En kyrka värd namnet, del 1

Modéus II Har begått sig med en bok, En kyrka värd namnet (Verbum), som kallas herdabrev. Förr i världen var herdabrev ett brev från pastor pastorum till prästerna. Nu är det en bok till alla – och ingen. Men den presenteras storslaget och den informationsbärande presentationen ska man inte missa.

https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/en-bok-om-en-kyrka-vard-namnet

Det är intressant att en biskop pryder boken med ett ego-porträtt. Han styr på person. Den egna. Gamla tiders herdabrev var personligt, men styrde medvetet bort från person; Till själva ämbetet. Var det en bild på biskopen, hade han biskopsluffuan på, knälpåken i hand och pluviale därtill, beredd på vedermödan att försvara sin lilla hjord och oväder. Det var alltså en i biskopsämbetet, en i raden, som skrev till andra ordinareade (”ämbetsbröder”) –  i en rad av präster de också. Man ska ibland gå på detaljnivå för att förstå.

Är det så att begåvningen hos Modéus II ligger på känslans område? Tårar tycks vara grejen. Han är fallen efter två adjunkter, fadern var frimurare därtill, och dessa två upplysningar om Nils Modéus kanske uttrycker ”upplysningstidens romantik”? Tillbaka till Modéus II. Wir setzen uns mit Tränen nieder. 

Förbönen ska ”vibrera av samhällsnöden och skälva av människosläktets tårar” (s 16), ”Skapelsens gråt är kyrkans gråt” (s 33), Modéus II välsignar med egna tilläggsord, som gör någon ”rentav tårögd” (s 49),en utflyttad ölänning ”får tårar i ögonen” när han kommer tillbaka till ön (s 76), Modéus II själv vandrar runt i huset ”med sorg i hjärtat” (s 97), men han har också ”upplevt stunder av klarhet och fått gråta färdigt”. (s 105) Varför är han så besatt av tårar och vart tog glädjen vägen? Jag blir bekymrad. Är alla de som efter nya normen är normalkristna besatta av nöd, sorg och tårar så blir det inte mycket evangeliserat, det fattar jag. Men hur orkar de? Kanske genom religionsutövning?

”Religion är människans sätt att i ljuset av sin ändlighet tolka livsvillkoren med hjälp av texter, bekännelseord och riter.” Och så tycker Modéus II att ”religion och andlighet förenar oss, också när tro, bekännelse och lära skiljer oss åt.” (s 52) Detta tror jag inte en sekund, och mer än så: Detta vägrar jag tro. Så är jag inte religiös heller. Jag är förenad med människor genom min mänsklighet och med Kristus och mina medkristna i alla tider  genom dopet. Det är inte heller i vetskap, att livet är rätt kort och slut innan jag ens har blivit dubbelt så gammal som jag nu är, som jag tolkar livsvillkoren. Det gör jag genom de sakbesked Evangeliet (det glada budskapet!!) ger mig (inte evangelieberättelsen eller evangelietexten). En kristen har sin trygghet och glädje utanför sig själv och inte i navelskådandet – hur andligt detta än ter sig.

Modéus II anför, som exempel på den mobbing han utsatts för, att hans far var ansvarig utgivare för Kyrkobladet, som väl utgavs av den kyrkliga samfälligheten i Jönköping. Mobbarna ”pekade på min fars namn och skrattade” – med den något överraskande slutsatsen: ”Jag blev mobbad för min tro, för att jag trodde att allt i livet inte går att mäta och väga.” (s 66) Vad säger detta? Martyriet går inte att mäta och väga, det fattar jag. Men hade Modéus II alltså inte den personauktoritet eller de kompisar som gör mobbing omöjlig? Alternativt den muskelkraft som reglerar förhållandet? Detta skrivet av provinsialläkarens i ett municipalsamhälle son, som klarat sig från det mesta av mobbing utanför kyrkolivet – men inte i det.

Modéus II konstaterar, att det finns ”en närmast fobisk rädsla för muslimer” (s 60) Denna fobi delar inte Modéus II, han står över sådant. Som majoritetssamfund har Svenska kyrkan ”en viktig uppgift i (sic!) att värna de religiösa minoriteternas rättigheter.” (samma sida). Våras det inte för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* i Växjö stift då? Utrymme att synas och höras ska vi ju, som det heter ”ge” andra trosbekännare. Nog är några av oss just sådana av annan tro, om vi hört rätt vad ni sagt om oss?

Nu vore det nog tarvligt att påpeka, att det faktum att det finns platser där Systembolaget lagt ner och att detta varit av ”underskattad betydelse när det gäller arbetet med integration” (s 61) knappast gäller det muslimska icke-bruket av alkohol. Eller vet inte Modéus II detta? Är det någon lakun i undervisningen i Jönköping, med dess speciella ethos, som gör sammanhangen svåra att genomskåda? Nedlagda affärer för alkohol kan omöjligtvis uppfattas ha betydelse i negativ mening för integration av muslimer. Tro mig.

En sådan episkopal kunskapslakun, som den här redovisade, skulle kunna förklara det märkliga resonemang Modéus II för om de fyra b:na: ”bön. bibelläsning, brödsbrytelse och brödragemenskap” (s 46). Vi slår upp Apg 2:42. Där är ordningen apostlarnas undervisning (bekännelsen), den inbördes hjälpen (brödragemenskapen), brödbrytandet och bönerna. Skillnaderna är inte oviktiga. Omtolkningen har styrts av något – och det är väl det gamla utlevade pietisteriet men nu alltså utan liv. Vi måste dock i vår tid lägga ”den lätt nattståndna brödrametaforen” åt sidan (s 47). Lätt nattstånden? 

Koinonia står det på grekiska., et communicatione fractionis panis på latin. ”Bröder” har med bröd att göra, dvs det stora hushållet är vuxna kvinnor och män, gamla, barn, tonåringar, tjänstefolk (pigor och drängar) men också tillfälliga gäster som utgjorde det brödraskap som delade bröd. Bara de genuscertifierade kan undgå att fatta. Dessvärre kan sådant folk missuppfatta ordet ”nattståndna” som gällde detta något för det manliga säreget. Här gäller för Modéus II både att läsa på lite bättre och att passa sig. Nattståndna! 

Varför kan inte det fina kleresiet undervisa så att vi upptäcker vad som faktiskt sägs i de heliga texterna? Hur kommer det sig att jag vet? Komminister P förklarade för mig. Komminister – inte kyrkoherde, inte kontraktsprost, inte biskop, inte ärkebiskop.

Fortsättning följer. Det finns i Växjö stift i vart fall en präst som har läst Modéus II. Men denne sällsynte läser boken En kyrka värd namnet och undrar: Vems namn? Kristi?