Det är knappt jag kan uttala ordet, i vart fall inte snabbt. ”Epistemologi”. Läran om kunskap, som vi säger på småländska, men ska lektor Per Hyltén hedras så är det rena grekiskan för mig. Episteme betyder kunskap. Logia betyder lära. Kunskap är då traditionellt sett ”sann rättfärdigad tro”. Det jag vet vara sant är sant om det verkligen är sant och jag är övertygad om att det är sant samt har goda skäl att tro att det är sant. Goda skäl betyder att de är tillfredsställande eller (som bäst) tvingande. Ni förstår att jag lutar mig inte bara mot lektor Hyltén och lektor Björklund på Katedralskolan i Växjö utan också mot Platon.
Samtidigt läser jag Thomas a Kempis, Om Kristi efterföljelse. Där får jag lära mig vad och hurdan en rätt älskare är men det är ett tema som jag just denna vecka inte vill hetsa upp er med hur mycket passionstid det än är. Thomas skriver något jag bekymrar mig mycket över: ”Låt icke främmande förespeglingar, som bibringas dig, om vad sak det vara må, förvilla dig.” (Om Kristi efterföljelse, Tredje boken VI). Grundinsikten är att det finns en ond fiende på gång i världen och han (för det är fortfarande en han…) måste avslöjas och möta motstånd. hans ärende är själva Lögnen och Lögnväsendet, det ultimata fördärvet helt enkelt. Helt enkelt?
Är det då så konstigt att jag blir undrande när PR-byrån Westanders ska domptera mig för klimatets skull. PR-byrå! Ett företag som ägnar sig åt bländverk och glansbilder ska ge mig basal livsorientering. De vet hur en slipsten ska dras – men hur är det med själva epistemologin på byrån? ”Det är sant. Jag har själv hört det av en som berättat det!” –?
Ni minns kanske att Westanders haft uppdrag från Svenska kyrkan och kreerade Riksbiskopen till hetaste opinionsbildare i Almedalen. Fanns det tvingande skäl för den utmärkelsen? Fanns det ens tillfredsställande – mer än för en reklambyrå i ständigt behov av kunder? Jag kan citera mig själv för att ge märg åt konversationen: ”Svenska kyrkan och hennes företrädare kan gott förtjäna beröm, men då för något som faktiskt är sant och inte bara en PR-kupp, alltså som bäst ett falsarium i de bästa avsikter.” (Kyrkomötesmotion 2014:29 av Dag Sandahl, Sanning och sken). Motionen om att för framtiden säkra oss mot den här sortens kupper avslogs om ni undrar. Kommunikationsavdelningen var vår resurs!
Min fråga ville kyrkomötet inte ta i: Ska min föreställningsvärld formas av dem som har tillräckliga ekonomiska muskler för att hyra in PR-firmor, som vill ta makten över mina tanker? Olusten och vantrivseln slår till. Situationen blir inte lättare när jag funderar över det faktum att jag själv betalar för både information och desinformation och får ett snärj att lägga resurser på att försöka förstå vad som är vad.
Det finns en agenda. För att den ska genomföras och drabba barnbarnen måste slagorden upprepas och budskapet trummas in att det är bråttom. Den hållningen ger egentligen inget utrymme för eftertanke. Och vilken skada själva klimathysterin åstadkommer, vet jag inte. Rädda männikor är farliga och nu är de rädda eftersom de bibringats uppfattningen att allt är kört. Om inte nu så om 3 (tre!) år. Stoppa biltrafiken i Stockholm för våtmarkernas skull. Att det var utdikning som gav mer livsmedel i landet och mer skog, tycks man inte låtsas om.
Jag funderar över anfäderna som dikade ut Sandsjön i Ormesberga socken. Sedan odlade de och till min överraskning som barn hörde att de sa att de odlade ”på sjön”, men att skörden var senare där. Var det fel att odla upp och fel att bryta torv? Ormesberga var om inte världsledande så framstående när det gällde export av torv med ett eget smalspår till Åby vid Helgasjön där torven lastades på båt. Naturen har brukats för att ge välstånd. Jag tycker att det lyckats rätt bra sett till min livstid. Borde rätteligen anfäderna skämmas nu? Eller jag? I så fall varför? Bara för att anfäderna inte läst och jag inte tror den gängse dogmatiken om klimatkatastrofen som finns hotande och nära inpå – fast jag inte ser den. Jag ser mest väder och har en viss erfarenhet av väder.
Klimatepistemologin kanske skulle utvecklas? Men jag har försökt läsa på. Nu kommer Lennart Bengtssons bok Vad händer med klimatet? i ny och förbättrad upplaga. Ska vi läsa och diskutera? Eller vet vi allt redan?
De kyrkliga bladen inför påsk är något för barnen i himlen att få. ”Det trotsiga hoppet är allt vi har”, meddelas från Linköpings kyrkliga samfällighet. Allt? Och jag som trodde att vi hade en uppstånden Frälsare, Livets furste, och att etta i grund förändrat allt i hela kosmos och kan sätta tro till honom just därför.
Från Svenska kyrkan Växjö kommer ett blad till allmogen. När vi ropar ”ja, han är sannerligen uppstånden betyder tydligen ordet ”sannerligen” inte vad jag trodde, alltså det vi redde ut epistemologiskt. Detta är ”en bekännelse till viljan att tro att ljuset är starkare än mörkret, kärleken starkare än hatet och livet starkare än döden.” Hur hör denna slutsats samman med satsen att det handlar om ”viljan” att tro? Lite gåtfullt ter sig sammanhanget. Var det för denna bekännelses skull martyrerna gick i döden?
Tidigt i gryningen gick jag likt tre kvinnor men jag gick till postlådan. Den gula är brevlåda (för där lägger man sina brev (om man nu gör det). Min mer kamouflagemålade låda är postlådan, i den tar jag emot post och tidningar. ”Vilken uppståndelse!” stod det över annonssidan från ”Svenska kyrkan Växjö” i Smålandskomposten. Jag fick veta att det finns många gudstjänster och kyrkor ”du kan besöka”. Men hallå! Jag hade inte tänkt mig att besöka en enda gudstjänst eller en enda kyrka. Jag tänkte att jag skulle fira påsk – alltså som ansvarigt subjekt. Varför skulle jag egentligen låta någon förringa mig och göra mig till en besökare? Och hur skadas kyrkolivet av själva tankestrukturen att det kommer besökare – för de kommer väl ”till oss” då. Epistemologi igen!
På tal om Frälsaren och detta att gå i döden: I förrgår fick jag min fjärde covidspruta. Som vanligt slog den ut mig. En känslokall kv*nnl*g pr*st sa utan medkänsla: ”Klen man.” Med kv*nnl*g* pr*st*r kommer ett mjukare drag in i själavården.” Sa dom på 50-talet. ”Pyttsan”, säger jag som vet vad jag talar om. Det visste de inte 1957 och än mindre 1958. Epistemologi kan det kallas när man vet vad man vet och hur det kommer sig att man vet.
Nu följer vi Frälsaren och försöker förstå vad som hände, händer och ska hända. Efterföljelse är något annat än besöksnäring.