marxist och som sådan ser han tillvaron. Vi ser på historien utifrån vad vi hoppas mer än hur de faktiska bevisen är, menar Burnham. Kapitalismen förändras och blir ett ”managerial society”, ett förvaltarsamhälle där de grundläggande villkoren aldrig rubbas, men där folk är duktiga i systemets tjänst. Nu föreslår jag att vi kallar detta för manageriet.

Det mer skrämmande hos Burnham är inte att han kan se Nazi-Tyskland som ett nihilistiskt eller barbariskt samhälle utan att han redovisar hur somliga tänker att detta är den framtida samhällsformen. Det är säkert rätt 1941 och, funderar jag, är det helt säkert inte rätt 2019? Det var väl denna provokation Timur Vermes stod för i boken Han är tillbaka (Leopard Förlag 2013, kom sedan som pocket). 1941 såg Burnham Tyskland vara en tidig form av ”the managerial society”. I detta nya samhälle är idéerna andra än de var i det gamla samhället och detta är, om jag fattat Burnham rätt, något som gäller det nya samhället. Moderniteten bär. Och demokratin är inte bara på väg ut. Den är ute. Ska jag tro det? Är demokratin i betydelsen folket som härskar ersatt av appararet (partiapparater och ideologiska apparater) som tagit över? Hjälper Burnham oss att förstå vad det är vi ser, när vi begluttar nyhetssändningarna inte bara i statstelevisionen, den informationsform där vi ska uppfostras av dem som vet bättre, själva dessa utvalda som är managers?

Vår vishet i frågor om samhället är nästan alltid tillbakablickande, retroperspektiva. Burnham låter dyster. Antagligen har han rätt. Men det där manageriet – vad är det med det? Här bollar vi med ord, menar Burnham, men manageriet är helt enkelt de som ordnar produktionsmedlen i vår tid. Hans poäng är att samhället utbildar folk för dessa behov, många hamnar i manageriet. De grundläggande frågorna ställs aldrig. Men det är en lite grupp som be-herr-skar produktionsmedlen, som dock ägs av än färre. Och till manageriet hör de kyrkliga ideologerna, förmodar jag.

Är inte vår tid en tid av individualister? Det är idén. Men massans sätt att tänka – också om det kallades individualism – var variationer på temat. Det fanns ett fokus på allmänna föreställningar, som vi tänkte var våra egna. Jag uppfattar detta som kvalificerad tankekontroll. För idéerna var distribuerade till oss från manageriet.

Vad var detta kortreferat värt? Inte vet jag. Kanske mest en dyster betraktelse om hur världen ser ut och hur fast vi är i strukturer, som vi kan ifrågasätta men inte enkelt komma ur. Vi erbjuds ideologier som vi ska anta och så cementeras samhällsbygget. Makten är makten över våra tankar och där sitter vi som fångar i tankestrukturer som andra byggt för att fjättra oss. Vi märker det inte ens?!

Antagligen ska jag inte tala om detta vid den öppna arbetskonferensen, men jag tänkte att en slända i ärendet kunde det bli. Och kanske någon slås av en insikt att aKF är en bra gemenskap för tänkande. För lite bäring på talet om populism har nog detta.