Jag kan ge referensen först.
Referens till svenskakyrkan.se
Det ska bli seminarium, alltså. Men jag vet vad det hela handlar om, för jag har till skillnad från många andra i Göteborgs och Västerås stift (som ordnar seminariet) läst Hanna Strømmen och Ulrich Schmiedel. De har totat ihop boken The Claim to Christianity. Responding to the Far Right, SCM Press 2020.
Det är ”händelserna i USA, parallellerna till svenskkyrklig kontext samt hotfulla kampanjer i kyrkans miljöer” som föranleder en fortbildningsinsats för både anställda och förtroendevalda i kyrkan. I tider som dessa det ett online-seminarium under tre timmar. Kan Ivar Arpi ringa Västerås stift och fråga om parallellerna till svenskkyrklig kontext? Till de högerextrema räknar bokens författare in Sverigedmokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna om vi håller oss till Norden.
Författarna är verksamma i Skottland och England, men kommer tydligen från Tyskland och Norge. Därifrån– men inte från Sverige – hämtas också exempel på sådana som gör anspråk på kristendom för den egna politikens vidkommande. Det blir lite förbryllande när islam och kristendom tas upp, för ”both religions are complicated, complex and changing” (aa s 9) Nå då så.
Själva grejen är att den yttersta högerns kulturkamp ytterst ute styr in på religionen. (aa s16) Tror ni verkligen detta?
Anders Behring Breivik framstår som en kulturkristen. ”Christian in a way that can be accepted by agnostics and atheists alike.” (aa s 42) För egen del andades jag ut efter Breviks attentat då det stod det stod klart, att han inte var en praktiserade men förvirrad gudstjänstfirare. Den brist på tro, som är Breviks, står jag inte heller i tron samman med honom.
Om jag ska stå emot sådana försök att ta över ”kristendomen” av främmande intressen, oavsett om det är kyrkoval eller terroristbrott som ska motiveras, är den enda möjliga hållningen att bygga och leva i levande församlingar, där evangeliet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Så tänker jag. Så tänker inte bokens författare. Varför då lägga tid på boken? För att öva sitt främlingsskap inför tyskar och norskor som framträder som britter eller främlingskapet inför det kyrkliga dårhus som etablerats och där många tycks trivas? Fråga inte mig.
Författarna är kritiska mot Samuel P. Huntingtons bok The Clash of Civilizations, som lite svepande antyds vara mer fantasi än fakta, dvs två författare har hävdat detta och därmed, simsalabim, är det antagligen på det viset, i vart fall en användbar idé (aa s 5 och not 21, s 163). Jag måste säga att jag lärt mig bedriva vetenskap på ett mer komplicerande sätt och därtill lärt mig att resonemang får renodlas. Detta borde skett i en fotnot för att visa författarnas kringsyn. När det inte sker, blir jag misstänksam.
Författarna styr in på en omständighet de redovisar: Nu är muslimerna våra grannar. Hur ska vi möta dem?
Författarnas genomargumenterade bibeltext för att hantera mötet med muslimer är Lk 10:25-37, den barmhärtige samariern. I liknelsen finns flera poänger, t ex den att ingen kan egentligen kritisera prästen och leviten, som till punkt och pricka fullgjorde tjänstens krav (men missade det andra…) och så samariern, som faktiskt inte hade en tanke på att bli granne med den slagna utan skötte om honom för att sedan återvända till sin hemort i Samarien eller om ni så vill på Västbanken. Han var och förblev en främling! Nog kan man hitta bättre bibelmaterial när det handlar om grannar, om detta verkligen ska behövas. Kan man inte vara en hygglig granne utan biblisk motivering?
Det där med kärleksbudet är dock inte enkelt. Här behövs både förstånd (insikt) och vishet. (Upp 17:9) och en andlig förmåga att kombinera olika perspektiv, givet att vi inte uppfattar den kristna tron som en plocklåda att hantera efter egen smak och eget tycke.
Vad skulle riddar Roland och Karl Martell säga om det Europa vi nu ser? Eller dr Luther? Jag säger inte att de hade rätt. Jag ville bara veta på vilket sätt de hade fel. Och hur ställer vi oss till slaget vid Poitiers 732 och slaget vid Wien 1683? Jag tror att jag, tentativt, är för att den kristna sidan segrade över muslimerna. Hur tänker ni? Hade ”det kristna Europa” ett egenvärde som vi dragit nytta av? Och hade de pingstvänner fel, som uppmuntrade tänkte att missionsfältet med muslimer nu kommit på bekvämt gångavstånd till oss när det kom flyktingar från Bosnien? Å andra sidan tänkte dessa pingstvänner nog inte att tron var ”changing” utan en gång för alla anförtrodd. Ni ser hur komplext detta blir, mer komplext här än i boken. Är muslimerna i Europa för att Gud vill att de ska bli frälsta, komma till kunskap om sanningen? Så frågar inte författarna. Så kan de inte fråga.
Nu är tron inte ”a possession” så mycket som ”a project” och det kan betyda att den ”clash” Huntington beskrev, flyttar in i kyrkan. Kampen mot de högerkristna kräver ett samarbete med icke-kristna (aa s 158). Konflikten är inte ny. ”The semantic struggle for Christianity has been there, whether we choose to see it or not.” (aa s 158) Bortsett från nyset om att det skulle gälla semantiken måste vi väl ändå säga, att saken gäller inte något annat än ett sakinnehåll, givet att tro inte är ett projekt att modellera utan en gåva, som vid med Andens bistånd tar emot och hanterar? Varför skulle vi annars få Hjälparen, för att knyta an till pingsten?
I valet mellan muslimer eller högerkristna väljer författarna muslimerna. Till auktoriteterna hör också de kyrkoledare som hösten 2015 välkomnade migranter till Tyskland. Ärkebiskopen Marx och biskopen Heinrich Bedford-Strohm. Om Marx säger jag inget, Bedford Strohm har jag sett agera som en riktig mullig mansgris vid en konferens i Berlin. Han står på min personliga avskrivningslista, eftersom jag är en gentleman och inte uppskattar översittarfasoner mot en kvinnlig konferensledare. Antje satt tyst… Prosten R var så upprörd att han måste tröstas med pilsner efter händelsen. Då förstår ni allvaret.
När jag läste boken kände jag mitt främlingskap. ”Vem gör inte det, tror du?” sa Jesus då. ”Men jag är kvar och Anden verkar. När andra vill förvandla tron till ett projektarbete i ett dårhus, har du en given uppgift. Jag kan säga det på latin, för att imponera på dig: Agere contra.” Frälsaren kan man lita på.
Hur gör vi motstånd? Vi granskar och ifrågasätter. Och de anställda, som på tisdag får lägga tre timmars ”arbete” på detta konfererande, ska inte konfronteras. Men vi ska se dårskapens mönster och känna igen ”the Feast of the Follies” och behöver alls inte bli imponerade.
Skulle det, högst otroligt, dyka upp en högerkristen vid kyrkkaffet efter den 1 juni, kan samtal pågå. Men varför skulle de komma? Kyrkokristendom är inte deras grej. Deras grej är detsamma som författarnas, själva projektet! För detta behövs inget idogt församlingsliv.
När Åke Bonnier talar om ”syskon av annan tro” är vi nog inte syskon men väl kusiner och sysslingar – även om det kunde räcka med att vi är med-människor. Fromsinthetsorden för lätt vilse och leder till tankeslapphet. ”Kanske kan det då vara så att Jesus helt och fullt uppenbarar sanningen om Gud men inte hela sanningen om Gud”, skriver Åke om Honom, som själv är sann Gud av sann Gud. Ska vi fråga Åke om Allahs son, vem han är och vad han gör, och så ställa samma fråga till någon imam?
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/jag-tror-pa-en-enda-gud