Den lutherska administrationen i Amman är inte glad. Man undrade vart donationerna på 8 miljoner dollar tagit vägen, de pengar som skulle gå till husbyggen i Jerusalem. Biskopen Munib Younan har inte gett några tillfredsställande svar, menade de i Amman.
Munib Younan var Lutherska Världsförbundets (LWF) president. Det kunde vara ägnat att förvåna på sin tid. Munib betraktades som en rätt ordinär stiftsadjunkt när det begav sig. Men också sådana kan bli biskopar. Det fanns sannerligen inte många präster att välja bland. I den här kyrkan måste också poster fördelas mellan klanerna, har jag begripit.
Att Munib Younan blev president har jag alltid uppfattat vara en markering för palestiniernas sak. Inte minst som Anna Karin Hammar, som administrerat i Geneve, drev fram stödet i kyrkomötet – utan besvärande underlag i sak. Men det betyder att vi kanske kan förstå, att pengarna till stor del finns kvar på konton i givarkyrkorna eftersom saken dragit så ut på tiden? Eller har det, detta är antydningen från Amman, kommit bort pengar på vägen? Nå, 8 miljoner US-dollar är rätt mycket pengar.
Kyrkomötet beslöt om Svenska kyrkans bidrag att bygga vid Augusta Victoria-sjukhuset på Olivberget. Biskopen vände sig till ockupationsmakten och ville ha byggnadstillstånd, men detta vägrade Israel. Efter förhandlingar, eller vad det ska kallas, kom ett tillstånd till stånd (vad man får till det!) att bygga i Beit Hanina, en förort till Jerusalem där den lutherska kyrkan ägde land. Men då hade åren gått. Och ingenting har hänt. Det är nu de goda lutheranerna i Amman skriver brev till den nye lutherske biskopen i Jerusalem och undrar var pengarna är. Biskopen svarar att en del är på LWF:s bankkonto och de andra beloppen på konton hos givarna. Det var ett svar som inte riktigt gick hem i Amman. När det finns tillstånd att bygga och husen är ritade, varför kommer inte pengarna så att byggnationerna sätts igång?
De goda lutheranerna i Amman finner det vara av intresse, att biskopen Munib Younan ännu inte gett kyrkostyrelsen eller synoden någon skriftlig rapport om projektet och nu vill man i Amman ha namn och adress till de olika givarna så att ”vi” kan få anslagen utbetalda. Om detta ”vi” inte får namn och adresser kommer ”vi” att gå vidare till behöriga officiella organ för att utreda hela saken.
Ska Svenska kyrkan skicka ett mejl till Amman och förklara var våra pengar är, de pengar som ska bli deras? Och vad menar Svenska kyrkans kyrkostyrelse om det hela? Det är mycket i Jerusalem som försvinner in i dimmorna. Är den enkla förklaringen en samlad inkompetens? Det kan jag tänka mig, dystert anlagd som jag är. Några faktorer samverkar. Klansystemet begränsar urvalet både, om man så säger, biologiskt och teologiskt, dvs både i det lutherska systemet i Israel/Palestina och i det svenskkyrkliga. Av rent historiska skäl skapas ingen framtid givet sådana begränsningar.
Hur kommer det nu bli med de äldreboenden som planerades? Den gamla poängen har fallit, den att husen skulle byggas nära sjukhuset. Återstår någon egentlig poäng då? Vill gamla människor i Jerusalems östra del flytta till Beit Hanina? Fråga inte mig. Jag vet inte. Vet någon? Var projektet att bygga på ockuperat land dödfött? Men det så kallade kyrkomötet föll undan och Anna Karin Hammar drev den socialdemokratiska gruppen till beslutsamt agerande. Det kunde finns skäl att resonera kring frågan hur beslut fattas i kyrkomötet, inte minst när det gäller godhetspeng var som ska till andra kyrkor eller till Geneve. Därvidlag har det gjorts upp i små kretsar och i slutna rum, fråga dem som varit med och ifrågasatt.
Ska det ändå talas allvar om saken, kan frågan om Teologiska Institutet i Jerusalem också upp på bordet. Det var en annan tid med entusiastiska pionjärer typ Greta Andrén, Sheva-Sheva-Sheva. Då var fokus att tala om den kristna trons judiska rötter, ett projekt som inte bara hade med Förintelsen att göra. Samaritanernas överstepräst kom och medverkade på institutet. Han var den sista utlöpan till templets gudstjänst. Några tyckte det var stort och märkligt att få hälsa på översteprästen. Att det också behövdes kontakter med de medkristna i landet var uppenbart. Hände sedan att fokus flyttades så att det blev mer av palestiniernas sak och mindre av det judiska? Jag kan inte bedöma detta. Men det vore logiskt.
Svenska kyrkan ägnade sig förstås åt de medkristna i regionen. De var palestinier. De israeliska myndigheterna försökte göra sin sak gällande, men oskickligt. De tjatade på ärkebiskop Bertil Werkström att han skulle besöka Religionsministeriet när han var i Jerusalem. Bertil tyckte att han för denna saks skulle inte kunde sabba det uppgjorda programmet utan det besöket fick anstå till ett senare tillfälle. Israelerna gav sig inte. Det var en misslyckad strategi. Ingen kunde pressa Bertil Werkström i ett läge som detta. Det var väl rätt. Men varför hade ingen kommit på att den svenske ärkebiskopen kunde avsätta ett par timmar programlagd tid för samtal med departementet? Ett sådant samtal hade Bertil Werkström enkelt kunnat hantera. Men det kunde knappast pressas in i ett program i efterhand, allra minst som Bertil var delegationsledare. Suck.
Nu förstår ni varför jag mediterar på temat ”samlad inkompetens”. Det är små misstag och felbedömningar som misslett Svenska kyrkan. Det går så till: de havliga promotas. De förväntas inte ställa till med något och det gör de inte heller. Till havligheten hör lyhördhet för vad som ska sägas. Det blir inte mycket av det hela när det kommer till kritisk reflektion, eventuella omprövningar och konstruktiva nyansatser. Suck igen. Tänka sig att ”rätt folk” kan vara helt fel folk. Kan det bero på själva klansystemet – det där och det här?
Nu återstår att undersöka vad Torsdagsdepressionen kan få fram.
Skicka en e-post till amman.lutheran.evangelical.cumm@gmail.com och fråga, men hälsa också från mig. Och Antjeborgs arkiv kan säkert innehålla en hel del matnyttigt i sammanhanget.