(S)anslöst, bara (s)anslöst. Och (s)anningslöst därtill!

Jag ska be att få upprepa, inte mig  – men den insikt jag redan lämnat i dagsländan den 22 januari.

Jesper Bengtsson återgav i boken Reformismens väg hur prosten Gunnar Forkman klargjort några grundläggande förhållanden i det kyrkliga vid kyrkomötet 1957. Jag sammanfattar Forkman i tre punkter: 1. Kyrkan är inte ett statsorgan som riksdag och regering kan ordna efter behag utan en del av Kristi kyrka. 2. Kyrkans högsta auktoritet är inte folkmajoriteten eller ”tidens krav”.  3. Det avgörande för Kyrkan är vad dess Herre vill. Varje kyrkokristen skulle enkelt kunna säga, att prosten korrekt beskrivit vad tron håller för sant

Bengtsson (aa s 92) konstaterade:

”Det öppnar sig en avgrund mellan denna kyrkosyn och den bild av kyrkans roll och funktion som präglat socialdemokratisk politik under 1900-talet och det tidiga 2000-talet.”

Nyckelord: ”en avgrund”. 

Detta är en insikt som inte ska tramsas bort.

Jesper Bengtsson slår nämligen huvudet på den berömda spiken. Det ser den som läser Socialdemokraternas kyrkopolitiska program.

Man kan i sin dator exercera med programmet, skriva in ”Jesus”, ”Herren”, ”nåd”, ”synd”, ”frälsning” och ”mässa” för att se vad som kommer upp. Om Jesus ser jag trenne ting. Det första som påstås är under punkten 1. där den apostoliska successionen förklaras: ”arvet från Jesus endast sägs ha förmedlats av prästvigda män”. Herre, förlåt dem ty de veta icke vad de tala. Arvet från Jesus? Är han död? Brukar vi inte tala om arvet från urkyrkan, fornkyrkan och apostlarna liksom om arvet från det som blev småländska testamentet och är skrivet på hebreiska? Där kan man tala om arv! Har socialdemokraterna någon som helst rimlig uppfattning av hur mission gått till? Annars kan de provläsa Barabbas av Pär Lagerkvist. Den egentliga successionen är trons vidareförande genom vanliga kristna. Somliga betalade det yttersta priset för detta vittnesbörd. ”Prästvigda män” – släng sig i väggen, sossar!

Det andra påståendet är att ”evangeliet om Jesus är det som förenar” i den öppna folkkyrkan. Evangeliet om? Evangeliet är ju det glada budskapet om mina villkor, direkt riktat till mig just som evangelium. Det där snirkliga sättet att tala, avslöjar ännu en gång ett: de vet inte vad de talar om. Det kan inte de veta som inte återfinns i Herrens sköna gudstjänst söndag efter söndag för att knådas och formas där. Man skulle förstås kunna säga att bekännelsen till Jesus förenar. Det är inte så människocentrerat det heller. Anden skapar tro och bevarar oss i tro sekler och årtusenden igenom. När det heter att evangeliet förenar – är det då det förkunnade eller det moittagna evangeliet som har denna funktion? Vill vi veta vad som tänkj(s)?

Det tredje påståendet är detta: ”I bibeln välkomnar Jesus alla barn och framhåller deras värde.” Skribenten kanske har gått i en frikyrklig söndagsskola för att bedriva exeges av Mt 18, men det finns fler frågor att ställa än bara anföra barnkonventionen. Jag tycker svensk socialdemokrati bör förklara när ett barn blir till. Riktigt självklart är väl inte detta. När får ett barn sitt värde och vilka politiska konsekvenser bör detta få? Alla barn ska kunna delta på lika villkor, som det heter. Alla? Lika? Det här kan bli riktigt intressant. 

Punkten 6 beskriver en feministisk kyrkopolitik och jag minns hur statsminister Göran Persson steg fram just som feminist. Det var inte bara en häpen allmoge som stod där och bligade. Det fanns borgare, präster och adel som gjorde likadant. För att inte tala om den samlade arbetarklassen. Man kunde tänka sig mycket som en feministisk kyrkopolitik ägnar sig åt. 

I detta fall är det könsmaktsordningen och de tydliga tankemönster som definierar manligt och kvinnligt. Vad allt ska inte denna arma kyrka göra! Men partiet har fattat: ”Det finns ännu idag manliga präster som inte vill utöva sitt ämbete tillsammans med kvinnor.” 

Sitt ämbete? Eller det av Herren anförtrodda därför att de blivit VDM, Guds Ords tjänare? Jag tror visst man kan tala om sitt ämbete – men bara för att beskriva ansvaret med den stora räkenskapsdagen för ögonen: mitt ansvar inför min Herre. 

De där prästerna vill alltså inte utöva sitt ämbetet tillsammans med kvinnor? Det måste vara präster i frimueriet som avses. Alla vi andra har som församlingspräster sannerligen utövat vårt ämbete tillsammans med kvinnor. Under vilken (s)ten har socialdemokraterna dvalts? I kyrkan på gudstjänsttid kan de knappast ha varit! Då hade de ju sett det tillsammanskap som heter församling. ”För oss är det en orimlig och orättfärdig hållning som måste motverkas”, heter det. 

”Det samma gäller frågan om präster som inte vill viga samkönade par.” Bra. Varför pjåska med sådana och varför hålla givna utfästelser? Vi talar ju om politik. Hade vi talat om kristendom, hade läget varit betydligt allvarligare moraliskt sett. Jag noterar ett, nämligen ett genomgående mönster. En gång i tiden gällde något så länge vi har vårt nuvarande demokratiska statsskick, sa Ragnar Edenman på en enig regerings vägnar. Där är vi inte längre.

Jag kanske fortsätter och jaga i s-texterna. Ska jag pigga upp mig med Erik Hedén, Statskyrkan ur socialdemokratisk synpunkt (Tiden 1908-09 nr 6 och 7), nu till vänster på mitt skrivbord? Eller ska jag i stället läsa den kyrkligt förnyade, de som visste något om politisk makt över kyrkan och därför ställde sig under parollen ”Libertas Ecclesiae”, Kyrkans frihet. 

Svenska kyrkan var inte fri som statskyrka. Hon är än mer rättsosäker under de politiska partierna. Det gäller dem alla. Bort med de politiska partierna från kyrkolivet. In med kyrkokristna av alla politiska och partipolitiskt obundna schatteringar för att som Guds folk på platsen ta ansvar för själva tron, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga. (Jud v 3)

Nu är Svenska kyrkan riktigt rejält illa ute. Jag sjunger sv ps 567. Högt och rent! Nåja…