I Växjö stift är denna dag dubbelt högtidlig. Inte bara GT-Monday utan också Sigfridsmäss. Det är en händelse som ser ut som en tanke att både festerna sammanfaller. Men Sigfridsmarknaden uppfattar jag närmast vara ett inte mot vad den var när jag var yngre och skinnen efter de skjutna djuren skulle säljas på Stortorget. Jag bryr mig inte om att fara till marknaden. Jag bedriver stillsamma studier och hushållsarbete i enklare villastil. Dessa enkla hushållsgöromål kan prydas av hejarop och GT-drickande all day long. Frågan ställdes nämligen för att antal år sedan hur dags inmundigandet skulle äga rum. Svaret gavs. Från midnatt till midnatt. Här måste planeras så att man inte blir diluted.
Hur ska vi heja? Vi ska denna dag hela på Wanja och på Emma.
Wanja först. Hon piggade upp genom att i Torsdagsdepressionens nätupplaga säga, att vi efter Överklagandenämndens beslut vet hur det ska vara med biskopstjänsterna. Det är en tidigare LO-ordförande som nödgas konstatera, att arbetsrätten fått stå tillbaka. Den skulle rätteligen stått över, men så kunde det av ideologiska skäl inte få vara. Då hade nämligen biskopsämbetet devalverats till att vara ett jobb, ett lönearbete. Men det är detta det är och deta som måste döljas. Hur mycket det än vigs och sätts på mössor och stavar överlämnas därtill, är vigningstjänsten ett lönearbete. Det betyder, att det inte längre är ett kall. Den omständigheten har i vårt ekonomiska system försvunnit, när det feodala samhället bröt samman. Kolla mest på schackbrädet. Där finns inga biskopar längre. Där finns löpare! Det säger allt.
Wanja har förstås rätt. Detta är något, som måste regleras. Då bör vi i första hand gå igenom vad ämbetet är och vigningen innebär. Det kan visa sig, att Wanja och det statsbärande partiet får problem. Sanningsproblem! Ska man, ihop med Överklagandenämden, upprätthålla tanken på att det är något särskilt med det särskilda prästämbetet, till skillnad från de troendes allmänna prästadöme, styr man in på centrala frågor, som kräver teologisk kompetens. Prästen har inte bara ett jobb, går inte till jobbet och har det aldrig jobbigt. Prästen har gått in i en livsform. Ska jag förlita mig på docenten O – och varför inte? – så är detta en fadersrepresentation.
Docenten O är inte ensam om att tänka så. Andra tänker på annat vis, Sveriges riksdag 1958 till exempel och den där teologiske skojaren Harald Hallén, som för att visa sig folklig klädde sig i vadmal, la sig till med en egendomlig dialekt och var – helnykterist! När det blev jul, tog han fram trästånkor och drack enbärsdricka. Julmaten åts väl på trätallrikar Jag tycker detta säger allt. Vad tycker ni? Denne man förs nu i den desperata socialdemokratiska valupptakten fram som en förebild. Det gäller att flitigt uppsöka toaletten i lägen som dessa. Annars skrattar man på sig! Jag säger bara Värmland… Om ämbetet hade Hallén inga tankar. Jag är tveksam om han över huvud taget hade några tankar när det kom till det teologiska. Han var helt enkelt en karriärpolitiker.
Tillbaka till Wanja, som nu står inför utmaningen att både hålla med Överklagandenämnden och tacka för den klarhet som skapats (även om det ingen klarhet var…), men också hålla ihop med partikamraterna Kenneth, Leif och Christina för att nämna några av s-profilerna i Härnösands stift. Klokt nog håller sig Wanja bortom detaljfrågorna. Vinnare eller förlorare vill hon inte utropa. Nu är det försoning som ska gälla. Försona vad då? Vad är det den fleråriga konflikten har handlat om, och är den verkligen löst när stiftsdirektorn avgått? Jag vet inte. Jag har i litteraturen läst om arbetsplatser som fått nya effektiva chefer, arbetsplatsens folk har hållit samman mot chefen och försvarat status quo. Det har slutat med att den ambitiösa chefen fått gå och allt har därefter varit som det alltid har varit. Jag vet alls intet. Mitt problem är att jag tänker och försöker förstå. Det är nog inte populärt någonstans. Konstigt egentligen att ingen murvel jagar Gunnar Edqvist, som nog tänker på ett annat sätt än Överklagandenämnden och som dessutom varit med i hela kyrkoordningsarbetet. Hur eller hur – i biskopen är liksom prästen en lönearbetare, det skrev Engels och Marx 1848.
Emma då?
Som vi alla läser jag The Spectator och där skrev Emma Thompson en hjärteknipande inlaga. Hon är ju berömd för sin roll i Harry Potter-filmerna och inte bara där. Jag gillar Emma. Hon är en kyrkokristen, som i 25 år engagerat sig i församlingslivets praktikaliteter i sin hemförsamling på landet. Nu är hon uppbragt. Hon har sett en präst berätta hur han brustit i tårar. Hans prästideal sabbas av den kyrkliga överheten. Han är av det vanliga virke församlingspräster är gjord av: ”They are loving, kind and they know their flock.”
Emma har fattat hur katastrofal den ekonomiska situationen i Church of England nu blir, men hon ser också de olika perspektiven, de som finns där uppe (administratörer, kommunkatörer) och det vanliga kyrkolivet. Där uppe betalar det sig bättre att vara. Emma döljer inte detta faktum. I Curch of England pågår en gigantisk omställning. Det är en kyrka på reträtt och besluten om reträtten fattas utan allmän insyn. ”The plan to dismantle the parish network is quite simply the biggest act of church vandalism since the dissolution of the monasteries.”
Den där kyrkoherden som sa att ”Parishes are being kicked almost to death, then woken up and told to pay up” gillar jag. Emma Thompson funderar då över frågan: ”If clergy refuse to pass on their parish donations will church leaders listen?” Fråga kan man alltid.
Jag gillar Emma. Högt och rent! Och så skräms jag lite över parallellerna. De är trots allt inte svåra att se.
Vad jag annars gör? Jag har engagerat mig i komihåg-branschen. Någon ska göra det. Bäva månde de prästkoleriska.