Kanske Modéus II blir ledsen när hans bok En kyrka värd namnet läses skrutinöst, har det antytts till mig – fast i frågeform. Ska på sådana kommentarer svaras, att det är docenters mödosamma kall i livet att läsa text, och just detta har skett. Då hör det också till de akademiska plikterna att ständigt förbättra – så den kastade handsken får plockas upp. När Modéus II skriver En kyrka värd namnet, II kan här en outline härmed erbjudas. ”Outline” betyder ”nönna tankar”.
Första kapitlet handlar om Jesus. Eftersom det är Herrens Kyrka måste namnet den ska vara värd, vara just Jesus Kristus. Han är Herren, bestämd form. Det talas inte mycket om Jesus i vår tid, Det blir mer andlighet i största allmänhet. Det måste vi medvetet ändra på. Läs Lukas evangelium 1:1-4 och ställ fram en insikt och en fråga: Insikten att Lukas menar att han lägger fram de övertygande argumenten, frågan om han ljuger. Att Lukas och Herodotos är antikens mest pålitliga historiker, kan man ägna en tanke. Vi tror inte för att vi är dumma utan insiktsfulla. Här startar boken.
Skapelsen är populär i vår tid. Det kan bero på att klimatfrågan är tjänlig som laxermedel för många. Så blir det när ”väder” och ”klimat” blandas och serveras populasen av journalister, som antagligen inte vet särskilt mycket mer än vi andra. Sällan eller aldrig får vi möta Elsa Widding, Lennart Bengtsson och Gösta Pettersson i våra dagligaste tidningar eller sändningar. Aposteln Paulus tar inte särskilt upp klimatet, mer än konstaterar att skapelsen suckar och längtar efter Guds barns frihet. Tanken att det är något vajsing i tillvaron är kristen. Men aposteln är lite roligare än så. Han påstår att Guds osynliga verk blivit synliga. Rm 1:20. Vi kan se och förstå. Om vi inte ser, är det oss det är fel på och vi står utan ursäkter för detta. Nu ska frågan ställas som en fråga om kultur. Vad är det för kultur som hjälper oss att inte se och inse? Och vem har egentligen intresse av denna o-kultur, som är vår tids.
Vi kommer till det stora bedrägeriet. Det finns en Lögnmakt i tillvaron. Den måste dagligen avslöjas och bekämpas. Lögnen är en verksam kraft och kampen gäller människan, som ska luras bort från Gud. Det leder til slutsatsen att sekularisering i Sverige ska kallas vid rätt namn: avkristning. Lögnmakten ville göra om det eviga evangeliet till något mer slätstruket, innehållslöst. Till ett budskap utan väsentlig information men med bestående känslovärde. Lögnmakten har lyckats i förfärande utsträckning. Människor tror sig antingen vara kristna utan att tron på minsta sätt praktiseras ihop med Kyrkan eller har gjort upp med något de fick för sig vara kristen tro. Mellan dessa två stora grupper står en lite grupp: kyrkfolket. Det är ett folk som inte riktigt vet vad som bör göras. Det vet inte heller de som gärna träder fram som hövdingar. Finns det något svar på detta problem? Sannolikt finns svaret i vår historia, dvs på 300-talet när några i överklassen fattade livets tomhet och sökte alternativ (”Sådant var mitt liv, var det ett liv?” som Augustinus fick till det.) Det som då var överklassens villkor är villkoren för oss alla numera. Insikten kunde uppmuntra.
Det som nu pågår är en långsam färd utför. Det ger siffror belägg för, men kanske för de eftertänksamma mer de tankestrukturer som gäller, dvs den funktionella ateismen. Människor och kyrkliga beslutsapparater lika fungerar som om Guds inte finns, inte hör bön och inte i egentlig mening behöver lägga sig i våra liv eller lägga sig i det kyrkliga livet. Funktionell ateism. Denna tankestruktur måste blottläggas – för egen del och för kyrkolivets. Den leder ej hem men bort, för att travestera Rydbergs psalm Gläns över sjö och strand.
”Kyrklig förnyelse” var det slagord Gunnar Rosendal effektivt torgförde. Han var inte upphovsmannen och i den ungkyrklighet som föregick fader Gunnar fanns det en rejäl dos kyrkokritik. Vi måste börja tala om ”den välsignade kyrkokritiken” och det måste vara slut på det slätkammade i kyrkolivet. Vi behöver de kreativa ifrågasättande analyserna. Det är något annat än de pigga uppkastens hållning, de uppkast som främst styrs av en dumhet – idog som en dräktig kaninhona och som gärna demonstreras, enkannerligen av läppalätta präster. De insiktsfulla fattar att just dessa läppalätta, hur havliga de än är, i egentlig mening är arbetsskygga. Men snacka går ju.
Det alternativa tänket är kanske inte så alternativt. Det har tänkts före oss och ställts allvarliga frågor. Detta vårt intellektuella arv är vad vi ska vårda. Och så ska vi back to basic. Vad är det Kyrkan gör när Kyrkan är Kyrka? Gör det!
Det profetiska är det slätkammades motsats. Den profetiska diakonin är den Kyrkans tjänst som kan dra upp skiljelinjen mellan sanning och lögn.
Politisk diakoni kanske alls inte är profetisk. Den kan lika väl vara – och ska misstänkas vara – ideologi, ryckningar i samtiden och samtidens uttryck. Här gäller att vara uppmärksam. Det finns många, som vill använda Kyrkan som en ideologisk statsapparat eller som verktyg för egna intressen. Jag hörde en kandidat för ett grönt alternativ förklara att ”Kyrkan vilar ju på kristendomen” eller hur orden föll. Jag förstod att kandidaten inte förstått, men la orden så de skulle låta rätt. Nu är tid för ideologisk renhållning. Det som ljuder kan vara samtidens vind genom rörflöjten, som ni vet. Här kan exemplifieras
Vad ska vi alltså mena om det personliga brevet till transpersoner med besked, att Svenska kyrkan är trans? Enkelt är det inte. Pojkflickan i Vi 5-böckerna av Enid Blyton, var hon en transa som inte fattat eller en tjej med fler möjligheter att vara förebild och mamma för sina barn? Var hon skapad med de möjligheter Gud gett henne och kunde hon enkelt säga: ”När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt utan att jag behöver beklaga leveransen?
Proxykriget i Israel ska man kanske också ha en mening om. Vad ska Modéus II skirva då? Min outline duger nog inte här. Men varför skulle jag lita på journalister som inte ens kunde säga vad stadsdelen heter, Sheik Jarrah. Jag vet hur det uttalas. Jag har bott där. Däremot vet jag ingenting om vad som utlöste konflikterna kring husen. Var det så att husen ska överlämnas till de judiska familjer som kan visa att de ägt dem tidigare? Eller var det så att en ny tomträttsavgäld införts, som palestinska familjer vägrar betala? Det är kanske förresten bäst att Modéus II inte skriver om saken i uppföljarboken.
Efter Covid-19 ska det bli något nytt normalt – oklart både när och vad det är. Hur ser planerna för återöppnande ut? Har några kyrkoherdar tänkt igenom vad som efter Covid-19 saklöst kan undvaras eftersom den arbetsformen alls inte befrämjar Guds rike? Man undrar. Och man undrar hur mycket gudstjänstglädje det finns kvar eller om många av oss är nöjda med att följa den lokala församlingens utbud på nätet och kombinera detta med kyrkkaffe ”under gång”, som det heter till sjöss. Vi startar upp vid en tidpunkt där kyrkolivet i vanliga fall växlade ner för det är ju sommar och då finns ju viktiga saker att ta till vara, viktigare än en högmässa. Eller? Så vad göra? Här kan författaren dra upp linjerna för en Pastoral år 2021, tror jag. Dess viktiga är att en sådan pastoral främst utmanar pastorn själv!
Till den kyrkliga förnyelsen kom slagordet Libertas Ecclesiae att höra. Det är medeltidens kyrkliga rop kontra alla politiska makter. När kom det på nytt i bruk i Sverige? Kanske inte på 1930-talet? Eller? Var det i stället på 1950-talet, när statens tryck över kyrkolivet blev betryck? Staten såg till att behandla prästerna som statstjänstemän (med ett antal fördelar…) men såg samtidigt till att sällan eller aldrig göra något åt framställningar om reformer för att förnya kyrkolivet från kyrkomötet. Däremot kördes kyrkomötets önskemål när det gällde en Kyrkans inre fråga över med all den kraft det politiska systemet var mäktigt. Det gjorde Svenska kyrkan till en kyrka värd namnet ”statskyrka”. Men hon är något mera!
Har denna outline nu hjälpt Modéus II att skriva fortsättningsboken? Jag vet hur mödosam skrivarprocessen är. Boken skrivs sena nätter i huvudet och ska, som Mäster i Varberg brukade säga, sedan bara skrivas ut. Jag hoppas verkligen att Modéus II efter denna min hjälpande insats kan få fram en volym II. Kanske är det en brist att frågan om Svenska kyrkans administrativa system inte rymdes i min outline, men det är inte värre än att den saken kan åtgärdas. Nönna tankar har i vart fall presenterats.