När kriget rasar i Ukraina och vi har svårt att samla oss kan det vara av värde med lite detektiv dramatik. En stöld för rätt länge sedan kan skingra dysterheten och få oss att tänka på annat. Så ser jag saken.
500:- år 1964 är 5 500 kronor i år. Så mycket var den kanot värd som affärsbiträdet Berit Elisabet Lönn ägde och som stals någon gång i mitten av maj månad år 1964 från Ängbybadet.
Förövarna greps tydligen efter vittnesuppgifter och befanns vara de västtyska medborgarna, kontorsmaskinsteknikern Hubert Heinz-Dieter Jackelen (ingen accent här!) född 1945 och Johann Wolfgang Hosp, född 1944. Jo, det är självaste ärkebiskopsmannen som befinns vara en simpel tjuv. Jackelen hade dessutom blivit av med sitt västtyska pass. Som det heter i allmänna åklagarens framställan till Stockholms rådhusrätt (Åk 5 C III 891/64): ”Identiteten beträffande Jackelen är ännu icke fastställd.” Tysk tolk behövdes.
Ärkebiskopsmannen Heinz Jackelen satt häktad 1-16 juli 1964. Statens utlänningskommission meddelades, att Jackelen på sannolika skäl misstänktes för stöld, handlingen instämplad 2 juli 1964. Han dömdes av Stockholms tingsrätt till en (1) månads fängelse villkorligt. Då hävde också rådman Harald Ljungström reseförbudet. Jackelen hade erkänt, avgav nöjdförklaring efter domen och överklagade inte.
För Jackelen (ingen accent!) skrevs ett intyg att hans färdighet som kontorsmaskinstekniker behövdes på REMA Kontorsmaskiner AB på Hantverkargatan 7 i Stockholm. Företaget ägnade sig åt import, försäljning och uthyrning enligt Sveriges Handelskalender. Aktiekapitalet var 100 000:- och bolaget hade startats 1951. Vem/vilka ägde företaget. Företaget var alltså intresserat av att ta den före detta häktades tjänster i anspråk och hjälpa till att skaffa fram ett nytt pass, förmodar jag.
Om allt detta har ännu ingenting skrivits i Torsdagsdepressionen. ”Vi talar inte om det, vi tänker inte på det!” är hållningen. Men frågorna ställer sig på rad. Vad säger fd kanotinnehaverskan nu, när Jackelen heter Jackelén (hur accenten och när den kom till vet jag inte) och är den förste ärkebiskopsmannen i Svenska kyrkans historia – därtill veterligt den förste kanot-tjuvs-ärkebiskopsmannen. Skaffade sig Berit en ny kanot eller fick hon kanoten tillbaka? Hur gick det till när polisen avslöjade/grep tjuvarna, som var av invandrartyp? Och hur hade passet försvunnit – och när? Har förresten Heinz nu, när han bor billigt, skaffat sig en egen kanot att paddla i Fyrisån med?
Erkänn nu att ni fick något annat än illdåden i Ukraina at tänka på – i varje fall för en kort sekund. Själv väntar jag på det undersökande kriminalreportaget i Torsdagsdepressionen, kanske ett ord om skuld och vikten att undvika billig nåd. Nåden kräver ju, säger Riksbiskopen, botfärdighet. Bortsett från häktestiden kom väl dock Heinz Jackelen billigt undan? Och då hade han kost och logi på svenska skattebetalares bekostnad.
Mest av allt skulle jag vilja läsa uppföljningen med fd kanotinnehaverskan och affärsbiträdet Berit Elisabet Lönn. Detta är en genusfråga, helt enkelt. Kanske Riksbiskopen också har något att säga liksom ärkebiskopsmannen? Saken kan – återgiven i Torsdagsdepressionen – bara bli kriminellt underhållande.
Till dess fortsätter krigsförbrytelserna att plåga mig liksom insikten om död och förintelse. De detektiva läsningarna kan inte riktigt undanskymma vad som sker i denna tid.