I går var det min namnsdag. Med tanke på rabaldret på Prästkollega, läste jag bibelordet i almanackan med särskilt välbehag. Det var som var det skrivet enkom med tanke på mig. Lukas visste nog att jag gillar honom: ”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.” Jag tyckte att det var ett lämpligt svar på tal. Frågan hade tydligen ställts om Dag Sandahl någon gång ägnat sig åt något annat än att framhäva sig själv och hur han blir behandlad. ”Den grandiosa självupptagenheten” skulle kanske, bibliskt sett, kunna motiveras? Frågan är fri, bara den är ärlig!
Annars är det syster Sofie som gäller. Den visa syster Sofie Hamring OP lever upp till sitt namn och har skrivit Och där var många andra kvinnor… (Artos 2020). De sura skulle förstås kunna säga, att hon mest följer Régine Pernouds forskning och La Femme au temps des cathedrals, som kom 1998 på Ignatius Press – och då också på engelska. Märkligt nog finns boken på danska också. Lika märkligt inte på svenska! Nu behövs det egentligen ingen översättning längre. Syster Sofie har använt Pernouds forskning och fyllt på för att skandinavisera hela temat. Jag vågar nog inte markera att Pernouds bok finns i mitt bibliotek, liksom en del annat. Då tror folk att det handlar om en grandios självbild mer än om en tom plånbok.
Efter syster Sofies bok kan man säga som han som fick flabben i cykelhjulet: ”Nu var det slutvisslat!” Det är inte ett riksdagsbeslut år 1958 som upprättar kvinnor i Kyrkan. Det vimlar av starka och betydelsefulla kvinnor i Kyrkans liv och i den tid få Norden kristnades. Det kommer en annan tid med kvinnan i ett dockhem, men det är borgarklassens uppfattning av kvinnans plats vi då ska studera. Detta studium ska inte får förblinda det som var tidigare. För det som var tidigare är annorlunda än föreställningarna om hur det var.
Naturligtvis är jag part i målet, jag som var präst i Två Systrars församling och (grandiosa självupptagenhet!) skrev boken Två Systrars exempel (Verbum 1976), dvs Marta och Maria som modeller för en kristens liv. Men det syster Sofie skriver är en autentisk, biblisk kvinnoteologi som är något mer än en ideologisk förställningsspegel, där det kyrkliga ska uttrycka precis vad alla andra redan säger (fast fiiiinare!). Hon söker, som hon skriver, ”en bortglömd frihetsrörelse”, hon hittar den och hon berättar om den.
När folk går i kloster kan man förstås säga: ”Synd på så rara ärtor”. Det gör inte jag. Utan klosterlivet och den träning i klosterspiritualitet och språk som syster Sofie fått (skaffat sig?) hade hon inte kunnat förse oss med denna bok. Nu finns den och heliga fastetider, med behov av andlig läsning, står för dörren. Beställ boken och gör det utan att passera ”gå”. Men inled fastetiden på övligt sätt genom at leva i och leva ut fastlagstiden. På måndag är det Gin&Tonic-Monday och därefter fettisdag. Men från onsdag kan man hoppas boken hunnit komma. Annars finns ju ett gäng dagar som Gud i nåd kan förse oss med, som gjorda för uppiggande läsning. Ingen själasörjare i världen skulle våga säga, att det nöje som syster Sofie bereder sina läsare är opassande i fastetid.
Vill ni ha högre auktoriteter som uttalar sig om boken kan ni utnyttja Pernilla Ström. ”Boken är smart, spränglärd, associationsrik.” Jag kunde inte sagt det bättre själv!
Lite roligt är det också att syster Sofie inte visste att Lennart Bäck på sin tid såg till att ge ut Guldsmedsbutiken av Karol Wojtyla. (s 187, finns alltså inte i litteraturförteckningen) Denna lilla bok finns också i mitt bibliotek för att återfalla i den grandiosa självupptagenhet ,som består i att man talar om vad man fått i gåva. Förresten var syster Sofies bok också en gåva , nämligen av en högt uppskattad förlagschef.
Som vanligt är det en del detaljer en författare presenterar som jag försöker behålla i vetandet. Ordet ”samvete” introduceras i fornsvenskan genom kristendomen. (s 111) Då kanske vi skulle hålla ordet ”samvetsklausul” i ära? Och hålla det som en gång lovats så länge vi har vårt demokratiska statsskick i detta land? Frågar åt en kompis!
Annars sitter jag mest och undrar över klimatet. Blir det varmt beror det på klimatet. Blir det kallt beror det på klimatet. Kollapsar en glaciär beror det på klimatet. Jag har svårt att förstå allt detta. Jag sitter just nu på botten av en älv, som med stor kraft strömmade fram här efter den senaste istiden. Is har lyckligtvis smält tidigare och väldiga vattenkrafter har sköljt stenblock så det stått härliga till. Skillnaden är väl den, att här låg inte två kraftverk och många byar i vägen.
Lite bekymrad är jag också över att man i Indien bränner bilder av Greta Thunberg och lika bekymrad över att den saken inte problematiseras i våra medier. Varför bränner dom – och varför just Greta? Och då vet ni att jag just läst en bok om kvinnor, somliga unga som Jeanne d’Arc. Nu när det faktiskt är kallt och vinter – minus 18 grader nyss och då talar vi Celsius – är det helt fel att min kropp och min själ undrar vart den globala uppvärmningen tagit vägen och varför Parisavtalet låter kineserna bränna kol? Min ande ställer sig tills vidare över sådana frågor. Men kanske bara tills vidare? Anden är lite skum på det som verkar skumt, för att säga det hela enkelt.