Hur har Antje det nu? Jag undrar. Och så undrar jag över stödet för henne i denna utsatta tid. Hon hade ju, som ni minns kallats ”kärring” och en del annat och allt sammanfattades med begreppet ”hot och hat”.
Nu var det inte bara Antje som blev ledsen. Hon slutade twittra för att trogna följare blev ledsna, fick vi veta. Och så har hon fått stöttning av talmannen men också av statsmannen. Jag såg samma mönster som när biskopen i Växjö, David Lindquist, påstods vara utsatt för en viskande förtalskampanj. Året var 1967. Jag återkommer strax till temat.
Martin Junge, som är Lutherska Världsförbundets generalsekreterare, gav understöd och varnade för hur det blev i Chile. I blixtbelysning såg jag Antje likt Salvador Allende, med oknäppt stålhjälm och k-pist i hand framför ärkebiskopsgården, med HH-Linjen grupperande sig mellan Dekanhuset och Helga Tref för att gå till anfall. HH-Linjen? Är det inte en färjelinje mellan Helsingborg och Helsingør. Jo, men också numera Hat och Hot-Linjen. Bilden i blixtbelysning tonade bort, och det var ånyo tid för frågor. Varför reagerar Antje så kraftfullt att hon tar twitterpaus? En av mina vänner menar, att det beror på att hon blev så snopen när inte alla applåderade henne eftersom hon alls inte kan ta kritik. Jag säger inte emot. De som talar mycket om det egna ledarskapet kan lätt bli sådana. Kanske görs de sådana. Att då i en tid av utsatthet och många svåra frågor i luften dra sig undan, är kanske inte höjden av klokskap. Världen har hatat Frälsaren innan den hatat ärkebiskopar m fl, säger Frälsaren själv i princip, Jh 15:18
Tillbaka till år 1967. Året då prästerna skulle fara till biskopen för att betyga honom sitt stöd. Kontraktsprosten Jan Redin for inte. Det talades om en smygande förtalskampanj. Det var, skrev fader Jan, osanning. Själv hade han sig själv till skada tala alltför fritt ut vad han tänkt. Dock undrade han vad prästerna sa till biskopen, som han dagligen bad för. ”Vad sa de? Beklagade de sorgen? Sa de: Var inte ledsen?” Läs själva i boken Jan Redin m fl Kyrklig förargelse, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1978, s 128 ff.
Min bror hörde mig sucka för många år sedan. Han gav en tydlig replik: ”Du är vigd med händers påläggande och bön för denna livsform. Ingenting händer som man inte kunde veta skulle kunna hända en präst när det handlar om illvilja. Men du har rustats för det. Själv är jag bara en enkel tannamagare (betyder tandläkare, men han är utbildad i Malmö, så ni fattar), som står under Socialstyrelsens ansvarsnämnd, och ingen la sina händer på oss vid examen för att förse oss med nådegåvan att vara det vi skulle vara.”
Jag svarade inte att skillnaden mellan en präst och tandläkare är att tandläkarens plåga är den plåga patienten utsätts för, medan prästen får bära plågan själv. Det var bra att jag inte svarade så fyndigt men fel. För själva den prästerliga livsformen innebär på djupet en delaktighet i Frälsarens lidande på det eleganta sättet, att han bär bördan. Prästen ska inte låta lura sig. Stolan, som läggs på axlarna vid prästvigningen, är ett ok och den muttrande bönen i sakristian lyder: ”ditt ok är milt och din börda är lätt”.
Alla påhopp är inte personliga. Jag läste en gång en insändare som beskrev mig på ett rätt bedrövligt sätt. Den var, märkligt nog, undertecknad med namn och hemort i Kalmar län, samma hemort som var Gustaf Wingrens. Jag bestämde mig för att ringa skribenten. Han var inte hemma. Han satt ”på Västervik”, sa mamman. Det betydde, att han mentalt inte mådde så bra. Jag skrev honom några rader och vi utbytte vänligheter per telefonledning därefter. Jag tyckte att några proportioner återställdes – och de var viktiga att ha med när professor Gustaf Wingren påstod att det fanns förbönsgrupper i Göteborgs stift, som samlades för att be att Gustaf skulle dö. Jag ställde Gustaf några koll-frågor, som han aldrig besvarade. Det var väl inte långsökt att fråga efter vem som lärde folk att be på det viset? Kan man säga att förbönsgruppen lyckades eftersom Gustaf är död numera? Hade han inte varit död, hade han fyllt 111 år i år.
Det måste hur eller hur vara en ansenlig mängd människor som nu ser sig ha blivit moderlösa när Antje tystnat. Är inte taktiken typisk för neurotiska överklassmammor. Bli tysta så blir barnen rädda? Kanske inte så lite rädda heller. HH-Linjen tycks gå segrande fram och om detta med hat och hot övergår Antje, vad kan då inte övergå alla oss andra? Vi blir, som tänkt, rädda. Ingemar Bergman hade kunnat göra film på temat. ”Scener från ett moderliv”.
The Rapwoman tycktes illa ute. En komiker som är krönikör i Göteborgs-Posten, Marcus Berggren, ville att endast en kyrka i Göteborg skulle vara kvar för sitt höga ändamål. De andra skulle omvandlas till allmänna gårdar. Förslaget var precis detsamma som styrde att kyrkor i det stolta Sovjetunionen sågs som folket tillhöriga och revs eller gjordes om till idrottshallar. Som komik hade detta för väldigt många ett mycket begränsat värde. Jag skriver så. De kyrkokristna tyckte egentligen inte att det var roligt alls. Komikern Berggren har nog inte riktigt besinnat det. Inte heller GP, som valt honom som krönikör och betalar honom för hans roliga insats.
Nu har stiftet The Rapwoman. Vad svarade hon? Hon svarade att ”Guds hus är också folkets hus” och ville inbjuda till en pingismatch i Kyrkans lokaler. Hon gillade bilden av pingisbord i Guds hus, fick en häpen allmoge i stiftet veta. Men så backade hon lite. ”Kanske inte i gudstjänstrummet”… Detta sagt, som väl egentligen var ett komiskt sätt att ta itu med komikern, slog hon fast att ”Guds hus är också folkets hus.” Så är det väl ändå inte?
Sovjetunionens ledning på olika nivåer uppfattade alltså saken så. Folket tog tillbaka kyrkorna för att använda dem för folkets behov. Pingis och basket lika. I samma revolutionära nit blev kyrkorna i Frankrike statliga byggnader. I Sverige har kyrkorna alltid ägts av respektive församling, med undantag för domkyrkorna. De har varit inte folkets men väl gudsfolkets kyrkor i betydelsen de troendes ansvar för Herrens hus. Det ansvaret har det gudstjänstfirande folket tagit både genom att slita ut kyrkorna och kyrkbänkar genom flitig kyrkogång, men också genom ansvar för byggnaden med inventarier. Skulle The Rapwoman säga något annat till dem som hållit kyrkhusen i stiftet i helgd genom århundraden, skulle de nu avdöda se klentroget på henne och undra vad detta var för egendomlig människa i egendomlig mössa. Det gör folk idag också. Till och med de som inte personligen övertygat sig om att man kan gå in i husen utan mer ser dem som en kuliss.
Det som The Rapwoman sysslar med är kyrkligt destruktivt och i egentlig mening totalt ofolkligt. Hur kunde det bli så? Nä, jag har inga egentliga synpunkter på henne. Men ni som förde fram henne och röstade på henne, vad säger ni?
Jag kanske frågar fel. Jag kanske tänker en Kyrkans biskop. Ni tänker en religionsfunktionär för er nya folkliga Statsreligion? Låt mig få klarhet! Jag vill verkligen få veta…