Tage Erlander var Sveriges längsta statsminister (och det var roligt redan på 1960-talet). Magdalena Andersson är Sveriges kortaste. Jag är inte så säker på att detta egentligen är så lustigt. Det värsta är dock det vi kunde förnimma den gångna superonsdagen: det finns narrativ och de går alla ut på att lura oss. Narra-tiv.
Vi ska gå på narrativen. Eller för att formulera sig på nutida nyhetssvenska: vi ska helt enkelt anamma andras väl uttänkta berättelser som vore de våra egna. Problemet är att det är ganska enkelt att gå på det hela. Samtidigt finns de hållningar som var gängse i det forna östblocket. Folk skrattar åt den politiska klassen. När Bovlund m fl avgick steg jag in på Systembolaget för att skaffa något till den nödvändiga fest som helt enkelt måste till en super-onsdag och förklarade lagom högljutt, att nu skulle MP:s avträde firas. Skratten sa allt och därtill den ”tummen upp” som jag fick. Vi var tydligen flera som visste hur man ska göra en super-onsdag.
Medborgare bestås inte narrativ av det slag vi fick utstå. Medborgare tas på allvar. Den budget som nu antagits, har antagits av Sveriges riksdag. Den har nog aldrig varit Sverigedemokraternas budget utan ett framresonerat utskottsbetänkande. När då Annie Lööf låtsas som om centerpartiet inte vet förslagets innehåll, kan det omöjligen vara sant. Det är utskottsbehandlat! Men tydligen var den budget som riksdagen antagit inte så extremt blåbrun, att inte Magdalena Andersson kan regera på den. Vad säger det om man tänker på alla höga tonlägen dessförinnan?
Jag kan förstås förfalla till nostalgi när jag tänker på mitt 1950- och 60-tal i Moheda. Där fanns folkpartister som Alvin Andersson och målaremästare Svahn, där fanns trogna kommunister, Tage på sågen och hans bror muraren, som läst Kapitalet i Sandlers översättning. Där fanns högern, landsfiskalens fru t ex och där fanns ett sammanhållet gäng socialdemokrater, Tage Bengtsson (som höll sig med Stockholms-Tidningen och Kronobergaren), Paul Andersson och Hugo Ericsson men också folkskolläraren Alice Andersson. Centerpartisten Jenny Sandahl var av en annan släkt än vår men bondeförbundets kvinnoförbunds Märta Leijon fanns i nejden. Kommunalkamrer var Verner Salomonsson, missionsförbundare och folkpartist.
Alla var de politiker integrerade i sitt eller sina sammanhang; municipalsamhället och partiet. Centralt i samhället låg kommunalhuset, byggt 1948 (jag har kollat med Moheda-kännaren Christer Nielsen). I kommunalhuset kunde de politiska föreningarna mötas, men där kunde också missionsauktionen hållas. De politiska rummen var allmänna rum. Jag tror alla förstår det långa budskapets korta mening. Nu ser jag yrkespolitiker titta fram ur bilderburken och leverera narrativen. De är svarvade för att passa så många som möjligt, skickligt hopdiktade fabler alltså. Det senaste var att små flickor skulle drömma om att bli statsministrar, tydligen för sju timmar och utan att tillträda. Jag finner allt detta i all rimlig mening var alltför billigt. Jag är dock med-borgare! Men det känns som om jag är utsatt för bondfångeri.
Superonsdagen var också Riksbiskopens stora ursäktsdag. Koret i Uppsala domkyrka skulle illustrera en kåta, med en brinnande eld att samlas kring. Vi skulle samlas i ögonhöjd. Jag har dock aldrig uppfattat att detta är en för Riksbiskopen självklar hållning. Hon inkarnerar snarast den tyska mentaliteten; Besser-wisser. Det heter Besser-wisser, inte Messerschmitt! Tydligen var allt Svenska kyrkans fel. Det måste bero på att Riksbiskopen med hejdukar gjort felbedömningar. Svenska kyrkan behöver alls inte ta på sig skulden för vad Ecklesiastikdepartementet ställt till med under statskyrkotiden. Om kyrkoherdar i folkbokföringsvärvet varit lojala statliga tjänstemän, vad angår det mig som kyrkokristen i ett skuldperspektiv?
Jag baxnade, när det var Kyrkans fel att samerna alltid grälar med varandra. Jag vet inte om samerna är så olika norska kommunalpolitiker, kända för sina återkommande gräl. Det blir lätt så om sammanhangen är för små. Och de åtta punkterna imponerar inte på mig.
Ta språkfrågan. En ung samekvinna har svenska som första språk och måste erövra det gamla språket, det som inte varit bruksspråk på ett par generationer. Det beror på att det gamla samhället gått under. Det har det gamla samhället i Småland också. Levande språk blir döda språk. Det kan vi tänka vad vi vill om, men det hör till språkets eller tillvarons natur. Panta rei.
Ta frågan om religion. Är det så självklart för en kyrkostruktur att be om ursäkt för mission? Det tycker inte jag. Där tron går fram, förkastas en del, men vinsten är större än förlusten. 50 000 silverdrachmer var värdet på trolldomsböckerna, som de nyomvända samlade ihop och brände i Efesos. (Apg 19:19) Jag kan som bokälskare tycka att detta är alldeles förfärligt, men skulle det komma efesier nu och kräva kompensation, skulle jag finna det besynnerligt, lika besynnerligt som de nyomvända bokbrännarna skulle uppfatta saken. De har gjort upp med det gamla.
Ta frågan om mark också. Här bränner det nog till. Jag kan inte skriva att en gnällig same i Uppsala domkyrka aviserade nya friska tag när det gällde mark som Kyrkan tagit från samerna. Markfrågan skulle visa om ursäkten var uppriktig (och det hör till bilden att ursäkten är framförhandlad med samerna, som alls inte behövde vara beredda att acceptera den.) Själva frågan om mark över huvud taget kan ägas, kan ställas. Att det kyrkliga markinnehavet fungerat för att finansiera församlingslivet, mensa och fabrica, fördjupar jag mig inte i. Men markinnehavet var gemensam tillgång för det troende folket för att tron skulle kunna vara till för alla – inte bara för de kapitalstarka. Och i vilken mening var skogen och marken samernas? De ägde den inte.
Ta frågan om kolonisationen. Jag såg 21 glada samer avbildas på Uppsala slott och insåg att till denna fest hade en promille av samebefolkningen fylkats. Backstugusittare, torpare och småbönder från Småland har inte inbjudits till möten i Uppsala med tillhörande ursäkt för de vedermödor de fått leva under. De har i all stillhet ägnat sig åt svedjebruk, röjt i skogen för att kunna odla och livnära sig och sina familjer. De kolonialiserade – och detta var ”ett fenomen som uppstår när en eller flera arter bosätter sig i ett nytt område. Ursprungsbetydelsen, som kommer från latinets colere, ”att bebo, besöka, utöva, vakta, respektera”,[1] och colōnus, ”odlare”, ”nybyggare” syftade endast på människans utbredning.” (Wikipedia). Sverige är i sin helhet kolonaliserat och det var bra gjort! När ni ser min torparfysionomi fattar ni min tacksamhetsskuld till dem som gjorde jobbet så att jag kan sitta på mitt arsle och läsa och skriva i ljus och värme.
Jag behöver inte ha några synpunkter på ursäktshappeningen i Uppsala domkyrka. Den var ett väl regisserat kyrkospel. Riksbiskopen fick tillfälle att åbäka sig. På twitter skrev hon, avslöjande, att ”även många medier fanns på plats”… Den australiensiske ambassadören var på plats. Aboriginerna och samerna söker samband… Men är det egentligen uppbyggligt att se skådepelet? Dalman distribuerade och log och nickade vänligt mot alla som vore han hovmästaren. Andra biskopar såg så eukaristiskt svårmodiga ut, att alla undrade om de just förlorat någon kär anhörig.
Det var kort sagt de många narrativens superonsdag.
Jag var liksom inte med. Så frisk är jag, trots vaccination mot Covid-19 och allt.