De flesta lämnar den kristna tron utan att välja själva, lika lite som de själva valde tron en gång i tiden. Döpta blev de, konfirmerade skulle de förstås bli, den kyrkliga vigseln var självklar (vare sig den var enkel vid ett litet altare i prästgården eller som ett pampigare kyrkbröllop) – men själva Jesus-grejen gick dem förbi. Prästerna förstod problemet, men sådde fortsatt på en förhoppning. Och folk kom med barn till – Kyrkans barntimmar! När den kommunala barnomsorgen byggdes ut, minskade uppenbarligen behovet. Arbetet bland barn och unga blev inte heller så omfattande. Det blir förstås så, när Kristus inte längre är främst i vår lag och Kyrkan inte kan orientera sig i sitt normalläge; att vara minoritet.
”Pyspunka” är det sammanfattande begreppet, det Erik Keijser slogs av när han satt på cykeln och insåg vad han råkat ut för. Tron pyser ut, inte bara den kyrkliga statistiken.
I söndags kväll samtalade vi om den kristna tron i Göteryds kyrka. Min samtalspartner var en blid man. Han såg tron som hjälpmedel för handikappade, som på så vis kunde stötta sitt ego, själva självkänslan. Dessvärre fungerade tron som en apfälla. Apan stack in handen och tog tag i bananen, som var så stor att den inte gick att få ut – men apan satt kvar och höll bananen krampaktigt och kunde därför lätt fångas.
Jag ställde den enkla frågan om Lk 1:1-4, det program Lukas anger för sin verksamhet och frågade på vilket sätt Lukas nu visat att han inte är trovärdig. Samtalspartnern undvek den frågan. Mot Den Stora Berättelsen, den som lockat så många att använda sitt förnuft för att förstå den kristna tron, stod privatmeningar. Det fattade jag. Att dessa privatmeningar på ett vänligt sätt skåpade ut oss, som uppfattat den kristna tron och de sakupplysningar som lämnats i Skriften, förstod jag också. Lite tagen är jag dock av det ego, som menar sig att med enkla formler lösa komplicerade problem. Kyrkan är en större och bättre samtals- och funderingsgemenskap än privatfilosofi för hemmabruk. Dominus Illuminatio Mea säger de som varit i Oxford och sett universitetts motto. ”Gud är min upplysning.” Det var faktiskt Kyrkan som grundade universitet, eftersom tron nödvändigtvis vill förstå. Aposteln Paulus skriver och talar till förnuftiga människor, som själva kan bedöma (1 Kor 10:15). Så har det fortsatt – i trons gemenskap. Mycket annat är rent oförnuft.
Lukas och Herodotos är antikens mest tillförlitliga historieskrivare. De följer samma program för forskning, det program Lukas återger i början av evangeliet och sedan genomför. Alltså fungerar evangelisten som en resande reporter, han söker upp folk och intervjuar. Här hör vi alltså intervjuoffret Marias röst – och vi kallar detta reportage för ”julevangeliet”. Lukas själv finner det tillförlitligt, faktabaserat som det är. Han har själv kollat storyn med en som var med.
Varför lockar Lukas så få till läsning? De flesta bryr sig alls inte. Några bryr sig på så sätt, att de hanterar frågorna utan besvärande dokumentstudier. De har bestämt sig för att tron är en apfälla. Andra kan vara mer sofistikerade. Jag har läst Svante Nordins idéhistoriska genomgång av svensk 1900-tal, Tanke och dröm (Timbro 2021). Han återger KG Hammars position när det handlade om tro och vetande. KG ”poängterade att tron mindre är ’ett försanthållande av verifierbara satser’, mindre ett ’kunskapsinnehåll’ än ett ’förhållningssätt’. Religionen bör snarast jämföras med konst eller musik, den är ett slags ’tillvarons poesi’. (SvD 27.20.2001).” (Nordin s 370) Något säger mig att Lukas inte hållit med KG. Men detta sagt, kan man kanske förstå varför så få lockas till läsning. Läsarna är en exklusiv minoritet av tvärviggar som gillar sanning och sammanhang. Och det är nog precis så det ska vara.
Det stora problemet var inte att kristen tro blev statsreligion i det sönderfallande romerska imperiet. Problemet var att den blev ideologi. Kristendomen slog ut den tidigare statsideologin, som försvarats till blods mot de kristna. När tron blivit ideologi, återstår bara att kämpa för ideologin och det yttersta vapnet för denna kamp är våldet. Same but different, alltså.
Ta nu franska revolutionen som illustration. Drömmen om frihet blev kvickt ideologi och då åkte huvudena som limpskivor. Eller ryska revolutionen. Den utopiska drömmen och programmet för folkets befrielse blev ideologi, upprätthölls med våldsmakt och folk hamnade helt logiskt i Gulag. Det var inte fel på drömmarna, hur skulle det kunna vara det? Felet var att dröm blev ideologi med krav på massan att ansluta sig med skallande slagord. Till nöds kunde tystnad accepteras för en tid. Men ideologier försvaras genom att avvikare uppsöks och bringas att ställa in sig i ledet eller grävas ner i leden på begravningsplatserna utanför lägren. Själva sökandet efter Sanning och sammanhang blir det mest förbjudna.
Nu lever vi i en tid då kristen tro upphört att vara ideologi. Det är lika så bra det, tänker jag. Men det gäller att hålla i hatten, när klimatrörelsen blivit just ideologi för då står korrektionsmekanismerna och stampar i farstun. Nå, det finns också i det kyrkliga livet ideologiska komponenter, dvs sådant som måste tros om det inte ska höras ljudet av små, små fötter i tamburen. Jag ger inga exempel. Massamhället blir styrt av ideologier, meningar som ska prackas på oss eller tvingas i oss och som aldrig får ifrågasättas.
H.C. Andersen, en dansk författare i staden Odense (staden i tider som dessa mest aktuell för sin tillverkning av marsipan och nougat…) beskrev fenomenet i berättelsen om kejsarens nya kläder. Det är en uppbygglig historia om hur till sist en berättelse punkteras av en klarsynt liten medborgare. Så vad är det som inte ska eller ens får sägas i vår tid och i våra sammanhang? Säg det! Uttala förgriplig meningar högt! Men skynda på innan stegen från ideologins vaktmästare och hantlangare hörs. Du frågar då vem klockan klämtar för och det bleklagda svaret är: Den klämtar för dig!
Tron har nya möjligheter som icke-ideologi: friheten att ge en autentisk verklighetsbeskrivning. Den som beskriver världen som om Guds inte finns, beskriver den helt enkelt grundläggande fel. Blir detta fel till ideologi är det på sitt sätt alls inte konstigt. Det går så till. Men en slags kristendom som inte kan försvara trons basfakta utan måste se tron i kategori konst och musik är vapenlös inför de ideologiska makterna, det är uppenbart. Då blir det som det blir och blir som det blivit.
Apóspasma kallar jag sländan. Det är bara för att jag just lärt mig gilla detta grekiska ord, som betyder ”utdrag” – men som också kan betyda ”brandkår”, har jag förstått. Ni har fått ett utdrag från samtalskvällen i Göteryd och därtill ett påhak. Därtill gjorde jag nu en brandkårsutryckning för att visa att KG Hammars postpietisteri inte är den enda möjliga hållningen. Vi lite mer ofromma behöver inte krumbukta oss så väldeliga om den kristna tron som ett prästbarn som är prästbarnbarn som är prästbarnbarnsbarn…
Barometern/OT:s ledare menar i dag, att Antje ska be Israel om ursäkt för beskyllningarna mot Israel för apartheid. Eftersom det var S och C som utgjorde bas för beslutet kan väl Magda och Annie manas göra detsamma. Antje satt väl mest som panelhöna i denna debatt? Utskottet hade avslagit motionen. Då läggs ett ändringsförslag fram. Var inte detta egentligen ett annat och därmed inte ett utskottsbehandlat förslag? Då blir det som det blir. Kristen tro används som ideologi och kyrkosystemet som ideologiskt verktyg.