Jag är ju dessvärre portad från Prästkollega. Jag räddar det egna fromhetslivet genom att nynna på ”Jag vet en port, som öppen står”. Detta är bra att veta i utestängningarnas tid. Om det nu är så att jag är utestängd. Det kan ju lika väl förhålla sig på det viset, att prästkolerikerna är instängda, inte bara på Facebook utan i en bubbla. De upprepar slagorden, typ ”öppen, demokratisk folkkyrka”, de sliter i tider som dessa med det digitala och putsar på statistiken. Någonstans i djupet av sina koleriska hjärtan gnager måhända insikten att det hela håller på att gå över styr. Då gäller det inte bara att ropa högt utan högst för att tysta alla invändningar.
Pandemin är nämligen att uppfatta som ett skov, som fokuserar vad som varit en ström i kyrkolivet länge. Enda skillnaden är att allt går snabbare nu och än snabbare sedan. Kyrkovalet kommer att bli illustrativt, eländet blir uppenbart när det kommer till styrfunktionerna och konsekvenserna blir en övertydlig reträtt bort från Kyrkans tro till scoutmoral av klassiskt snitt. En sådan kyrka kommer inte att överleva. Den ska inte överleva. Den är ingen till glädje och har ingen frälsning att erbjuda. Ljusstaken är i det läget flyttad.
Några av prästkolerikerna kan nog förstå detta. De flesta inte. De mödar sig och försöker vara uppfinningsrika för att få uppmärksamhet på nätet. Dansa i kyrkgången, lägga ut filmer på nätet där de framstår som kordiala, fronta det diakonala (vad nu det är, men matkassar tycks inne…) För var dag närmar sig en höst när det på skolvis ska bli terminsstart. Vad återstår där? För varje dag eroderar kyrkoseden.
Biskoparna erbjuder oss webbinarier. Temat ”andligt ledarskap” fick under Karin Johannessons pass Teresa av Avila illustrera liksom ett par kyrkoherdar och en kardinal belysa. Jag kollade och så undrade jag: vad sa dom egentligen? Kyrkoherdarna ägnade sig åt andligt ledarskap. Jo, det är nästan lika roligt som när någon om sig själv sa, att han/hon var teolog, för då började vi andra tänka på Teologer, de kappadociska fäderna och andra. Andligt ledarskap följer inte med att man blir kyrkoherde eller ens med prästvigningen. Enklast är nog att vi livet igenom förblir teologie studerande och när det handlar om ledarskap förlitar oss på Guds Ande, som vi tog emot när vi döptes.
Jag gillar att upprepa mig. I tider som dessa går tanken gärna till Nionde armén, den som Adolf Hitler väntade skulle slå tillbaka Röda Armén år 1945. Det fungerade inte riktigt så i verkligheten, men tvättlistorna fördes minutiöst till krigets sista dag. Kalsongerna var räknade. I det gradvisa sammanbrottets tid finns det, så lyder min tes, alltid några som sköter kalsongsräknandet. De har inte orkat lyfta blicken för att se sammanbrottet, men på kalsonger kan de bokföra. Jag tror erfarenheterna från våren 1945 kan vara värda att lägga märke till. Och i bunkern rådde ett annat tillstånd. Det kallas ”bunkermentalitet”.
Prästkolerikerna är ilskna, det ligger i sakens natur. De var på sin tid arga på oss som inte dyrkade statskyrkosystem och kommunstatus eller medlemskap utan dop, vi som påpekade, att staten stoppade de flesta kyrkomötesinitiativ, som syftade till att modernisera kyrkolivet i den stora folkomflyttningens tid. Några av oss fick också vara med om den kyrkokommunala oviljan att bygga kyrkor där folket fanns. Prästkolerikerna kom från sina landsbygdsförsamlingar, där de några timmar i veckan skötte pastorsexpeditionen, ofta därtill skrev protokollen från otaliga sammanträden samt på söndagen hade högmässogudstjänster. Högmässa med Herren Heliga Nattvard var det då och då… De som talade för flitigare mässfirande var elitistiska dörrstängare till skillnad från de prästkoleriska, som var folkliga/folkkyrkliga. En av de koleriska (norrman till börden) var på ett möte om kyrka-stat och satt på stolsraden bakom mig. När jag haft ett litet inlägg av det oönskade slaget och skulle sätta mig, sparkade han mig i ryggen. Hans tillstånd, själva åkomman, kallas ”rabies theologorum”.
Stefan Sundbäck dök upp. Han frågade på den hemliga Prästkollega (den som en ängel bar till mig): ”Vill vi tillbaka till svunna tider? Är vår kallelse att bära evangelium till vår tid?” Pastorn är inte bara 60 år, han är teologie kandidat. Detta är den frågenivå han kan åstadkomma. Nu kanske den del allmänheten som är utestängd från prästerliga överläggningar och är misslynt däröver, kan förstå, att de inte missar så mycket. Så här går det till. Det svar som ligger inbäddat i Sundbäcks frågor är 1. nej och 2. ja. Det finns mer begåvade svar. Men dessa räcker för att avfärda den dagslända som satte igång alltihop.
Varför blev det så? Därför att prästkoleriker nog inte kan se samband och hantera dem. En hoper av dem ser självgott vår tid som överlägsen den tid som var. Skulle man inte göra så, kunde det nämligen krävas läsning, studier, flit. Stiftsadjunkten Jonas Löhnn har ”både jobbat och debatterat offentligt med Dag” Löhnn är glad: ”Den kyrka som Dag verkar förakta upplever jag som mänskligare och mer intresserad av att bygga Guds rike, än den som mer hade betoning på strid om själar och hierarkier.” Denna mening tycker jag alla ska lägga märke till för det är en politikermening; ”verkar förakta”. Och så det där med hierarkier. Vad tjänar en stiftsadjunkt nuförtiden?
Bättre ändå är Kristina Grahn: ”Jag är en av dem som har full förståelse för att SvK vill skydda sitt rykte och sin ärbarhet ifrån att blandas ihop med den gudsbild och människosyn och syn på prästrollen som Dag lägger fram som den rätta. Han skrämmer mig. Jag skulle inte vilja leda gudstjänst med honom, lika lite som han med mig. Mer mogen än så är jag inte.” Komminister Grahn är, nej det nämner inte en gentleman när han inser att hon föddes samma år som han tog studenten. Teol kand är hon dock. Det är inte första gången jag skrämmer. En liten kille hade sett en kyrkopolitiker säga att jag var farlig i tv. När vi möttes, sa han: ”Dom säger att du är farlig. Äääää!” Han hade förstått mer om skrämsel än många andra. Men hur i allsin dar kan de lättskrämda ha kunnat ordineras och av vem?
Nu kan det vara ett rikt inre liv som styr komminister Grahn med de skrämmande konsekvenser ett sådant inre liv kan få. Varifrån hämtas talet om min gudsbild och min människosyn? Det är inte utan att man undrar. Inte från den beramade dagsländan i alla fall.
Vi ska inte vara stygga mot biskoparna. De vill vara vänliga själar och gör för detta så gott de kan. Det vill prästerskapet också. Det koleriska, själva frustrationen, kan de koleriska alltså inte ta ut på vanligt folk, den nettokyrkoavgiftsbetalande delen av mänskligheten. Vad ska de göra? De kan bara rikta det prästkoleriska mot ett antal halmgubbar, som de klätt i svarta rockar och nu vill bränna.
Herre, du var förr ditt folk nådig. Jag tror inte längre att det här kan hålla. Och då talar jag med den erfarenhet en den svenska försvarsmaktens bålde stridsdomare besitter.