Jag borde fattat för Frälsarens ord i den kyrkliga almanackan för torsdagen löd: ”Nu har också ni det svårt.” Om jag läst detta besked innan jag steg upp, kunde jag kanske legat kvar i sängen och alltså inte löpt ut för att hämta tidningar. Nu gjorde jag det. Torsdagsdepressionen bar jag in och den bröt ut!
Ständigt denna Antje.
Hon hämtar stöd för att hennes kritiker blir vad de säger. Riktigt hur det går till att man bli en kärring bara för att någon på twitter kallar Antje just för ”kärring”, ter sig för en enkel docent svårt att förstå. Hon drar sig inte för att dra in Victor Klemperer heller. Han skrev boken LTI. Jag var på lantegendomen i annat ärende, men plockade med mig hans dagböcker för att få lite perspektiv. Hans poäng är ju att den nazistiska makten i eget intresse tar över orden och så sker i totalitära sammanhang. Det är inte Antjes kritiker som främst står i skottgluggen hos Klemperer, om man så säger. Det är maktutövarna. Ska vi följa Alf Åberg, och varför inte, var det bristen på verklig demokrati i den demokratiska Weimarrepubliken och i de tyska byråkratierna, som var en faktor för nazisternas maktövertagande. Se alltså boken Tysklands ödesväg, Natur och Kultur, Stockholm 1934, s 71-106. När Antje gärna polemiserar mot populismen är här en faktor hon nog inte riktigt har kläm på.
Antje tänker att en hatspråkspandemi drabbat världen och hotar demokratins framtid. Det tror inte jag. Jag tror att det är Synden i alla tider och i alla sammanhang vi talar om, inte en särskild och samtida pandemi. Kring detta hade jag kunnat resonera förnuftigt med Mäster i Varberg, om han inte dött ifrån oss. Gun Kessle och han var aldrig rädda för klarspråk.
Lena i vår klass hade fått glasögon, åk 3 eller 4 antar jag. Pojkarna hade retat henne en dag när jag var sjuk. Dagen efter fick alla gossar ställa sig på kö, ta Lena i hand och be om förlåtelse. Jag också! Lena sa storsint, ”men du var ju inte med!”. Bengt-Arne sa ”förlåt” och stampade Lena hårt på foten. Vem hade skvallrat? Jag tycker det hela så här mer än 60 år senare ger Antje-vibbar. Reaktionerna från utlandet är tydligen inte så smickrande ”för vårt land”, skriver Antje. Vems historia är det utlänningarna tror på, vem skvallrade alltså? Och hur hamnade landet Sverige i sammanhanget?
Antje vill att sakfrågor ska diskuteras och när frågan om någons lämplighet diskuteras ska vi reagera. ”Säg ifrån när påhopp, trakasserier och rena övergrepp utges för att vara saklig kritik.” Till detta kan några punkter anföras.
- Sak och person kan inte och ska inte alltid åtskiljas.
Det är inte okänt att personen bär saken. Jag behöver inte särskilt framhålla konstmålaren A. Hitler, den man som Antjes fader gick ut i krig för, men kritik i sak blev då med nödvändighet kritik mot person. Dribblandet mellan sak och person gäller också i eminent mening dem som drar på sig en biskopsluffua. Upprördheten var gränslös, när en präst kallar biskoparna ”en samling slashasar”, det var värre än att han kallat dem ”villolärare.” Nu var det 1950-tal…
- Antje har fått utstå alltför mild kritik i det offentliga.
Översåtarnas enda räddning är att de kan motstå fursteslickares och hovnarrars beröm och med den andliga nådegåva som är ”urskillningens” kunna inhämta kritik. Antje omhuldas. Hon skyddas förstås, vilket hör till sakens natur, av de köpta i staben. Men fick hon pejl på vad som verkligen sägs i det svenska kyrkolivet, dvs sådant hon inte vill höra, då skulle hon inte kunna hantera det. Jag nöjer mig med kyrkostatistiken, kyrkostyrelsens inkompetens, hanterandet av pandemin och det lönecentret, som tydligen ingen verkar vilja ha. Problemet är nog att Luthers förklaring till åttonde budet blir hållning inför en kyrkoledning, som leder oss alla ut i fördärvet. Det finns lägen när vi tyder allt till det bästa och inser att det likväl är riktigt, riktigt illa!
- Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* har aldrig försvarats av någon ärkebiskop utan varit fritt villebråd.
Det kan inte hjälpas, men den skamlösa behandlingen av en minoritet i Svenska kyrkan, som skulle marginaliseras för att elimineras, är omoralisk. Här har en reform genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg och prosten Forkman ska framställas som imam, ser jag i Torsdagsdepressionen. Det temat ska jag återkomma till. Detta kan utan omsvep sägas därför att ingen ärkebiskop förmått hålla rent mot mobben, den sanningslösa. Det blir så när socialdemokraterna /fast inte bara de/ fick igenom ämbetsreformen. Det var ett politiskt beslut, som genomfördes med politiska medel. Allt var i kristen mening orätt. Ärkebiskoparna teg och tiger!
- Antje ska inte vifta finger.
Jag illustrerar med en fråga jag ställde i det så kallade kyrkomötet. Det var klart att planen till Kabul från Doa var fyllda med familjer, som skulle resa på semester i Afghanistan. Jag frågade hur det egentligen var för afghanerna, när nu så stor veklagan om läget i landet utbrutit. Att jag av personliga skäl sedan många år varit orolig över situationen i Kabul och landet och fick frekventa uppdateringar, nämnde jag inte. Jag ville bara höra hur Svenska kyrkan och dess ledning bedömde läget. Ingen svarade förrän Antje vid debattens slut inte ens svarade utan anmärkte att det tydligen fanns de som tyckte, att Afghanistan var ett lämpligt land att semestra i. Rent påhitt, för så hade jag alls inte frågat. Detta återkopplade den kristliga tidningen Dagens redaktör Sandlund till. Jag skulle få en cykel så jag kunde cykla till Afghanistan. Minns nu att Antje inte kunde något annat än att framställa mig i löjlig dager. Kyrkomötet applåderade förtjust. Hon ska sannerligen inte vifta finger och kallar någon henne ”kärring” finns det några som alls inte säger emot, utan menar att det är en saklig beskrivning av Svenska kyrkans högsta höna.
- Antje ska inte ta till Putinfasoner ens i from form
De oppositionella ska misstänkliggöras som statsfiender. Lagar stiftas i Ryssland. Är det 6-10 års fängelse för de misstänkliggjorda som hotar? Härskare uppträder så. Det härskarexemplet använder Frälsare som avskräckande. Mk 10:42-45.
- Utan spaning ingen aning!
Antje ska inte ge sig in i okänd terräng utan att ha en aning om vad hon kan möta när hon twittrar på ovanifrån, icke-dialogiskt.
Hon har ingen aning. Då blir det som det blir.
Motmedlet mot osaklig eller illvillig kritik är inte upphöjd eller rentav föraktfull tystnad. Det är trägen, trogen och fortsatt debatt med kreativa inspel. Några av oss ser detta som demokratins själva livsform. Den som vill leda, eller nödgas leda, står samman med sitt folk och beskyddar folket lika mycket som beskyddas av det.
Jag hade denna Valborgsmässoafton, när vi bereder oss till fest, tänkt lägga till en länk. Det är ”Vi i femman” och frågan som ställs, sedan inget av lagen kunnat placera flygplatsen Heathrow, är hur homosexuella, bisexuella, transsexuella och queerpersoner förkortas.
Rambodalskolan svarade: ”Utvecklingsstörda”. Vreta kloster kunde alls inte svara. Rätt svar var HBTQ.
Är det så, kan man undra, att vi får höra sanningen av barn, dårar och apostlar? Eller är just detta barnperspektiv olämpligt i ett land där Barnkonventionen är lag och prisad i alla kyrkliga sammanhang?
Jag har en länk som jag inte är säker på att ni kan öppna. Men sakinnehållet i svaret har jag återgivit alldeles korrekt.
https://wm.tiktok.com/ZMeCcJY4F/
Nu gäller ”I den härliga vårsolens glans” och så går vi druckna av/i vårsolens sken.