Vi är några som i all vår obildning likväl har fått en klassisk bildning. Denna vår obildade bildning får oss understundom att famla efter något att hålla oss i. Somligt av det vi läser, måste läsas i sängen – så att vi inte slår oss när vi svimmar. Annat kan vi läsa stående upprätt. Lukas till exempel.
Lukas lägger en solid kunskapsbas i sitt företal till det arbete vi kallar Lukasevangeliet. Parentes: man ska avlyssna läsningen av evangeliet stående, men det kostar på, när uppläsaren säger något om evangelisten ”och hans 12:e kapitel” (eller vilket kapitel det nu kan vara. Evangelisten är helt oskyldig till kapitel och versindelningar. Detta sagt, vill jag återvända till den förlorade tankegången: Lk 1:1-4 återger den antike historieskrivarens program för att forska fram något och redogöra för det. Herodotos och Lukas lika – båda är antikens stora historieskrivare. Det sägs sällan. Till och med sällan i kyrkorna. Om det inte sägs, hamnar Jesus i fantasivärlden.
Då har jag kommit fram till den dystra tidningsläsningen. Lotta Lundberg fick till det i Svenska Dagbladet: ”Men låtsaskompisar, vad ska man med dem till? Jesus till exempel? Eller Karlsson på taket? De är ju bara påhitt. De syns inte. De kan inte bevisas. De rör sig i fantasin, blir till minnen, tröstar och provocerar. Det går att både älska och hata dem. Med hjälp av symboler utvecklas vårt själsliv. Som inte heller kan evidensbaseras.”
Nu snappar vi pålästa dubbelfelet. I berättelsen om Lillebror och Karlsson på taket, menade familjen, att Lillebror just levde i en fantasivärld. Lillebror bedyrade att Karlsson fanns på riktigt och, hast Du mir gesehen, det gjorde Karlsson. Satt han inte på golvet och smaskade i sig en köttbulle? Detta borde en kulturkrönikör i Berlin ha pejl på. Varför har hon inte det? Till sist visste alla utom Lotta Lundberg att Karlsson fanns på riktigt. Det har jag läst i böcker!
Borde jag inte då gentlemannamässigt förklara bort redaktörens missuppfattning med att boken är en fabulering i sin helhet? Jo, det kan man göra. Då blir Lillebror med föräldrar och syskon lika mycket påhitt som uppgifterna om världens bästa Karlsson. De gestaltar allihop en litterär värld, som vi kan gå ut och in i som vi behagar. Men det var inte riktigt detta som var redaktörens oriktiga poäng.
Kommer vi till Jesus. Han är inget påhitt. Denna djupa insikt har människor betygat med sitt blod, först människor i hans tid; Stefanos och 10 av 12 apostlar och därefter mängder med helgon och martyrer. De gick inte in i sig själva och en låtsasvärld de menade sig behöva. De hade fattat vem Jesus är och vad han gör och insåg att det synliga är begränsat men det osynliga är evigt. Jag är rätt övertygad om att Lotta Lundberg aldrig besökt det berömda luftslottet på norra Öland. Det borde hon göra. Ett sådant besök ger perspektiv på verkligt och overkligt!
Gud blev människa och delade våra villkor samt förpassades efter 1840-talet ut i fantasivärlden. Det säger mer om vår stupida kultur än om Jesus. Och varför inte? Det är ju så eländigt som Rod Dreher skrivit i sitt företal till Alexander Schmemann, A Voice for Our Time, St Vladimir’s Seminary Press, Yonkers NY 2021. Vi har fått en generation Z, född efter 1999, som är det första helt efterkristna generationen. Jag tror Dreher har rätt – och fattar att på väg till denna generation fanns de andra, de som i Sverige hamnade i lågstadiet efter år 1964. Jag ska inte rapa upp alla som skrivit om den kristna kulturens död – men jag noterar, att när det ska till att bli kyrkoval, är det ingen som tar upp denna lilla omständighet. De sysslar mest med själva liket. Kyrkovalet borde handla om hur liket skulle förmås gå ut ur sin grav och möta sin Frälsare. Veni foras! Jag har läst evangelisten Johannes, som några förstår. Jh 12.
Ska det obduceras, och varför inte, är ett grundläggande problem att de som blir kyrkopolitiker nuförtiden alla hör till den efterkristna generationen. De är snudd på lika patetiska som de hedningar som försökte rädda det gamla i Rom (med landsbygd) då kristendomen gjorde sitt segertåg i skiftet mellan 2- och 300-talet. Hedervärda odalman, pagani, fick ge namn åt det som var hedendom, ett liv utanför den kristna gemenskapen. Nu finns nya hedervärd odalmän, som ska fatta beslut om kyrkolivet och som självklart gör vad de blivit lockade att göra. Rösta för den kyrka de själva vill ha. Det var ju det hela kyrkovalet sades gå ut på. Alltså får Jesus stå där någonstans bland skuggorna, som en fantasi…Kulturen har blivit rätt rotlös. Hur många är vi som ser just denna pinsamhet?
Förra gången han kom, föddes i Betlehem för att själva döden skulle upplösas, kunde han säga att han inte kommit för att döma världen. Det säger Han inte nästa gång, om man säger så. Det kan bli rätt omtumlande.
Betyder detta att Julia Kronlid har rätt, när hon motionerar om en kyrklig kulturkanon? Det skulle Rod Dreher säga. Jag också. Men nu är Julia Sverigedemokrat. Det gäller detta som motiv för ett avslag på motionen, ty i Svenska kyrkan styr vi på person, inte (gemensam) sak. Detta är så etablerat, att det inte längre läggs märke till.
Jag skriver inte främst om klimatkatastrofen, som jag funderar över. Jag undrar vilka som egentligen är att lita på. Bovlund litar jag inte på, inte Rockström heller. Elsa Widding verkar ha gjort kloka iakttagelser. Men jag vet inte riktigt hur färden i världen ska genomskådas.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket över Helene Hanfstaengl (1893-1973). Hon var född Niemeyer och kom från New York. Det var hon som upptäckte att Adolf Hitler ville ta sitt liv med en pistol efter den misslyckade kuppen i München år 1923. Helene övertygade honom att låta bli. Om hon låtit Hitler avlossa skottet, hade världen tagit en annan vändning. Är det egentligen hon som, i missriktad vänlig omsorg, är ansvarig för miljoner och åter miljoner människors död? Kan vänlighet verkligen ställa till det? Och har detta någon den minsta bäring på klimatkatastrofen? Är snälla och moraliska och högt tänkande människor det verkliga hotet? Som Helene Hanfstaengl. ”Amerikanarna är barnsliga, men snälla”, sa min vän Birgitta från New York.
Jag ska ge referensen till red. Lundberg också? Ni behöver måhända studera det svenska kulturlivet? Så nära och så långt ifrån!
https://www.svd.se/alla-pratar-kropp–men-sjalen-ar-bortglomd–