Bekännelsekyrka eller bekännarekyrka

Denna Norges stora dag tänkte jag skriva inför det svenska kyrkovalet. Jag hoppas ingen norrbagge blir ledsen. Kanske risken är liten. Norrmännen brukade glädja sig över att det kyrkligt sett var värre i Sverige. Nu är de kanske ikapp? Men så mycket är klart, de har inte kommunalkamrersstuderande Jesper Eneroth. Det har vi. Han är faktiskt väldigt mycket mer än en kommunalkamrer i vardande. För egen del kan jag stoltsera med att jag gillade honom redan innan han blev ett namn på den kyrkopolitiska himlen, faktiskt innan de flesta av er ens visste att han fanns. Jesper är en sympatisk person, som det är lätt att tycka om. Han har den fördelen, att han lockar in oss på frågor om vad Kyrkan egentligen är.

https://www.dagen.se/debatt/2021/05/05/politiska-partier-i-kyrkovalet-erbjuder-tydlig-varudeklaration/

Förr i världen var det viktigt att skilja mellan ”bekännelsekyrka” och ”bekännarekyrka”. Svenska kyrkan var en bekännelsekyrka, styrd av Confessio Augustana t ex. Frikyrkor var bekännarekyrkor, styrda av vad församlingens medlemmar menade. Skulle man försöka misstänkliggöra de oppositionella i Svenska kyrkan skulle man säga, att de ville ha en bekännarekyrka där en elit skulle slå fast vad som måste tros för det fall att man ville vara med. Det var en politiskt passlig lögn, men i alla fall.

Nu vänder sig världen i rymden, och det kan vara svårt att orientera sig, när den socialdemokratiska kyrkopolitiken syftar till just en bekännarekyrka. Det är inte en kyrka som styrs av sin bekännelse utan av medlemmarnas önskemål och preferenser, som en elit (de utvalda)  hanterar. Likheten med den kyrkopolitiska nomineringsgrupp som fick 70% i ett kyrkoval i ett sydligare beläget grannland är värd att lägga märke till. Bekännarna har Legions mångfaldiga utseende.

Kyrkopolitiker har skilda skäl för sitt engagemang, menar Jesper Eneroth. Det är säkert sant. Det klokt folk uppfattar vara ett problem, är ett tillstånd Jesper är glad över. ”Anledningarna är oändliga” heter det – och då avses anledningarna att vara kyrkopolitiker. Oändliga? Jag är klen i matte, men detta tror jag inte. Om vi ska ha 50- 60 000 förtroendevalda är det väl ett ändligt tal, ett skäl per förtroendevald? Och skulle alla rapa upp tio skäl för att vara kyrkopolitiker, bleve det väl inte mer än styvt en halv miljon?

Jesper är stolt. Den socialdemokratiska nomineringsgruppen redogör tydligt för ”hur vi vill förvalta och utveckla vår gemensamma kyrka”. Här skaver det. Vi ser ju kyrkopolitiker som vi aldrig ser, nämligen i vår gemensamma gudstjänst, platsen där Kyrkan blir Kyrka. Och då fattar ett barn på 7 år att de kyrkopolitiker som har en utvecklingsidé nog inte styrs av Kyrkans bekännelse utan tänker sig utveckla något annat, en egen agenda. Visst hörs de fromma fraserna. Men de kan inte dölja det verkliga problemet. Med denna hållning kan Svenska kyrkan inte som en apostolisk kyrka missionera. Bara uttrycka dagsaktuella medlemsmeningar.

Nu förstår inte Jesper vad vi, som inte ville ha direktval till kyrkomötet, var ute efter. Vi var ute efter en Kyrkans representation så som den var. Intellektuellt svaga och politiskt naiva sossar fattade inte problemet utan krattade manegen för sverigedemokraterna. Lars Ekblad varnade. Och jag. Om nomineringsgrupper måste besvära sig med ett liv på basplanet, kan inte Svenska kyrkan lika lätt som nu träda fram eller utnyttjas som ideologisk statsapparat. Ska detta vara svårt att förstå?

Jag kan illustrera. Vid ett kyrkoval kom den socialdemokratiska kyrkorådsordsföranden på att det var läge att förbjuda valmaterial i de kyrkliga lokalerna. Problemet var att de partipolitiskt obundna satt upp anslag med foto på sina representanter och dessa var alla kända av gudstjänstfirarna. Detta kunde få politiker mästra. Alltså blev det förbud. Beslutet fattades av kyrkorådet som ett tilläggsärende. Ledamöterna stod upp och skulle egentligen gå. Kyrkorådets sekretare gick upprörd därifrån. Han menade att sammanträdet avslutats. Men förbudet trädde i kraft. Det ledde till osäkerhet om valsedlar fick finnas i de kyrkliga lokalerna  Därför överlämnades sådana på bästa langarsvis utomhus. Inga programskrifter. Inga debatter i de kyrkliga lokalerna. De var förbjudna… Den socialdemokratiska ordföranden satt i kyrkomötet mm.

Så vilka är ”våra grundläggande värderingar i botten” för den socialdemokratiska kyrkopolitiken? Vad säger SAP om Jesus, vem är han och hur får vi kläm på vad han vill med sin kyrka? Det är bekännelsefrågan. SAP kan inte ställa den!

Till Jespers bild av verkligheten hör uppgiften att ”värna de många medlemmar i Svenska kyrkan som vill stå kvar som medlemmar även om den dagliga relationen är svag”. Jag antar att det mestadels är prästerna som värnar sina församlingsbor. Snacket om att barn på grund av dålig ekonomi inte skulle kunna vara med i den kyrkliga verksamheten, tror jag inte. Så var det inte där jag var präst, i ett delvis socialt utsatt område. Som för övrigt sossarna inte gjorde mycket för att lyfta. När vi gjorde kyrkliga insatser av betydelse, var surmulenhet vad vi noterade. I vart fall inga applådåskor.

Varför behöver den som inte självklart har ”en regelbuden kontakt med kyrkan” (vad nu detta betyder) vara trygg med de förtroendevalda och vad de står för. Är vederbörande trygg med politiker ö h t? Man undrar i tider som dessa.

Självfallet nedlåter jag mig inte att ifrågasätta socialdemokraternas engagemang. Det uttrycker säkert själva partinitet. Men vad går det, oss emellan, ut på? Och vad i all sin dar betyder de  kryptiska och självbelåtna ord som Jesper får fram? Lyssna!

”Vi är av tradition bra på att stå upp också för de medlemmar som inte självklart har en regelbuden kontakt med kyrkan. Det är en uppgift som vi tar på oss, med stolthet och med glädje, och med stark övertygelse om att det är en hållning i linje med det evangelium som befriar varje enskild människa.”

Själv vill jag träda fram som skitsnacksmotståndare.  Jag tror inte att sossar i kyrkopolitiken sena nätter i tusental handgripligt står upp för samhällets olycksbarn. Och avser Jesper det eviga evangeliet, det som handlar om Jesus (Uppb 14:6)? Jag ska be att för egen del få framföra det enkla budskapet, att i den stadsdel där jag i 30 var präst var det  präster och diakonissor folk hade förtroende för, inte de socialdemokratiska kyrkopolitikerna som grupp. De flesta av dem som inte självklart hade regelbunden kontakt med kyrkan, visste alls inte vilka dessa var. Men de visste vem prästen var, när han gick omkring och gärna ville bli hälsad på på torget. Och blev det också!

Stig-Björns replik minns ni. Socialdemoikratin är ett maktparti och inte en väl definierad kyrkokör. Att Jespers farfar var kantor, hör alltså inte med till bilden. Eller gör det? Är Jespers lovsång till sossar i kyrkopolitiken en inövad stämma i en kyrkokör, fast Stig-Björn inte fattat eller förmått uppfatta eller uppskatta det?

Ska ni uppfatta socialdemokratisk skönsång så gå till kyrkoherdeutköpet i Örebro. Nä visst nä. Allt var muntligt och försvunnet. Inga papper efter oss, det är som i Hitlers bunker, allt måste brännas, inget dokument ska finnas kvar. I arbetsutskottet har S två platser, borgarna en och de  partipolitiskt obundna en. Prosten Björn Svärd är uppbragt, förre domprosten Unger försvarar saken, men säger att han inte varit med om något liknande. Nåja, han köptes ju själv ut och siffrorna hemlighölls i Växjö… 

Men sossarna håller kanske måttet i Örebro. Gärna medalj men först 2 miljoner i handen? Unger, posk, tröstar: Det är inte medlemsavgifter utan pengar från börsen… Hur dumt kan det bli? 

Jag tycker lite synd om Jesper Eneroth, som måste försvara ett system som detta – där S har det avgörande inflytandet i arbetsutskottet! Vad tror ni de något anonyma bekännarna i bekännarkyrkan egentligen säger och gör nu? Ger de sig iväg? Kanske är det slutvisslat, som han sa, som fick flabben i cykelhjulet. Eller ska sossarna mobilisera till fortsatt medlemskap för dem som har ett naturligt sinne för vad som är vett och vad som är vanvett? ”Lita på oss, börsen levererar!” – ?

När Nerikes Elände sökt avsuttna kyrkoherden Ewa Selin, har hon inte ringt tillbaka. Det har hon väl närmare 2 miljoner skäl att inte göra. Men kanske skulle hon i ren tacksamhet rösta på socialdemokraterna i höstens kyrkoval?