Jag såg en kortföreläsning om en dold skatt som inte längre var dold. Det var ”kallelseberättelser” som 32 kvinnor skickat till Lena Malmgren. Omkring 2005 ville hon veta hur det varit för de kv*nnl*g* pr*st*rn* ”från början”. Själva problemet när folk skriver levnadsberättelser flera år senare, tar jag inte upp, men noterar. De flesta förtränger, lägger till rätta, suddar bort motsägelser till huvudbudskapet och allt det där. Syftet behöver inte vara ohederligt, men ett syfte är det alltid. I konfliktlägen är det också lätt att svartvitt se vän och fiende och skapa fiendebilder. Då behövs också ett klarläggande av själva kyrkoklimatet i de olika tiderna. Jag kanske skriver något annat än jag skrivit 25 år tidigare? Vetenskap som detektivarbete, förstår ni.
Doktoranden Frida Mannerfelt från Teologiska Högskolan och universitetslektorn Alexander Maurits i Lund presenterade. Det var en presentation som kan klassificeras som ”gängse och akademabel”. Andra har tagit fram material ur arkiv, som det aldrig varit meningen skulle komma till allmän kännedom, men det sa de inte synnerligast. Margit Sahlins dagböcker har nu lagts sub sigillo och släpps om så lång tid att jag rimligen är död då – och kanske också intresset för hur det var i den forntid Margit beskrev. Lite trist, tycker jag. En hoper andra hemliga handlingar har jag under årens lopp fått loss och använt vetenskapligt.
Ni kan kolla inlägget och fundera över i vilken mening just himmel och helvete belyses. Det tar 20 minuter av er nådatid.
https://urplay.se/program/221793-ur-samtiden-humanist-och-teologdagarna-2021-himmel-och-helvete
Berättelserna behövde ordnas och kompletteras samt arkiveras. Hur det gått till, får vi inte riktigt veta. Men de är tydligen gripande. Frida Mannerfelt ömsom grät, ömsom skrattade den natt hon läste materialet. Ligger begåvningen på känslans plan, blir det lätt så – men vetenskap bedrivs på annat sätt. Jag fasar vid tanken på att Morsan, som var läkare och sydde ihop sina söner vid olika skador, skulle agerat känslomässigt så – ömsom gråtit, ömsom skrattat – i stället för sakligt, professionellt.
Frågan om ämbetet och frågan kyrka-stat är milstolpar, påstår Alexander Maurits. Så är det väl. Mer oklart är hans påstående att frågan diskuterats i flera decennier. Det var snarare debattungar vid några tillfällen innan saken togs upp i en statlig utredning – och i väntan på den fördes inte så mycket diskussion. Man väntade som vanligt på utredningen. Den lades först i departementets låda. När det hettade till och diskussionen började föras, såg redaktionen för Svensk Kyrkotidning till att snöpa den. Det var förresten därför Svensk Pastoraltidskrift kom till.
Jag ber att få hänvisa till mina egna lärda mödor, inte minst vad jag skrivit om Bondeförbundets Märta Leijon. Hon var för reformen – men vilken ämbetssyn var hennes och vilken kristendomstolkning/religion? Hennes bidrag i den statliga utredningen skulle väl bara kunna glädja förvirrade bondeförbundstanter samt docenten Dick Helander, som skrattade så han närmast grät, när han läste vad hon skrivit.
Att den statliga utredningen (SOU 1950:48) är en praktskandal har jag beskrivit tidigare. Olov Hartman ville ha kompletterande material. Det förvägrades han av kommittéordföranden biskop Bohlin /Margit Sahlins svåger/ och vice ordföranden prosten Harald Hallén. Alla nya insikter om ämbetet de senaste 20 åren hade gått dessa herrar förbi. Att detta var relevant kunskap i sammanhanget vägrade de förstå, vägrade att försöka förstå till och med, vägrade alla andra att förstå också. Jag tror det sagda räcker. Vilka faktorer som var avgörande ryms inte i ett kort inslag på teologdagar dock.
Dr Maurits får en del om den så kallade bakfoten. Svenska Kyrkans högsta beslutande organ inom statskyrkosystemet var inte kyrkomötet utan riksdag och regering. När kyrkomötet år 1957 sa ”nej” blev den politiska, mediala och folkliga upphetsningen stor. Kyrkomötet ville få tid till ekumeniska överläggningar. Den tiden gavs inte. Riksdagen fattade nödvändiga beslut på det underlag regeringen presenterat i två omgångar och två kamrar år 1958 (det var riksdagsval och därför så råddigt) och när det nyvalda kyrkomötet samlat sig, blev svaret ja. Surprise, surprise!
Egentligen fanns inga kandidater att viga mer än Elisabeth Djurle, men hon kunde, tyckte några biskopar, inte ställas ut ensam. Alltså rekryterades Margit Sahlin och syster Ingrid Persson, som gått som barn i huset hos biskopsfamiljen Bohlin. Kretsarna var små.
32 kallelseberättelser utgör ”ett fantastiskt källmaterial, en skatt i ett köksskåp”. Komplikationen att ”kallelse” i sammanhanget inte definieras (en inre känsla/inre tvång?) får vi leva med. Kallelsen är annars den inre och den yttre. Men det heter, att vi nu får ”tillgång till röster som inte tidigare hörts”. I någon mening kan det vara sant, men på 1960-talet publicerades just egenberättelser i böcker, så helt utan tillgång till dessa röster har vi inte varit
Kompliceras bilden genom den dolda skatten, nu uppenbarad? Å ena sidan forskare, som betonat att staten tvingade kyrkan på grund av jämställdhetsskäl och å andra sidan forskare som menar, att saken ”inte alls eller inte bara” handlar om detta utan att det fanns solida teologiska skäl. Är detta det nya så fram med dem då. Vilka var de solida skälen 1957 och 1958? Och vad hade hänt med Svenska kyrkan om Kyrkomötet sagt nej år 1958 också. Hoppa här!
Socialforskaren och filosofen Axel Honneth får bli vägledare,när han uttrycker vårt behov av
grundläggande kärlek, socialt erkännande och juridiskt erkännande. Det är kategorier vi kan pröva för att förstå både kv*nnl*g* pr*st*r och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Tror jag. Tralala.
Juridiskt erkännande påstås vara viktigt eftersom många som verkade som ”något åt präst” redan före beslutet. Här blir oklarheten om vad just prästämbetet är, betydande. Ingrid Persson var diakonissa. Något åt präst? Nå, vid helgmålsbönen i Härnösand på lördagen före vigningsdagen fick en fotograf tillfälle att ta ”Det ikoniska fotografiet”, men det togs alltså inte en liten stund före prästvigningen, då hon en lite stund samlar sig i bön, som Frida vackert framställer saken. Så tråkigt att vetenskapligt nödgas slå sönder en vacker novellett. Det är kyrkovetenskaparens öde här i livet…
Jag skulle vilja ha fram beläggen för att vi talar om kvinnor, som i praktiken varit verksamma som präster fast man i princip inte fick. Och gärna belägg för påståendet att kvinnor var
verksamma som präster i praktiken även om man i princip inte fick och att ”många kvinnor har använt den strategin i den kristna Kyrkans historia”. Det här kan bli riktigt intressant.
Alexander Maurits har uppseendeväckande fel om den s k samvetsklausulen. Eftersom jag vid det universitet där han är verksam, rett ut begreppen, återstår endast att redovisa genuin häpnad över hans okunskap. Det var inte statsrådet som införde klausulen. Statsrådet hamnade i beråd när kyrkomötet förde in klausulen i riksdagsbeslutet och risken förelåg att det skulle hävdas vara ett annat beslut och därmed tablå. Alltså fick den fd nazisympatisören Ragnar Eriksson – nu under namnet Ragnar Edenman och som socialdemokratiskt statsråd – på en enig regerings vägnar ansluta sig och försäkra att klausulen skulle stå sig så länge vi har ett demokratiskt statsskick. Den kyrkliga poängen var att utan denna klausul, hade de unga prästkandidaterna inte kunnat vigas 1958/59 eftersom de skulle lova trohet mot Kyrkans ordning.
Problemet var kanske litet. I Danmark fanns det efter flera år bara fyra kv*nnl*g* pr*st*r. När de blev fler i Sverige, införde kyrkomötet en annan ordning. Kv*nnl*g* pr*st*r hade företräde. Manliga kv*nn*pr*stm*st*nd*r* fick stiga åt sidan – men kunde fortsatt prästvigas. Talet om utfrysning av de kvinnliga prästerna behöver verkligen kvalificeras. 97% av svenska folket var för reformen och entusiasmen omåttlig. Gå till läggen! Detta är ingen ny information om hur de pr*stv*g*d* kv*nn*rn* välkomnades med glädje och förväntan. Så var det. Det vetenskapliga frågan kanske borde vara ett enkelt ”varför”?
Sambanden och samspelet med lågkyrkligheten och frikyrkosamfunden håller Frida Mannerfelt fram med Brita van Zijl som exempel. Hannes pappa var kavajprästen Gunnar Olén i Karlskrona. Hade han någon ämbetssyn alls? Eller är det, som Frida Mannerfelt säger, att vi möter den teologi och de praktiker som fanns inom väckelserörelser, frikyrkligheten ,och att flera hade en bakgrund inom dessa samfund? Då hade de högkyrkliga opponenterna alltså rätt hela tiden? Och rätt när de såg prästämbetet som något annat än att ha ”en kallelse genom en stark personlig tro och gåvan att predika”. ”Varenda kotte” som kan öppna matintaget, ska inte dymedelst förkunna evangeliet (som om det prästen är ska sammanfattas så) utan kanske vara kristen i de troendes allmänna prästadöme och därmed viktigare än prästen i det särskilda?
Den som tänkt om i ämbetsfrågan skiljer sig fördelaktigt från dem som alls inte tänkt igenom själva frågan, menar jag. Om ni frågar mig.