Det är idag tid för ursäkten till samerna. Den tudelade ursäkten ska framföras av ”Svenska kyrkan”. Den första delen är en ursäkt för att samisk andlighet hindrats eller inte fått ta plats. Den andra är att ”Svenska kyrkan” ägnat sig åt skallmätning. Jag är lika frågande – nu som alltid. Skallmätning var väl ett statligt projekt i forskningsbranschen? Och somlig andlighet i det samiska var väl – hur eller hur – inte utan vidare kompatibelt med kristen tro?
Nu tror ni att jag tänker haka på med frågor om den klassiska högkyrkliga spiritualitet, som Svenska kyrkan på alla sätt velat mota i grind (och mer än mota…) Det tänker jag inte göra. Men hur makt utövas mot dem som tänker självständigt, kunde vara ett tema. Och frågan om utnämningsmakt kunde jag som en annan Weber (inte grillen, dock!) ägna mig åt. Mekanismerna är desamma.
Skulle Riksbiskopen ställa till det i dag kunde hon säga ungefär så här:
”Ni vet att jag förväntas ge Svenska kyrkans ursäkt till samerna. Men när jag tänkte efter denna morgon insåg jag, att Svenska kyrkan som gudstjänstgemenskap och kollektivperson inte har någon som helst anledning att ursäkta sig. Det finns ingen enda same som är mer ursprunglig i det här landet än andra som är födda i Sverige samma år. Vi har alla ett gemensamt ursprung i Gud. Skåningar, smålänningar, stockholmare och samer lika.
Nog kan vi fatta att somligt blir fel. Det beror på syndafallet och det kan vi inte göra något åt. Vi kan inte göra gjort ogjort och att be om ursäkt (vad nu detta än betyder) för händelser, när vi inte själva ens levde eller levde och fattade klandervärda beslut om nomadskolor och trummor som skulle brännas, verkar mer uppvisning än uppriktighet. Bättre, tänkte jag, att söka sådant som sker i Svenska kyrkan nu, när jag är Riksbiskop. Då finns det inte bara anledning till ursäkt utan också till bot och bättring. Det är, som vår vän Dag Sandahls moster skulle sagt, ”kristligt”. Alltså ber jag att få framföra Svenska kyrkans ursäkt till Annika Borg för den kränkande behandling hon utsätts för.
Hon sökte tjänst i Jerusalem, men blev utan vidare, det måste erkännas, bortsorterad som icke havlig. Hon har meriter för att stå i den kvinnliga följden av betydelsefulla kvinnor på Teologiska Institutet i Jerusalem, Signe Ekblad, Greta Andrén och Harriet Holmquist. Nog förstår jag att det lilla gäng, som Lysén anför, inte ville ha Annika Borg. De fattade att hon skulle kunna vidga institutets bas för att få den tidigare vanliga teologiska inriktningen på dialog med judendomen tillbaka och förtroende återskapas. Det skulle drabba bojkottrörelsen Kauft nicht bei Juden som det hette på mitt hemlands tungomål. Nu heter det BDS Boycott, Divestment, Sanctions. BDS driver tydligen också bilverkstäder, en i Alvesta till exempel.
Skulle Annika Borg få ansvaret i Jerusalem, skulle också bojkottrörelsens utrymme minska och relationen till just Israel förbättras. Detta är uppenbart. Annika betraktar ju bojkottrörelsen som direkt antisemitisk. Jag vill som Riksbiskop inte ha en utsorterarkyrka utan en levande kyrka där meriter och kompetens räknas – och detta utan sidoblickar om anpasslighet. Jag inser att detta är en omtumlande hållning för det lilla gänget här i Antjeborg, det som så gärna vill styra och ställa. Jag ber om ursäkt för att jag som Riksbiskop inte riktigt sett deras förödande, undergrävande verksamhet. Jag har viljelöst låtit mig drivas till deras stumma avgudar, just det som aposteln analyserade. (1 Kor 12:2)
Nu har jag mina beundrare, den kloke Burkhard Hose i Würzburg till exempel. Han skrev: ”So vieles ist möglich, wenn wir gemeinsam die ”5-P-Welt” (Polarisierung, Populismus, Protektionismus, Post-Faktizität und dem Patriarchat) überwinden.” Det slickade jag gärna i mig och retweetade så att ni alla skulle förstå hur fin jag trots allt är. Jag retweetade också Marc Frings beskrivning av mig: ”Jackelén, ein deutscher Weltmensch und Erzbischöfin von Uppsala!” Men menade han att ”världsmänniska” ska vara beröm eller klander? Narcissister har svårt att uppfatta något annat än själva berömmet. Jag retweetade så att ni kan fundera.
Annika Borg har gjort vad man ska göra, granskat och kritiserat. Jag har inte alltid varit glad för uppmärksamheten, jag är inte skapad till sådan glädje, men inte heller fostrad till den. Jag gillar den mig lovprisande Burkhard Hose mer. Som akademiker vet jag likväl – rent akademiskt – hur nödvändig granskningen och kritiken är. Anders Brogrens artikelarkiv kan konsulteras om någon vill fördjupa sig bland inläggen. De visar i vart fall att Annika Borg är engagerad och kunnig i frågor om Israel. Att hon inte går vidare utan sorteras bort innan den egentliga meritgranskningen påbörjats är och förblir en skandal. Dessvärre är det en skandal som för somliga begåvade gick att förutse. Det är kanske det allra värsta. Hur ska ett kyrkosystem kunna överleva om kompetens är en negligerbar kategori? Jag kan dock ge det glada beskedet, att Lysén ”efter noga övervägande” tänkt om så att Annika ska intervjuas. Jag har också tänkt om. Lysén har ställt till med nog nu. Han kan återgå till Missionsförsamlingen i Uppsala. Svenska kyrkan ska inte ifrågasättas eller förnedras för hans skull. Inte för min heller.
Så hur gör vi nu?
Min ursäkt är uppriktig. Alltså gör vi en mängd omtag. Ni vet att jag nästa år fyller 67. Jag är medveten om att pensionsåldern i detta fina land är 65 och fattar inte varför jag inte avgick då. Men det kanske är det vanliga? Gamla tror alltid att de är oundgängligen nödvändiga på sina poster. Nu får det bli några månaders revision medan valorganisationen drar igång. Finns det andra grupper som aldrig fått sina meriter bedömda utan avfärdats rakt av? Vilka i så fall – och varför?
Det har blivit kallare i Svenska kyrkan. Vem vred ner termostaten? Jag ska inte säga att Annika aldrig själv var och pillade på termostaten, kv*nn*pr*stm*t*nd*rn* kände att det blev kallt om ryggen. Nu triumferar de inte, när Annika också är ute i kylan. Det är fint gjort av dem. Och då måste vi andra snarast se till att få upp värmen. Bortsett från allt är det varmare i Jerusalem än i Stockholm och Antjeborg.
Till er företrädare för det ni vill kalla ”ursprungsbefolkning”, ni som klätt upp er och tagit er till Uppsala för att få den där ursäkten, vill jag verkligen ge en ursäkt att ni rest så långt och inte fått vad ni trodde ni skulle få. Jag ber om ursäkt, vilket är något annat än att be om förlåtelse. Ni får era utlägg ersatta och vi bjuder på mat och logi innan ni ska hem till era kåtor och renar. Men jag tror ni förstår, att jag i första hand måste ta itu med verkligheten, den som nu plågar, och jag bär det yttersta ansvaret för nu. Jag kan inte ägna mig åt postmodernistiska konstruktioner av illgärningar ”Svenska kyrkan” skulle begått. Och Svenska kyrkans urbefolkning är ju alla de som teologiskt tänker på annat sätt än jag, med min tyska reformerta blandkristendom som erfarenhetshorisont och i dåligt sällskap med Erik Lysén.
Härmed förklarar jag att jag förklarat allt. Utom det där med HH Petersson i Visby, förstås.”
Till detta tal inför det så kallade kyrkomötet finns bara ett att säga:
Vill någon läsa den välskrivna sammanfattningen av hanterandet av Annika Borg?
Håll till godo.
Facebook levererar.