Jag tror Jonas Eek i Torsdagsdepressionen belyste fenomenet rätt tydligt. Det remissvar Kyrkostyrelsen fick ihop, och tydligen hela styrelsen enhälligt antog, säger inget unikt. Det var ju inte heller efterfrågat av regeringen. Vilken poäng är det då att Kyrkostyrelsen för fram synpunkter som redan förts fram? Denna: Kyrkostyrelsen används som politiskt verktyg, fungerar som ideologisk statsapparat. Det riktigt irriterande är, att Svenska kyrkan över huvud taget kan utnyttjas så uppifrån (inte himlen men väl Antjeborg!), utan besvärande återkoppling till församlingslivet. Över huvudet på församlingslivet!
Nu prisas dock insatserna i församlingarna och alla tycks ha glömt oviljan att anslå medel. Det var, förlåt en yngling, jag som drev pengafrågan. Det gjorde jag när jag begrep, att pastorat på landet skulle få ta hela bördan för flyktingmottagande utan att ha resurser, medan fina församlingar med god ekonomi (och inga tomma hus i glesbygd att använda för mottagande av flyktingar/migranter) skulle klara sig. Jag skrev alltså en kyrkomötesmotion och så tog det hela fart. Problemet var som vanligt, att entusiastiska entreprenörer helhjärtat satsade på flyktingarbetet utan en tanke hur detta skulle integreras i församlingens vanliga liv. Sannolikt rullade tanklöst en hel del pengar bort till föga nytta. I ett pastorat köptes en buss för att kunna skjutsa nyanlända… Det berättas om en kyrkoherde, som i kyrkbänken utövade moderlig omsorg om de unga pojkarna. Uttrycket som användes var ”hånglade” med”. Jag är osäker – och redovisar min osäkerhet – om begreppets innebörd. En scout är ren i tanke, ord och handling, ni vet… Hur eller hur var det viktigt att hålla ihop och inte lämna somliga församlingar med stort mottagande i sticket. Nu används detta arbete som alibi för en rätt märklig remiss.
Kyrkostyrelsens ordförande Antje svarar inte på Jonas Eeks invändningar. Det får Wanja Lundby-Wedin (s) och Daniel Tisell (c) göra. Wanja är en skicklig politiker och kan ta sig ur de mest vidunderliga sammanhang. Daniel faller in under den kategori som gällde i staden Växjö, när Wejryd blivit biskop: ”en liten visp”. Också här är jag osäker på ordets exakta innebörd, men begreppet ska nog uppfattas vara relevant. Hur mycket de två än stångas med Eek, står han fast.
Det påstods att kyrkostyrelsens svar vilar på teologisk grund. Jag sökte igenom remissvaret med hjälp av orden ”teologi, Kyrkan (stort K), Jesus, Herren, Paulus, människosyn, Gud, Treenighet, helighet och till sist diakoni” utan att få någon träff. Det borde jag fått om det funnits någon teologisk grund. Slutsatserna drar sig själva.
Hur stor erfarenhet har nu ”Svenska kyrkan” efter alla betydande insatser? Föga, tror jag. Några vet mycket. 5,7 miljoner människor vet inte lika mycket som de få, som engagerat sig. Men erfarenheterna skiftar i dessa fall liksom i alla fall. Ställ frågan om Svenska kyrkan har erfarenhet i ental av hur församling byggs. Skulle någon, som inte är biskop, domprost eller kyrkoherde, vilja påstå att Svenska kyrkan har stor erfarenhet av att bygga levande församlingsliv?
När Wanja och ”Vispen” (allitterationen kunde inte undvikas, f’låt!) sedan anför Lutherska Världsförbundet i sammanhanget och kommer fram till att ”Guds engagemang i världen förflyttar kyrkans teologi och praxis in i världen – in i det offentliga rummet – behöver man inte vara doktor i ekumenisk teologi för att uppfatta humorn och avsikten. Var har den annars varit? Den här typen av löjlighetsresonemang kan bara de mycket pissträngda – men ack så fromsinta – driva. Vi andra, som i oss har mer av synd och värld, har aldrig fattat något annat än att Gud har just med synd och värld att göra. Det är vi trots allt rätt glada för. Glädjen är välmotiverad.
Eeken står stadigt. Remissvaret illustrerar för många av oss hur kyrkosystemet alltmer framträder isolerat från Kyrkans liv, dvs Kyrkans tro och praxis. I teologiska frågor måste med nödvändighet Wanja och Vispen betraktas som synnerligen lättviktiga. Som bäst är vi nämligen teologie studerande hela bandet. Teologerna är sådana som Paulus, Basse, Nasse, Nysse, Athansius och Augustinus men gärna också Julian av Norwich och med största sannolikt dr Luther.
I Göteryd finns kyrkoherden Wallerstein. Han är medial. Nu senast föreslår han skattehöjning i Älmhults kommun för att förhindra nedläggning av äldreboendet Solgården. Varför skattehöjning? ”För att inte ställa våra äldre mot våra nyanlända”, säger han i Smålandskomposten 30 april. ”Vi måste klara det här.” Frågan om hur mycket skatten ska höjas, besvarar kyrkoherden också: ”Med så lite som möjligt men ändå så mycket att man kan ha kvar Solgården i Göteryd. Det vore skamligt att lägga ner det.”
Socialnämndens moderata ordförande tror inte på skattehöjning, men förklarar problemet: Staten lägger numera kostnaderna för migranter på kommunerna. 169 miljoner pytsade staten in i Älmhults kommun åren 2016-2018. Nu kommer inte de pengarna längre. Individ- och familjeomsorgens budget på 13 miljoner år 2020 slutade på 26 miljoner i bokslutet. Vad kyrkoherden än tycker – är det inte klass mot klass som gäller? Migranter mot äldre. Och hos vilka bor framtiden?
Älmhults kommun eller Filipstad eller Lessebo eller Högsby eller – vad är det vi ser? Litar vi nu på våra fina politiker att de kan ordna det här problemet på ett anständigt sätt? Fråga inte mig, för jag kommer ofelbart att svara fel. Till detta kommer klimatnödläget, frågan om el- produktion och distribution liksom mycket annat, som kan tänkas föra den svenska välfärdsmodellen i graven.
Det är i detta perspektiv, men bara i detta, jag kan förfalla till tacksamhet över Svenska kyrkans elände. Det vore värre om Kyrkan i detta läge var problemfri. Nu är Svenska kyrkan i stället en liten låda, som vi kan blicka ner i för att hanterligt kunna se samtidsproblemen. Inte minst kompetensbristerna. Jag tror jag får anledning återkomma till detta tema.