Stig-Björn Ljunggren är min vän sedan han sommarvikarierade som ledarskribent i en dåförtiden i Kalmar utkommande dagstidning. Nu har han sagt det, och han gjorde det i självaste bilderburken: ”Socialdemokraterna är ett maktparti. Det är själva poängen med det partiet. Det är ingen jävla kyrkokör! Gillar man sånt ska man ägna sig åt andra saker.”
Jesper Bengtsson, förlåt att jag tjatar vad alla andra tycks tjata om nu, men här var jag först att redovisa resonemangen och dra konsekvenserna av dem, markerade själva avgrunden mellan den socialdemokratiska kyrkopolitiken och Kyrkans vanliga sätt att läsa den Heliga Skrift. ”Nu vänder Mor sitt bibelblad, och följer Skriften rad för rad” eller hur Pär Lagerkvist fick till det. Så gjorde prosten Gunnar Forkman där han satt på andra sidan avgrunden.
Torgny Larsson räknade i Torsdagsdepressionen upp vad han såg som s-framgångar: ”Här följer några exempel där S deltagit i beslut, ibland efter motstånd från andra nomineringsgrupper eller partier. Jag ska inte göra annat än vad vilken anständig docent i kyrkovetenskap måste göra, kolla storyn!
- Beslutet 1958 om kvinnors tillträde till prästämbetet. (nå, år 1958 eller 1957, när förslaget avvisades, var inga partipolitiska nomineringsgrupper organiserade!)
- Kyrkomötesreformen 1982. (som väl oss emellan mest var något centern slogs för?)
- Kyrkans bekännelsearbete 1983–1993. (som togs i stor enighet, för nu ville kyrkomötet styra på innehållsfrågor och inte bara organisationsfrågor. Det var socialdemokraten Kerstin Bergman som var aktiv i konflikten med biskop Helge Brattgård. Hon vann och han försvann. POSK-aren i centralstyrelsen la fram de idéer som kom att styra de publika insatserna …)
- Ny psalmbok 1986. (kunde inte Larsson lugna sig? Detta var väl ett sedan länge närt önskemål bortom de politiska partiernal. Ska Britt G Hallqvist, Olov Hartman och Anders Frostensson partimärkas?
- Ny stiftsorganisation. (och s förlorade när det gäller ordförandeskapet där biskopen blev självskriven ordförande, just det socialdemokraterna inte ville)
- Överflyttning av folkbokföringen till skatteverket (mot hela folkkyrkogruppens önskan men i samklang med vad de högkyrkliga ville, men detta var ett regeringsbeslut, inte ett kyrkomötesbeslut. Arga sossar i Dalarna slogs för att få behålla sina kyrkoarkiv)
- Beslutet om samkönade äktenskap (det beslutet ska nog s ha äran för även om det var en konsekvens av ett riksdagsbeslut under Reinfeldt-epoken)
- Nya gudstjänstordningar (ska vi nu förstå att röstandet ,som efter ordförandens [s] utslagsröst slutade 8-7, avslöjar hur sossig kyrkohandboken är?)
- Beslut om att nyvald biskop, präst, diakon eller kyrkoherde måste kunna samverka med båda könen (grattis, och inte ett enda teologiskt argument har s kunnat leverera till frågan!)
- Ny bibelöversättning (tänka sig att sossarna satt och slet med koine-grekiskan, nå, s snodde 26 miljoner ur kyrkofonden, pengar som staten aldrig betalat tillbaka. Konfiskationen är skamlös och anständiga departementssossar var upprörda!)
- Nya medlemskapsregler. Dopet grunden för medlemskap (och när drev s denna teologiska fråga, det fick vi andra göra…)
- Beslut om ändrade relationer mellan kyrka och stat (och i det längsta ville betydande delar av partiet inte detta och socialdemokratin kunde inte få upp frågan ur det dike den hamnat…)
- Kyrkoordningen (men Torgny, var vi inte fler som satt och gnetade kyrkoordningen och finns det inte en risk att dessa idogt gnetande blir arga på dig nu?)
- Diakonatet – en del av vigningstjänsten (vore inte ointressant att se var partiet uttryckt en mening om detta, Socialdemokraten Kerstin Bergman var väl en av dem som opponerade sig mot detta?)
- Tidigare och nu pågående strukturreformer.” (samma problem; fler var med och kan bli arga på Larssons försök att plocka poäng)
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/socialdemokraterna-vill-starka-den-oppna-folkkyrkan
Om Larssons exemplifieringar gäller ett: därom kan jag ge besked om herrn så vill, ty jag var med. Dåförtiden gällde, som socialdemokraten Carl Erik Lundgren sa, att vi var en ”samlingsregering”. Förslagen var gemensamma om det inte fanns några reservationer. Det fanns det oftast inte. POSK-aren i styrelsen var under ett antal år styrelsens store kompromissarius och mödade sig att hitta formuleringar och lösningar, som man kunde enas om. Detta var inte bilden av styrelseledamoten, men det var likväl verkligheten.
Det socialdemokratiska maktpartiet hade alltså i verkligheten begränsad makt. Den begränsades också därav, att några av partiets främsta företrädare inte var så svenskkyrkliga och enkelt kunde följa resonemangen. Ärkebiskopen, Anders Svärd, Christina Odenberg och Dag Sandahl utgjorde nog själva nuclus i centralstyrelsens arbetsutskott Socialdemokraterna var alls inte överens heller. Carl Eric Lundgren och Kerstin Bergman gick inte väl ihop, men inte blev det bättre när professor CH Grenholm valdes in, även om Kerstin då tänkte att man kunde få uttrycka sig akademiskt utan att få kritik för det.
I Kyrkomötet var Kjell Eriksson från Malmö en stark kämpe för arbetarklassen, så frispråkig att Larsson understundom fick störta upp i talarstolen, ta avstånd från Kjell och återställa partidisciplinen. Kjell var roligare än Torgny, om ni vill veta min åsikt.
Med direktval skulle efterhand partiets position stärkas, det var så Torgny banade väg för sverigedemokraterna. Han fattade inte att detta skulle bli konsekvensen Det fattade vi andra men han ville inte lyssna på det örat. Konsekvensen blev därtill att de politiska striderna skulle utkämpas på kyrklig mark. Tala om larssonskt förstörelseverk, kyrkligt sett. Göteborgs Enskilda Prästgymnasium kanske inte var en intellektuell miljö? Larsson gick där, understödd av den bohuslänska gammalkyrkligheten. Här säger de elaka: ”Plats för skratt!” Vi andra blir mer eftersinnande.
Nyordningen (partipolitiseringen) innebar att det tog slut på det flöde som fungerat tidigare: flödet av insikter, erfarenhet och problem från församlingsnivån, som korrigerade tänkandet (eller bristen på) i dåvarande Kyrkans Hus. det som senare blev Antjeborg. Om församlingslivet visste de nya beslutsfattarna föga. Som mest och bäst visste de något om församlingsorganisationen. Paragraftecken mer än korstecken, alltså. Inför kyrkovalet kanske kandidaterna borde åtspörjas hur de i pandemitider klarat av sin kyrkogång? Och i största allmänhet tillfrågas om var de under de gångna tio (10) åren tillbringat en ynka timme söndag förmiddag. ”Hur nöter du kyrkbänk?” är den distinkta frågan. Men på rätt sida av avgrunden behövs nog inget sådant. Detta är beteenden för prosten Forkman och de som tänker som han, de på andra sidan avgrunden.
Vi kan väl knappast uppfatta något annat än att Svenska kyrkan ockuperats av främmande makt. Då vill det till att det kristtrogna folket fattar, hur man ska hantera ockupanterna. Med idel vänlighet, förstås. Men därtill?
Jesper Bengtsson förstår nu, att hans bok om den socialdemokratiska kyrkopolitiken öppnar ögonen och han försöker efter förmåga minimera skadan: ”menade jag bara den gängse lutherska synen att makten över kyrkan inte kan vara uteslutande prästerskapets. Att människor i kyrkan nog ändå bör ha rätt att tolka Guds ord och mening, på samma sätt som prästerskapet.” Så mycket förstår han av Martin Luthers skriftsyn och talet om de troendes allmänna prästadöme. Bengtsson konstruerar en halmgubbe, som heter Gunnar Forkman, och angriper sedan halmgubben. Men den verklige Gunnar Forkman säger precis vad som ska gälla för Kyrkan, som är Herrens.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/min-bok-inget-inlagg-den-dagspolitiska-debatten
Stormen klarnar sikten. Det är en lust att leva. Så fort ni ser en kyrkliga socialdemokrat, ta upp diskussionen, kräv preciseringar, iaktta krumbukterna och krossa skändligheterna!. Partiet är faktiskt bättre än vad dessa religiösa galningar ställer till med. Hoppas jag. Och med Stig-Björn kanske jag ska instämma och säga, att makt korrumperar. Korruptionen i en kyrkokör är betydligt mildare.