Tro inte att tron inte går att använda. Den går att använda genom att omformas och bli upplyst (till skillnad från hur den var när Kyrkan grundade universitet…) men den går också att använda som – till synes – mer traditionell. Inget nytt i detta. Abusus non tollit usum, missbruket upphäver inte (det rätta) bruket. Vi ser den rysk-ortodoxa kyrkans Kirill göra gemensam sak med paskudnyak Putin.
Sveriges Kristna Råd gör inte så mycket åt den saken, tycks det. Man kan läsa https://sultansjoqvist.se/om-sveriges-kristna-rad-och-ryssland-en-extrablogg/
Men allt blir närmast overkligt när Ryssland terrorbombar Ukraina och kriget uppenbarligen är på väg in i en än blodigare fas. Ukraina ska, liksom vår nuvarande säkerhetsordning, utplånas, det är det uppenbara syftet. Vi skulle vara glada över alla som nu far illa vid denna insikt, också vi som far illa av en vetskap som måste hanteras också om vi för närvarande är helt utom fara. Vi är dock människor, mänskliga! Vi kan i all stillhet notera vad som sker, följa nyhetsförmedlingen och naturligtvis fundera över när den kommer att trappas ner eftersom vi till sist inte orkar mer medkänsla. Det är nog det jag just nu är mest rädd för. Själva avtrubbningen. Och nyordningen som följer.
Det monstruösa lidande som övergår Ukrainas folk och land ska blandas bort i häpnad över priset på bensin och diesel samt, självfallet, klimatkrisen. Dessutom ska jag tydligen lita på det politiska förnuft som styr landet. Och det gör jag inte. Det som kan trösta i ett läge som detta är att Kyrklig samlings ordförande med hustru tar sig till Polen för att dels leverera hjälp, dels hämta utsatta till Sverige. Två bussar. Jag undrar vilka andra kyrkliga organisationer som ser sin ordförande dra iväg för hjälpinsatser. Inte kyrkostyrelsen i vart fall. Kanske inte ens någon stiftsstyrelse?
Att soldater inte har med sig mobiltelefoner för att deras platser inte genom signalspaning ska kunna avslöjas, hade jag inte fattat. Att tre ryska generaler stupat var överraskande. Generalspersoner brukar föra strid i tillbakadragna lägen, utom den general som kom och fick ta över min säng i ett mer utsatt läge (i en stad som behandlades som Charkiv, om ni undrar). Betyder det att kriget går så illa, att det högre befälet måste agera mer aktivt? Vid Poltava var också generaler framme i stridslinjen, det har Grimberg anförtrott mig. Vid Haldens fästning Fredriksten också…
Jag kan väl strunta i de aggressiva ryska slovofilerna Mikhael Katkov, Nikolay Strakhov och Nikolay Danileviski från 1800-talet även om jag inte blivit klar över hur deras tänkande missbrukades. Borde jag i stället ta mig igenom åtta band Alexei Khomiakov (1804-1860)? Han gäller för att vara den ryska kyrkans förste originelle teolog. Alla människor hör samman i en organisk helhet, menade han: ”Bara genom att leva i kontakt med den andre kan människan brytas ut ur sin förgörande egoism och dödande ensamhet och bli en levande del i den stora organismen.” (min något fria men korrekta översättning). Borde inte någon i Kreml börja läsa Khomiakov? Han kunde läsas i Kyiv också: ”Hur mycket vi än offrar för gemenskapen, kommer vi att få hundrafalt igen.”
Det finns ett andligt och kulturellt Ryssland. Om det som Ryssland egentligen är och skall vara föröds på det sätt vi nu ser och har sett i mer än hundra år är det en andlig katastrof. Också. I grund och botten handlar allt det katastrofala just om andlighet, dvs brist på tro. När människolivet förtingligas blir det skit av allt.
Nu är ni väl imponerade av min djupa kunskap om andligt liv i Ryssland, sobornost liksom? Ordet syftar på en gemenskap, där många är förenade i tro. Tidskriften Sobornost läste jag i tacksamhet mot sällskapet St Alban och St Sergius som gav ut den för att främja ekumenik mellan öst och väst. Var det Gunvor Sahlin som var den viktiga kontakten och sr Marianne som såg till att jag började läsa den? Hur som helst borde vi i den tid som är, läsa mer ortodox teologi, Schmemann och grabbarna. Detta skriver jag bara för att mutatis mutandis avslöja att det finns kvinnliga heliga gestalter i samma tradition. Catherine Hueck Doherty inte minst, den ryska baronessan, som Thomas Merton skrivit om (och jag också!). Som vanligt vet jag alldeles för lite om det jag mångordigt lägger ut. Men jag är fascinerad av en andlighet, som syftar just till sobornost. Djup ropar till djup, ni vet.
Då återstår att gräva i våra egna andliga tillflöden. De som kom till den kyrkliga förnyelsen genom tillflöden från den ortodoxa andligheten hör 1960- och 70-talen till. Anna-Stina Ellverson och Torsten Kälvemark var viktiga aktörer. Så den som tar sig Carl Sjösvärd Birgers avhandling an, ska veta, att det bortom ämbetskonflikten finns en arbetsgemenskap som banade nya vägar. Detta är av kyrkopolitiska skäl närmast förbisett. Svenska kyrkan har medvetet undanhållit sig själv viktiga bidrag. Man behöver inte heta Alexei Khomiakov för att fatta, att sådant får konsekvenser för kyrkolivet och – Livet!
Carl Sjösvärd Birgers avhandling läggs fram på fredag i Uppsala. Ni har kanske läst den på nätet, somliga har beställt den. Återstår frågan hur vi arbetar vidare med den. Kyrklig förnyelses motståndsidentitet skriver Carl om (avh s 435). Det är ett resonemang som behöver kompliceras. För att inte hamna i denna för en idérörelse rätt besvärande situation som motvalls, idérörelser kan inte föra krig mer än i tankevärlden, och kyrkosystemet jagade där det kunde i oskön förening med de uppenbart ogudaktiga, behövde en annan samverkansform byggas. Det blev Svenska Kyrkans Fria Synod. Händelserna ligger utanför avhandlingens tidsgränser, men nämns ändå. Är det här vi behöver komplicera vad som övergått Svenska kyrkan de senaste 50 åren? Och hur hittar vi en form för detta lärda men kritiska seminarium, som måste syfta till – ja, vad då?
Carl håller sig nog för skratt fram till lunchtid på fredag. Efter den press som följer med att offentligen lägga fram en avhandling, lever han ut sin glädje, vårdar den akademiska baksmällan på lördagen samt firar högmässa på söndagen. Men sedan! Kommer ordföranden tillbaka från sin krigsinsats finns det en del att planera i anledning av avhandlingen. Det är inte vi dissidenter som behöver vara dystra. När blir konferensen om högkyrklighetens tidiga historia och kallelseglädje?
Och så till sist:
Expressen den 8 mars hade en hundralista på svenska kvinnor. Magda i topp. Heberlein in som nr 97. Antje Jackelén var inte med! inga andra av de kv*nnl*g* b*sk*p*rn* heller – deras kvinnliga fägring till trots. Detta är lika mysteriöst som att manifestationen i Växjö domkyrka, den som Modéus II gjort reklam för i insändare i flera tidningar i Växjö stift, inte uppmärksammades i Smålandsposten varken måndag eller tisdag eller onsdag. Det kyrkliga kanske i själva verket är just så ointressant som ointresset demonstrerar? Hur hög är nu dysterhetskoefficienten i Antjeborg och Östrabo – från A till Ö i Svenska kyrkan? Man kan bara spekulera, men spekulera kan man. Föga framgångsrikt ter sig det hela. Det mesta faktiskt. Fråga paskudnyak Putin!