Det var Ansgariikyrkan som brann. Elden började tydligen i entrépartiet. För den som läst många kriminalromaner är det en indikation på att det verkligen handlar om mordbrand. Nu hörde byggnaden till Equmeniakyrkan, varför man skulle kunna misstänka några romerska katoliker eller beslutsamma högkyrkliga, trötta på frimickleriet i Jönköpingsnejden, för dådet. Jag har kommit fram till att denna förklaring är mindre trolig.
Några sommarlovsundersysselsatta? Kanske. De brukar ta sig något före, men oftast lite senare i augusti månad. Kan det vara ett ideologiskt motiverat dåd? Då tar mig min tidningsläsning till Frankrike, där präster mördats, Mariastatyer vandaliserats och kyrkor bränts. Är detta vad som hänt med Ansgariikyrkan? Eftersom denna omständighet inte ens antytts i medierapporteringen, som för övrigt varit rätt tyst om själva branden, är nog just denna förklaring helt fel. Men om? ”Om inte om hade varit, hade myggan varit en ko.” Jag är inte helt lugnad. Det finns en clash mellan Muhammed och Kristus. Och i somlig tankevärld är det berömligt att sätta åt de kristna.
Jag övergår till brandtemat i Jönköpingsområdet till brandtamet i anledning av kyrkovalet. Jag läste nämligen kandidatlistor och började undra om inte en mängd ålderdomshem har brunnit och de inneboende nu irrar runt och söker sin plats i den kyrkliga beslutsapparaten. Ta deras ålder och lägg till 4 år, det hela blir ansenligt. Och vi blir inte bättre med åren.
Är det bättre med de yngre? Det man kan lägga märke till är, att folkkyrkan är en familjekyrka. Det betyder att kretsarna är små. Det vilar något av ”löjliga familjen” över det hela. Därtill kan man med fog undra var dessa trägna kandidater 1. har sin söndagliga hemvist kyrkligt sett, dvs helt konkret och 2. var de fått och får sin kyrkliga fostran. Detta är ett kyrkligt sätt att fråga. Jag vill markera: det är därför fullkomligt fel frågat av en som inte hängt med i utvecklingen. Nå, räkna inte med en gammal präst, som dock kan glädja sig över att några av ”hans” gamla konfirmander på olika listor tar sitt ansvar. Men i grunden har den gamle prästen ingenting fattat.
Dessbättre består hans förmåga till innantilläsning – och kanske också hans gamla själasörjarvisdom, den som lärt sig skilja mellan skit och pannkaka (eller hur saken ska uttryckas) när det handlar om människor av olika kvaliteter. Alla dessa har inte lika värde, det är då ett som är säkert. Några är komplett värdelösa som kyrkliga beslutsfattare eftersom de inte är kyrkliga, bara beslutsfattare. Nu fattar ni att den gamle prästen likväl tänker fel, gammaldags. Det handlar inte längre om annat än att alla har lika värde och var och en får bestämma vilka kyrka vederbörande önskar sig. För en gammal präst är det både lätt och svårt att kunna hänga med, för i dystra stunder är det bilden av de brinnande ålderdomshemmen som står fram som upplysta härdar och kastar ljus över det andra.
Den gamle prästen känner att han nog varit elak mot socialdemokraterna. De får dock skylla sig själva, eftersom själva elakheten består i att berätta vad Jesper Bengtsson skrivit. Motbilden var, som ni kanske minns, den rätt triste prosten Gunnar Forkman, som hade en lika trist son som hette Göran och som på konfirmandläger 30 år gammal skulle kallas ”farbror Göran” (RIP för båda!). Men Gunnar visste hur det var med Kyrkan, den var Herrens. Därmed är prosten Forkman placerad på andra sidan avgrunden mellan socialdemokratisk tro och den Gunnar Forkman höll sig till. (Bengtsson, Reformismens väg, Tiden 2020, s 92). Smash-läge om kyrkopolitik ska debatteras med socialdemokrater i en kyrklig kontext. Och med den noteringen ett grundskott mot 1958 års ämbetsreform, förstås.
Läge att nu sätta centerpartiet under strikt observation. Här är ett parti vars damer, nota bene, gärna ordnar kyrkkaffe i partiets namn. Det betyder inte säkert att partiet tänker kyrkligt för det – om det ens tänker.
”Centerpartiet engagerar sig i kyrkovalet därför att alla människors lika värde och rättigheter, frivilligt engagemang, mångfald, lokala lösningar och hållbarhet är några utgångspunkter och viktiga kärnvärden i Centerpartiets politik. För Centerpartiet är det viktigt att väljarna i kyrkovalet tydligt får ta del av vilka grundvärderingar och vilken ideologi som bär en nomineringsgrupp.”
Nu finns det väl skäl att stilla sin själ något. Är inte uppgiften rätt klar i det kyrkliga, inte ideologi utan tron ska ha genomslag? Och tron är tydlig. Den handlar om Jesus. Kollar jag själva programmet för Centerpartiet i Karlstads stift, sägs inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Varför ska då partiet vara med i kyrkovalet, det lika lite som andra icke-Jesus-troende partier?
Nå, Centerpartiet vill förvalta Svenska kyrkans verksamhet samt dela tro, liv och evangelium. Det går jag inte riktigt på. Dela tro kan partiet inte göra. Dela liv? Med söndaglig kyrkogång för partiet? Och ska Centerpartiet dela evangeliet så undrar man hur det går till? Antagligen är detta som skrivs fromt munspel. Ord utan egentlig innebörd.
Då blir det nästan lustigt hur de centerpartister, som tagit sig ut ur det brinnande ålderdomshemmet, vill se ”en kyrka där engagerade förtroendevalda har modet att bygga framtidens kyrka”. Jag betraktar de modiga, men en hoper av dessa modiga skapar min modlöshet när jag fattar, att de inte söndagligen återfinns i Herrens sköna gudstjänst. Jag blir nog lite vemodig också. Framtidens kyrka byggd av engagerade förtroendevalda, inte av den gudstjänstfirande församlingen, har jag inget egentligt förtroende för.
Att Svenska kyrkan ”ständigt måste utvecklas” är en fras jag inte heller går på, men den går knappast att säga emot, innehållslös som den är. Ett kyrkoliv som de gångna decennierna utvecklats så, att gudstjänstlivet avvecklats, vad är det? Men jag kanske skulle vara mer beredvillig och inte så misstänksam? ”Kyrkan ska föra dialog med ömsesidig respekt för andras åsikter.” Det är i sig obegripligt hur kravet kan formuleras så, men kör i vind, sa Kalla Blomster. Radikalare hade varit att bara skriva ”dialog” utan något om den där ömsesidigheten, som innebär villkor. Våras det – denna logiska invändning till trots – alltså för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* i Svenska kyrkan?
Centerpartiet har mål för de kommande fyra åren. De handlar om att de förtroendevalda ska känna att de är betydelsefulla och uppgiften rimlig, samtidigt som framtiden kräver ideella krafter i större utsträckning för att drivs församlingens verksamhet. Tror jag det. Ett konkret krav blir då: ”Skapa flexibla mötesformer för förtroendevalda där delaktighet prioriteras och olikheter bejakas i tillåtande och kreativ miljö.” Var får de allt ifrån? Man kunde ju rent kyrklig sett annars tänka sig, att detta skulle vara församlingens livsform. Här inskränks den till att gälla de förtroendevalda. Men målet anges – och då får de anställda vara med: ”anställda och förtroendevalda gemensamt leder utvecklingen för att nå en klimatomställd kyrka.” Kyrkgängaren är i denna vision helt ställd åt sidan.
När jag läser munspelsdokument av det här slaget förnimmer jag främlingskap. Jag har ju ingenting i det sammanhanget att göra. Jag är ju bara en kyrkogångare, dvs en kyrkgängare. Ska församlingen, enligt Partiets önskemål, ”erbjuda olika former av gudstjänster och aktiviteter”, blir min första reaktion direkt negativ. Centerpartiets gudstjänst- och aktivitetsutbud är nog ingenting för mig. Så senil är jag ännu inte. Jag tror att jag hellre vill ha ”en gudomlig kyrka” än ”en medmänsklig kyrka” i Centerpartiets tappning. Hur tänker ni?
Om ni vill pröva er helgelse: