Krig är det lite överallt och tydligen i all tid. Det blir så i en fallen värld. Profeten Jeremia har jag låtit mig piggas upp av och om hans insikter har jag resonerat med min BLK, Bibelläsningskompis. Årets läsning blev annorlunda när kriget nu belyses av profeten Jeremia. Jeremias brev (en apokryf) krönte verket innan vi nu tar oss an Klagovisorna. Massutrottning och krigsbrott kanske kan uppfattas som utslag av modernitet, men den moderna människan har alltid varit modern och ska förstås som samtidsmodell: ”Den moderna människan av i dag” – inte så mycket – men något – till skillnad från den av gårdagens modell.
Jeremia hjälper oss att förstå mycket. De som redovisar sin egen duktighet i fråga om att vara emot övergrepp och krigsbrott uppvisar känsloliv. Det kan behövas. Men kanske inte just nu? Är inte problemet själva logiken? Paskudnyak Putin har en ideologisk förförståelse och den bekräftas av vad han och hans krigsmakt vill se. Ett depraverat Väst till exempel. Och en svag president Biden. Den svagheten utnyttjas. Demokratier är lätta att avläsa, och vi är alla trögrörliga när tillvaron i grund förändras.
Nog hade jag varnat för kraftfulla neddragningar i försvarsförmågan på 1990-talet eftersom det kunde komma andra tider. Det har det gjort. Nog läste jag lite om Ukraina och de kyrkliga bråken, men mer i förbigående. Det krig som pågått i regionen i åtta år har inte besvärat mig särskilt mycket. Mer uppgiven än uppbragt, alltså. Nu får jag veta att detta krig i Ukraina kan pågå i många år. Då blir jag bekymrad. Det är alltså sant att den europeiska säkerhetsordningen brutit samman. Det är min säkerhet vi talar om. Krigstillstånd – men också krigsliknande tillstånd – har visat sig svåra att begränsa. Det drar liksom iväg. ”Förlän oss Gud i nåd frid i våra dagar, ty ingen är på jorderik som ofrid kan förtaga” är både ett piggt perspektiv och ett förfärligt. Världen går havande med ofred, olycka, elände…
Då reflekterar jag över kyrkolivet. Jag hör egentligen ingen i den kyrkliga offentligheten fråga vad Gud kan mena med det som händer eller om detta är början på den stora räkenskapsdagen. Det handlar mest om vad vi kan göra för att ge flyktingar stöd och så ber vi försynt. Ingen vågar i Kyrkans gudstjänst be: ”O Gud, straffa Ryssland skoningslöst, låt Rysslands unga kvinnor och män som deltar i kriget krossas och ta med Kirill och Putin i den köttfärskvarn och metallkross vi utber oss nåden om.” Det finns kanske något skäl till att vi inte ber så. Vilket?
Då och då ser jag att några lägger ett klimatperspektiv på kriget. Kriget tycks inte särskilt klimatvänligt. Det ryker från utslagna stridsfordon och döda kroppar läcker väl koldioxid och metangas, kan också en som inte genomgått särskild naturvetenskaplig utbildning ana. Klimatet oroar mig. Jag tycker nämligen att klimatets första steg – vädret – är ungefär som det brukar vara. Snö i april har jag varit med om tidigare. Varför ska jag lita till klimatmodeller när dessa modeller svårligen kan förenas med vad mina sinnen uppfattar?
Bentg Lidforss ställde till det för mig. Under 1900-talets första år skrev han om hur klimatet skulle bli varmare, främst vid polerna. Detta var inte flygets och massbilismens tid. Utan mänsklig påverkan? Så menade Lidforss. Detta var det sätt naturen var på. När jag lärt mig detta kanske jag funderar mer över jorden som en levande storhet och lite mindre på människan i sammanhanget. Människan är ju så obetydlig. Det har jag också läst. Psaltaren 8. Och likväl…
Det som besvärar mig mest är självfallet allt jag inte begriper men kanske än mer den där vidunderliga lusten att jaga mig. Nyss hade vi bara 10 år på oss, nu är det 3. Jag får en känsla av Mumindalen i väntan på den stor kometen. Och därmed av Ferlin! Samtidigt inser jag att en räkning ska betalas – och den ska jag stå för. För att göra allt än värre så ser jag människor som inte tycks tycka om mig hojta och vifta på ett skrämmande sätt och då inser jag, att jag alls inte tycker om dem.
Jag har verkligen försökt tänka kritiskt – men då hamnar jag i gemenskapen som kallas ”klimatförnekare”. När folk pådyvlas epitet känner jag igen själva tekniken – och blir än mer misstänksam. Vem förnekar klimatet? Varför får jag inte resonemangen vetenskapligt benade och rensade åt mig och varför har jag en känsla av att något händer bakom ett draperi, som vid en sämre föreställningar av en trollkarl. Vilka är de som upprepade gånger stiger in i mitt vardagsrum genom bilderburken, vad kan de och vad har de sysslat med i sitt liv innan de blev klimatprofeter? I Gretas fall ingenting. Men eftersom hon mådde bättre när hon fick uppmärksamhet för den koldioxid (osynlig!) som hon såg strömma ut från jorden, tycktes familjen gilla hennes engagemang.
Nu är det våtmarkerna man är ute efter. Blir det mindre koldioxid då? Jag trodde att det som växer binder koldioxid bättre än våtmarker. Så mycket har jag fattat att koldioxid är livets gas och bra för mänskan, djuren och all naturen.
Det är väl ingen skam att vara okunnig, i varje fall inte i mitt fall, dvs när jag frågar och försöker läsa på. Hade Bengt Lidforss så fel? Hade han rätt, är det inte flygets och bilismens fel att det blir varmare utan något som hör denna tillvaro till. Jag kan på mitt okunniga sätt tycka att de som skälls för att vara klimatskeptiker förmår resonera förnuftigt. De är inte magra asteniker eller rentav inte leptosoma – dvs människor som enligt Kretschmers konstitutionslära kännetecknades av slank kroppsbyggnad, smalt skulderparti, spetsig revbensvinkel, lång och smal hals, äggformat huvud, tydlig näsa men otydlig haka och kraftiga ögonbryn. Själsligen skulle leptosoma individer vara slutna, nervösa, sakna humor, ha svag könsdrift, vara måna om sin prestige och svåra att lära känna. Ska jag följa den romerska kejsarvisdomen är god korpulens ett plusvärde. De magra framträder som skrämmande. Var inte Calvin mager t ex? Luther var tjock. Liksom Johannes XXIII – andra att förtiga.
Kretschmers konstitutionslära kanske är alltför obeaktad i dagens klimatkatastrofdiskussion? Först när Kretschmer ställdes på avskrivning blev det tal om klimatkatastrof. Dessfrrinnan hade man mer noterat förändringar med lugn tillförsikt att Grönland en gång verkligen varit grönt och att järnåldern i Sverige var en behaglig tid. Men vilken slutsats ska vi då i vårt kristliga nit dra av allt detta? Att folk som inte tror på Skaparen själva skapar sig det klimatskräckvälde de sedan får leva under. Har de inte tro har de heller inte ro.
Återställ vårmarker lyder parollen och demonstranter blockerar trafiken i Stockholm. De vet att ”vi skenar in i en framtid av hetta, torka, matbrist och massmigration där levnadsvillkoren för människor brutalt rycks undan mitt framför deras fötter. Samhällen kommer kollapsa och i dess spår följer våld. Mänskligheten kommer att behöva slåss för sin överlevnad på ett sätt som det inte ens går att föreställa sig.” Vad ska vi tänka om denna undergångsstämning? Fick inte Noa ett annat löfte av Gud – trots allt? Och hur hanterar vi den basala driften att Sverige ska vara bäst i klimatklassen och vi betala för detta? Vilken leptosom person driver detta? Foto, tack!
Pågår ett ideologiskt krig som jag alls inte förstår? Kriget om mina tankar, kriget om min följsamhet och trendkänslighet, kriget om mina pengar och kanske till sist kriget om min tro och min tillit? Fruktan för samtidens avgudar har det väl på ett konstruktivt sätt gycklats med i Jeremias brev? Det finns ett alternativ till att följa folkmassan som går före och efter. Så tänker jag i viss – det medges – förvirring. Krig är sannerligen förvirringens tid.