Uppropet inspirerade. Det började som ett Personligt brev till dig som är trans och kom från Västerås stift. Pigg idé. Många undertecknade. 943 var det. Såvitt jag kunde se var det 769 kvinnor men bara 174 män. Det säger en del. Inspirerad grep jag mig verket an fast det inte är ordinarie sländardag.
https://www.svenskakyrkan.se/vasterasstift/personligt-brev-till-dig-som-ar-trans
Jag skriver till dig från en kyrka som också är kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. En kyrka består av människor. Människor är olika. Hos oss finns konfirmander, anställda, kyrkvärdar, förtroendevalda, ideella och andra församlingsmedlemmar som definierar sig som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Kyrkan består alltså också av. kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.. Därför skulle kyrkan kunna beskrivas som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*
Vi är många som är ledsna över hur media har hanterat dig och vi sörjer den del av feminismen som slagits för sina rättigheter och som nu vill begränsa dina. Vi vill med detta brev visa att du inte är ensam och att vi är många som står vid din sida. Under en längre tid har vi sett och hört så många röster som talat om dig, och som velat begränsa ditt liv. Nu kan vi inte längre vara tysta.
Under de senaste åren har vi sett hur tidningar, radio och TV, även de som utger sig vara seriösa, gett utrymme åt åsikter där du somkv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och dina rättigheter ifrågasatts.
Vi har sett ett samtalsklimat där du har blivit allmän egendom, där dåligt underbyggda teologier får stå oemotsagda och bli norm för vad som ska gälla för ditt liv. Du bjuds sällan in till samtal och vi förstår om du inte vill deltaga. För vem skulle vilja utsätta sig för samtal med den som inte vill eller tror att du finns och som vill beröva dig dina rättigheter?
Vi kan inte se det på annat sätt än att media gett utrymme åt ett hat som riktar sig mot dig. Vi tycker att det är sorgligt att grupper, organisationer och individer som står för detta hat får plats framför mikrofonerna, på debattsidorna, i kulturprogrammen och i tv-sofforna. Detta bidrar till normalisering av hat mot kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Egentligen är jag nog emot detta. Jag är mest emot att ingen säger emot! Vem vill ha censur, hand upp!
Vi ser att exkluderande feminism använder en retorik som vi känner igen från radikala högerkristna grupper och högerpopulister. Du drabbas av ord och handlingar som hämtar sin näring ur några av mänsklighetens mörkaste sidor. Vi sörjer en rättighetsrörelse som slår neråt. Du, jag, vi, alla behöver en bred solidarisk feminism av den typ domikanansyster Sofie står för, den som bekämpar trånga könsnormer.
I Bibeln finns en berättelse om Hagar. Hon är en slavflicka som utnyttjas av de som äger henne. När hon inte längre behövs körs hon ut i öknen tillsammans med sitt barn till en trolig död. Hennes vatten har tagit slut och hon lägger sitt barn under en buske för att hon tror att han kommer att dö. När Gud hör barnet gråta talar Guds ängel till Hagar. “Var inte rädd” säger ängeln och Gud visar Hagar en brunn med vatten så att hon kan ge barnet att dricka. Barnets och Hagars liv slutar inte i öknen. Barnet växer upp och Gud lovar Hagar att barnets folk ska bli stort.
Ibland är vi som Hagar. Människor med makt över våra liv talar om oss och behandlar oss som om vi är ett objekt, något de äger. De vill definiera hur våra liv ska se ut och vilka rättigheter vi har. Vi används för att deras liv ska bli fullkomliga och våra liv får bara finnas om det ger deras liv en mening. Annars betraktas vi som hot och körs ut i öknen för att dö. I öknen är det lätt att, som Hagar, tro att vi inte kommer överleva. Att vi dör om inte makten, normen, vill att vi ska leva. Ofta är vi beroende av de människor som har makt. De bestämmer om vi ska få den vård vi behöver och om våra rättigheter ska tas tillvara. På ett sätt har Hagar rätt. När vi körs ut, när vi inte får vara med, när våra rättigheter tas ifrån oss kan vår framtid berövas oss och vi dör. Men i berättelsen visar Gud Hagar att även om vi förskjutits av de med makt så påverkar inte det vårt värde. Vårt värde som människor kan ingen ta ifrån oss. Precis som Hagar har vi alla, kristna eller inte, en egen relation med Gud. Men är den verkligen min egen? Vi har en egen berättelse som finns och är sann, oavsett om någon annan vill att den ska finnas eller inte. Men är den oavsett allt verkligen sann, det tror jag inte. Den kan lika gärna vara falsk.
Vad du än möter och vad andra än säger, kan ingen ta ifrån dig din identitet som kristen ihop med apostlar, martyrer, helgon och alla heliga som delat den allraheligaste tron. Ditt människovärde kan de tamen inte basfakta: Gud älskar dig och arbetar med dig för att du ska bli den du i grund och botten är.
Vi tror på en kyrka (nja, osäkert om jag tror på kyrkan…) och en Gud som välkomnar människor bortom makt, nationsgränser, etnicitet, sexuell läggning, kön och könsidentitet. En mänsklighet i regnbågens alla färger, helt fantastisk och oändlig i sin mångfald. Men kanske inte i matematisk mening oändlig?
Vi är olika och det är bra. Och Gud såg att det var gott när han såg man och kvinna. Med det enkönade var Gud inte tillfreds , som bekant.
Guds välsignelse till dig önskar jag (1 st) som utsänder denna slända och som har anknytning till Svenska kyrkan.