Avunden slog till. Jag läste dr Borg i Axess och fann att ”präster och andra personer kan även bli uppringda, kontaktade brevledes eller genom mejl och tillrättavisas om de uttryckt en åsikt eller kyrkokritik som ärkebiskopens kansli inte anser önskvärd.”
Hur avis blir jag inte. Aldrig att någon från Antjeborg ringt upp mig för en tillrättavisning, inte heller skickat brev eller mejl. Ändå har jag väl haft åsikter som Riksbiskopen ogillar? Hon hördes ju i själva beslutsbunkerns korridorer ropa: ”Han måste stoppas!” och så försökte rättsavdelningen formulera en text, som skulle begränsa yttrandefriheten för förtroendevalda. Marta Axner (S) köpte inte detta. Inte jag heller – men det var Martas insats som gjorde skillnad. Sedan skulle jag sluta. Om detta kan man tänka en hel del. Lite förtalskampanj bedrevs säkerligen mot mig, jag var ju på så många sätt olämplig i det mesta. Men telefonsamtal, brev eller mejl fick jag aldrig. Inte heller fick jag vara med om att någon plockade fram blogginlägg, artiklar eller annat då jag sökt någon tjänst och kallats till samtal. Det kanske mest beror på att jag aldrig kallats till något sådant samtal. Jag har inte fått sökt tjänst ändå.
Avunden kan enkelt hållas vid liv. Riksbiskopens korrespondens till regionalrådet och partiledningen går inte av för hackor. Några sådana brev om mig finns nog inte. Jag får gratulera Annika! Sämre är jag inte.
https://www.facebook.com/annika.borg.56
Nu tycker ni kanske synd om mig? Gör inte det. Kyrkolivet förbleknar vid insikten om mammor med barn, som måste köa 10-12 timmar i undergången som leder ut till en plattform och sedan stå icke få timmar (6?) för att hamna i Lviv, där det ska köas igen för att komma till nästa tåg. Jag har åkt med en gråtande/skrikande unge från Lund till Kalmar och vi satt ändå. Det är den här sortens vardagsillustrationer som göder mitt hat mot paskudniak Putin och hans regim, Kirill inkluderad!
Har jag då inget att säga om terrorbombningarna? Inget som inte sagts bättre!
Fast kanske ändå. Det paskudniak Putin ägnar sig åt är krigsbrott. Det hoppfulla är att det ryska fälttåget tycks ha kört fast. Kommer det loss och segerkransen skymtar, återstår det fria kriget. För detta har ukrainare förberett sig, de liksom vi. Men de långa förbindelselinjerna i Ukraina gör att ingenting är avgjort. De ryska stridskrafterna kan köra fast. 5000 pansarskott från Sverige betyder inte 5000 döda (en del skott missar) – men kanske tusen eller så?
Var det bra att skicka svenska pansarskott? Det var omtänksamt mot alla. Jag menar, om du ska bli ihjälkörd i trafiken, där du kommer miljövänligt cyklande, vad vill du helst bli överkörd av? En begagnad Fiat, en gammal Volkswagen eller en ny Volvo V 90? Av det rätt självklara svaret framgår, att svenska pansarskott är att föredra både för ukrainare och ryssar. Dock är Svenska kyrkan numera för fin för att genom aktieinnehav stötta svensk vapenindustri (om den ens är att betrakta som svensk längre). Vi ställer som fina kristna inte upp för medborgarskapets säkerhetsåtgärder. Har Riksbiskopen sagt något om hur Svenska kyrkan ser på de utlevererade pansarskotten förresten?
Jag återfaller. Det är med mig som med den gamle kyrkoherden, som till sin assistent klagade över något för att sedan säga: ”Vi tänker inte på det. Vi talar inte om det!” Dock stod det inte på förrän temat kom igen – med samma avslutande kommentar. Och så än en gång och än en gång – alltid med summeringen ”Vi tänker inte på det. Vi talar inte om det!” Så avunden återkommer. Jag har inte fått samma behandling som Annika. Ska förhållandet betraktas utifrån ljuset från 8 mars, internationella kvinnodagen? Eller så enkelt att jag ses som ett hopplöst fall medan det fortfarande finns hopp om Annika?
Jag kom att gå i ett arkiv. I den avhandling som läggs fram i dag har respondenten återgett egen omfattande arkivforskning. Han har hänvänt sig till Otto Ehdes arkiv i Helsingborg. I det arkivet har också jag varit. Det är det enda arkiv där personalen bjudit på schangdobelt förmiddagsfika; nybakade frallebullar, ost, skinka, leverpastej, ägg, kaviar, marmelader, gurka, tomat och Zoegas skånerostade kaffe samt wienerbröd därtill. I det arkiv jag senast hemsökte, saknades allt detta! Men det fanns ett protokoll från domkapitlet i Växjö.
I protokollet uttalades kritik mot en präst. Han hade uttryckt sig ”ovärdigt” (konstig kristendom som håller på värdigheten, men låt gå!). Yttrandet innebar att prästen brustit i respekt också gentemot ”det samfund han som präst representerar, nämligen Svenska kyrkan”. (Protokoll fört vid sammanträde med Växjö domkapitel den 15 november 2010 § 202) Den stackars prästen invände, att denna slutliga anklagelse hade han inte fått ta ställning till förrän domen föll. Domkapitlets ledamöter hade ägnat sig åt rent förtal. Beslutet var underskrivet av två tidigare medlemmar i den frikyrkliga gymnasiströrelsen. Var det därför de skrev ”samfund?” Men vad innebär begreppet ”brista i respekt för Svenska kyrkan”?
Respekt, latinets respectare, är bokstavligen att ”titta en gång till”. Det är precis det som kyrkokritiker gör, de kollar storyn både en och två gånger. De som egentligen brister i respekt är de som blundar inför skeenden i det egna – ”samfundet”! Här avslöjas en majoritet. Den i sammanhanget aktuelle prästen hade dessutom likt aposteln Paulus arbetat mer än de flesta och det var kanske mest att förstå som ett uttryck för respekt för uppgiften och därmed Svenska kyrkan?
Kanske var formuleringen tillkommen för att värna något annat, nämligen själva beslutssystemet? Då återkommer frågan om lojalitet. Om den i sammanhanget aktuelle och kritiserade prästen kan utan omsvep sägas, att lojal var han inte. Han ville inte på något sätt vara lojal. Han ansträngde sig för att inte vara lojal. Den som är solidarisk, kan aldrig vara lojal nämligen. Ska saken förstås så, att skråpukarna samlat sig för att värna sig egen lojalitet, den som nötts med byxbaken på en skrivbordsstol på stiftskansliet eller i återkommande sammanträden i centerpartiet samt i kommun, landsting och riksdag? Inte vet jag. Min sympati är dock på den kritiserade prästens sida. Han är inte en lojal Kirill inför Makten, en som tryggt vill simma i stimmet. En makrill alltså.
Det finns mer i arkiven. I ett stift valde präster och diakoner ersättare för biskop och domprost. Det tycks i förstone inte så märkvärdigt, men det demokratiska valet utföll fel. Det var inte fel på själva omröstningen. Felet var att fel präst blev vald. Fel-prästen hade nämligen inte behörigförklarats för en kyrkoherdetjänst han sökt. Den perversa logiken förstår jag.
Bäst är förstås argumentationen att 1. det var olämpligt att över huvud taget nominera prästen ifråga – men ”detta är dock knappast överklagningsbart”. 2. frågan ”inställer sig” om det var korrekt att godta nomineringen och 3. när prästen ”ändå” förklarats vald, återstår att överklaga valutslaget eftersom prästen tydligen inte lojalt verkar för att upprätthålla kyrkans ordning. 4. Lösningen är att konstatera att den valde inte var valbar, den personens namn betraktas som ”obefintligt”. Under denna idiot-argumentation sätter diakonen Inga-lisa Ahlfors sitt namn liksom kyrkoherden Jan Elvmarker. Han har nog på mäns lömska vis lurat med henne. Men när vi ser hur upprensningar går till i diktaturer förstår vi. Elvmarker är säkert en fin präst. Ni kan se honom vika ut sig i ett inlägg från Carl Johans församling. Det är dock en risk att presentera honom. Det kan ju finnas klarsynta som ser inslaget och som dessutom har läs- och tankeförmåga kvar och därför fattar vad Gleichschaltung innebär och hur den genomförs. Likriktningen är farlig men fullt användbar när makt utövas.
Arkivstudier är bildande. Vi måste ha ögon i nacken för att kunna se och förstå framtid.