Det går att veta. I augusti år 2015 gav församlingsherden Jonas Persson i Malmö (fallen efter professor PE Persson) besked. Frågan gällde en fortbildning på Bjärka-Säby:
”Jag fick i somras er ansökan om att få gå prästfortbildningen ”Att bygga vidare!” 5-6 oktober i tjänsten. Svaret är nej, jag vill inte att ni gör det i tjänsten. Ni får då lösa det på annat sätt. Det är inte helt okontroversiellt att delta som föreläsare på samma prästfortbildning som Dag Sandahl, den som tydligast (och råast) ifrågasatt Svenska kyrkan i Malmö. Jag vill att vi använder våra fortbildningsresurser till annat.
Vi har tidigare talat om lojal kritik. Det bekymrar mig inte, men Dag Sandahl är något helt annat.”
Ifrågasättandet har sina givna ramar. Det kyrkliga skiftet illustreras också så här. Den kyrkliga förnyelsen är betydligt roligare eller kanske ”råligare”. Nu är det dock ett aktningsvärt ideal att gå klädd i nattrock och bli kallas skandalskrivare, som Strindberg hävdade. Den underliggande moraliska frågan är dock värd att nu hålla fram. Vi är fortfarande några överlevande från tiden före kyrkoskiftet. Vårt högkyrkliga sammanhang var det gemensamma svenskkyrkliga. Det ger oss kanske trots allt ett visst ansvar att överlämna det vi fick och se till att det blir gjort just i den kyrkostruktur, som använder sina fortbildningspengar till annat?
Hög tid för gemensamt arbete för att överlevarna ska kunna fungera som överlämnare, dvs traditionsförmedlare. Det sa vi också för 40 år sedan, i de tider då allt skulle avfärdas med att de som sa så var kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det var för enkelt att hantera alla problem med hänvisning till ämbetsfrågan och några påhakade lögnaktiga slagord till det. När vi inte kunde lyfta några andra frågan på grund av ett riksdagsbeslut år 1958 kanske vi helt radikalt skulle vända på allt och hävda, att det var just regerings- riksdagsbeslutet 1958 [med efterföljande kykomötesaffirmation] som är det avgörande. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår. Tar vi inte upp denna felväxling, kan vi inte spåra upp allt annat som gått fel, tänker jag numera. Anders Nygrens analys är korrekt. Tugga på det!
Det folkliga är på visst sätt en grundbult i en folkkyrkosyn, men inte som teoretisk konstruktion. JA Eklund såg folket komma till gudstjänst. Det var så i det fromma Västergötland. Det finns en annan slags folklighet, den som gör sig till med det kyrkliga som ett folklustspel. Det är något annat. Den kyrkligt förnyade folkligheten byggde församlingar, dvs såg ett Guds eget husfolk ta ansvar för hela folket, också de ogudaktiga. En präst av det slaget var ingen trist sekterist utan delade de lokala villkoren med alla. Det var nu inte den bild de motkristna ville distribuera. Det kan ha berott på att en del, som ville beteckna sig som folkkyrkliga inte var folkliga, och bara i begränsad mening kyrkliga. Somliga var mest ämbetsmän i folk-bokföringen! Folklighet är ingen pose. Den är en självklar livshållning. Inte blir det mer folkligt när präster anpassar sig efter världens väsende och säger vad världen vill höra. Det är alls ingen folklighet. Det är bara fint och finstämt djävulskap.
Siffrorna går på ett enda håll. Det sa Överlevarna tidigt. ”Vi lever på övertid!” De avgörande skeendena låg också då bakom dem i tid. I spannet mellan 1963 och 1965, antog somliga av dem, alltså när kristendomsundervisningen skrevs av. Då kan inte tron traderas som tidigare. Men allt fortsatte som tidigare. Manfred Björkquist hade sagt att barndopet förutsatte kristendomsundervisning i skolan… Bakom denna förändring låg det faktiska tros-skiftet, det som Svenska kyrkan inte kunde hantera. Några ledande figuranter hanterade det verklige problemet genom att förneka att det fanns. Det var bara illvilliga högkyrkliga präster som kackade i eget bo.
Dopet var i kris. Överlevarna såg problemet, prövade doppastoraler och ville ha bort det där att man kunde vara medlem i kyrkan utan att vara döpt. De lyckades, men tydligen saknades medvetenhet att hålla medvetenheten vid liv. Det är logiskt. När dop och medlemskap hör ihop gäller det att så fort som möjligt får nya medlemmar, som ska erlägga kyrkoavgift. Då blir det pastorala handlandet kring dopet ett hot. Drop-in-dop lockar! Follow the Money!
Överlevarna har talat om substansförlusten. Det är kanske både rätt och fel? Trosskiftet är verkligt, går att mäta, väga, förnimma. I en mening har substansen också gått förlorad. Omtanken var att det gamla skulle behållas. Om tanken var att det gamla skulle ersättas, är det inte substansförlust saken gäller utan transsubstantiation. Tron har förvandlats till något annat. Detta är det avgörande. Fel i läran är värre än fel i livet, för det är själva kompassen/kompassriktningen som skadats. Här behöver Överlevarna överlämna vad Svensk kyrkan en gång var – som en kraftfull motbild mot vad den är.
Jag har broderat på temat tro och liv. Det är detta saken gäller.
När det handlar om Överlevarna och överlämnandet är det några svenskkyrkliga rörelser jag tänker ha det stora och gemensamma ansvaret. Månne kunde Kyrklig samling, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Societas Sanctae Brigittae samla till en satsning för att ta Överlevarnas överlämnande på radikalt allvar. Och vad med Missionsprovinsen härvidlag?
Överlämnarnas kvarvarande tid är kort. Men de som ber så kraftfullt för Kyrkans förnyelse, kanske också skulle göra något radikalt och kanske något radikalt annorlunda? Till strids och glade äre? Vad är förnyelse om inte bön och arbete – och en del annat som Guds Gode Ande hanterar.
Himmelske Fader,
utgjut din Ande över hela din Kyrka.
Ge oss en ny vision av din härlighet,
en ny upplevelse av din makt,
en ny trohet mot ditt Ord,
en ny hängivenhet i din tjänst
så att genom vårt förnyade vittnesbörd
ditt heliga namn blir ärat och ditt rike främjat
genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Dessutom:
Sorgligt att säga: jag fick en förfrågan av någon om vi kunde talas vid. Denna förfrågan hamnade i skräpposten och genom ett handhavandefel försvann den. Den som vill, får skicka nya mejl. Det är nästan lika sorgligt som att se spelarna i fotbollsdamlaget efter matchen. Men jag befruktade det värsta, eftersom Statsmannen så övermodigt hävdade att laget skulle vinna. Då blev jag nervös – av rent politiska skäl. Det var, som vi vet, välmotiverat.