Jag är rädd. Jag tror inte kyrkosystemet kan (eller ens vill) försvara Svenska kyrkan. Det vi ser är en koloss på lerfötter. Den drivs av pengar – inte av trosvisst kristet nit.
Jag misstror en mängd präster, som åkt och åker frihjul på vad andra tillfört av engagemang och kristen tro. Nu har dessa de sluga fattat att prästeriet är bekvämt, ger status och allt det där. Pengar förstås. Lönerna i Svenska kyrkan är inte blygsamma. Så har det inte alltid varit, inte historiskt, inte när vi ser till det obefordrade prästerskapet. Biskoparna tycks glatt prästviga efter så kallade klimakteriekallelser. Trött förskollärare, lågstadielärare, kulturarbetare, socialarbetare eller journalist – vad ni vill – kan se nya möjligheter i den så kallade relevansbranschen och så sätter vi oss i ringen och tar varann i hand.
Ska det nu kosta väldigt mycket mer att leva i landet Sverige – inflationen, energipriserna, boendekostnaderna och levnadsomkostnaderna ökar dramatiskt – måste alla kloka se över sina utgifter. Dagstidning på papper? Energiförbrukning? Bilbehov? Konsumtionsmönster? Utlandssemestrar? Kyrkoavgift? Denna senare avgift är för de allra flesta lättast att avstå från. För hur eller hur – särskilt relevant visar sig väl inte Svenska kyrkan vara så där rakt över? Begravd blir man ju. Kyrkan stänger inte heller sina dörrar när det blir midnattsmässa vid jul eller konsertbesök.
Visst har det talats om en minskad ekonomi för Svenska kyrkan, men egentligen utan allvarlig insikt om hur det kommer att bli, fruktar jag. Sviktande ekonomi beror på bristande missionsiver under långliga tider. Vi kör på som vanligt och låtsas som om allt var som vanligt, fast allt i grunden är förändrat. Det blev det inte genom de nya relationerna mellan kyrka och stat – de som innebar att de politiska partierna behöll kontrollen över en ideologisk statsapparat, och sådana missionerar inte om Herren Jesus. Det avgörande var att Kyrkans folkundervisning, missionen, bedrevs genom kyrkskolan som undervisning i tro och med en läroplan som med avsikt förvandlades till etisk undervisning år 1919 och skolreformer på skolreformer som sekulariserade skolan och gav oss religionskunskap, undervisning om religioner. Det där att undervisa och instruera i tro fick Svenska kyrkan själv göra – och det blev med facit i hand inte så mycket av det.
Hade man kunnat göra mera? Självfallet. Förutsatt att de som fattade besluten sett vad som saknades och kunnat tyda tidens tecken. Det kunde de inte. Först kanske därför att tron inte är var mans, men nu skulle allemansrätten till Kyrkans tro och ordningar hävdas. ”Vilken kyrka vill du ha?” De som stod i kretsen av lärjungar skälldes för att vara elitkristna och sådana var fariseiska och vad de hade att säga var avskyvärt på det gamla vanliga sättet. Jag ska inte försöka förklara vilken fråga som gick att använda som verktyg mot den sortens kristna, men metoden kan jag beskriva: ”med lögnen som vapen och sveket som verktyg”.
Detta kunde bara fungera så länge som många allvarliga kristna teg och gick undan när de medkristna utsattes för lögnaktiga smädeskampanjer. Detta var förstås karriärbefrämjande – men när det blir ett mer utsatt ekonomiskt läge är det kanske inte till så stor glädje? Nä, här tänkte jag fel. De taktiskt tysta kring 1993 (där utmönstringsbeslutet fattades) pensioneras i omgångar nu. De kan fortsatt vägra förstå. Vägra och vägra? Har de ens haft förutsättningar att förstå?
Stefan Zweigs bok Världen av igår belyser hur ett skifte brådstörtat går till. Den värld som var är nu ”världen av igår” för något nytt och betydligt sämre har kommit när det blivit krigstid. Få såg vad som skulle komma. Världen av i går var väldigt passé både 1914, när nästan ingen kunnat tänka sig att det i den nya värld där vi alla var i behov av varandra skulle kunna bli krig. Sedan kom freden efter det förödande kriget, men det var liksom en fred utan fred. De som såg de logiska krigshoten ställdes åt sidan. Winston Churchill till exempel hamnade i kylan. Neville Chamberlain trodde sig kunna hantera hoten. Det gick så där.
1939 var det dags igen och min folkskollärares pappa sa den 1 september till sonen att det var världskrig igen, inte bara en tysk militär specialoperation mot Polen. Jag behöver inte upprepa något om förloppet när Danmark och Norge anfölls den 9 april 1940, hur den betydelsefulla franska krigsmakten kördes över och hur nära det var att Englands stridskrafter krossats vid Dunkirk. Stalin och Hitler hade krattat manegen tillsammans. Det enda överraskande var att Hitler bröt pakten. Måste vi inte se, att detta stora krig med dess konsekvenser är en viktig del i det som blev vår livstid? Den är född i blod.
Nu är vi där igen. Kommer någonsin denna historia att skrivas, kommer frågan att ställas varför vi som lever nu valde att ingenting se. Tjetjenien? Långt borta och nu rätt länge sedan. Syrien? Nja. Georgien? Tja, det blev ju inte så mycket. Donbass, Luhansk och Krim? Svårt att förstå. Och när Biden beslöt att brådstörtat lämna Afghanistan kunde paskudniak Putin (med eller utan rådgivare) fatta, att nu var ögonblicket inne att återföra Ukraina till den ryska federationen: ”Vad ger ni mig för en depraverad liten nation med gay-parader, en nation under ledning av en komiker? Det är bara att skriva listorna för att rensa bort nazisterna och det bör vara gjort på en vecka. Kom ihåg att packa paraduniformerna för på fredag är operationen slut och det enda som återstår är att upprätthålla ordningen. Den upprättas som vanligt med nackskott. Vi eliminerar en liten men högljudd minoritet, som det heter både här och där. Leve det heliga Ryssland!”
Det blir så här när folks etiska ideal blir de tre apornas: inget se, inget höra, inget säga. Uppbragtheten gäller då dem som uttryckt sig opassande när de sett vad som gått att se, hört vad som gick att höra och sagt just detta. Hur kunde då de tre aporna fatta allt detta? ”Intuition”, svarar jag. Det aporna förstått intuitivt gör dem än mer rasande. De varsnar en upprorisk ande, en som stör lugnet.
Men oss emellan: det som uppfattas som upproriskhet kanske egentligen är en hållning som upprätthåller det som är Kyrkans egentliga ärende? Världen har en furste som är fullständigt livsfarlig. Han – för det är alltså en ”han” – blir bara värre för varje dag som går. Han vet att hans tid är kort. Det betyder att de kyrkokristna får fundera över de apostoliska förmaningarna i trygg insikt om att ingenting händer som inte sagts skulle hända. Att jag för egen del, kanske av ren lättja, helst hade väntat på detta ögonblick medan min kropp vilat i graven, är ingen omständighet att ta hänsyn till. Men insikterna sätter färg på årets stilla vecka, så mycket är säkert.
Syster Kerstin sa förresten igår: ”Vi är närmare döden än vad vi någonsin varit tidigare, både du och jag.” Jag svarade inte, eftersom jag inte ville låta fromsint, att frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro. Men båda sanningarna ska hanteras med klokskap.