Torsdagsdepressionen är tidningen ”För dig som har en uppgift i Svenska kyrkan”. Därmed avviker den från vad som gällde tidningen Vår Kyrka, föregångaren. Möjligtvis, fast ingen sa det så och då, gäller anknytningen Församlingsbladet, föregångarens föregångare. Skillnaden är uppenbar. Församlingsbladet kunde räkna med att det i alla socknar fanns församlingar, som söndag kl 11 samlades till det som kallades (och ibland var) högmässa. Nu överfölls jag av tacksamhet, att Torsdagsdepressionen inte blir läst av andra än de med uppgift. De är lojala till döds, kyrkodöden alltså. Den omskakande nyheten skulle kunna få docenten O att utbrista i ett kraftfullt: ”Vad var det jag sa!”. Fö nu avslöjas Eländet i fullformat.
Nu tror ni att jag tänker på Torsdagsdepressionens omslagsbild: tre stråtrövare i Vilda Västern, som visar sig vara kyrkobetjänte på tältmöte i Berlin. Nej.
Ni tror jag tänker på informationen att ”Byråkrati och hierarki gör skada på kansliet”. Nej:
Detta är ett allmänt känt förhållande och gäller inte bara i Härnösand – även om det blir intressant eftersom det är en konflikt om den som har ansvaret, dvs stiftschefen. Annars är det allmänna alls inte ointressant: tanken att man ska tänka positivt och inte vara kritisk. Gäller inte bara i Härnösand, gäller rakt av. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser.
Att eländet i Härnösand är verkligt och att Chefen alltid har ansvar för organisationen, liksom Statsmannen har ansvar för pandemin och än mer hanterandet av den, vet alla. Och stiftschefen vägrade avgå. Då blev det som det blivit. Att Kyrkooordningen är oklar här, beror på ett enkelt förhållande. Vi har i rask takt fått en annan Kyrka. Det visar sig på punkt efter punkt. Då är det inte det punktuella eller ens det personliga som ska diskuteras utan frågan hur en ”liturgisk Kyrka”, dvs en i västerländsk katolsk tradition, kunde ockuperas. Gunnar Rosendal ställde frågan och försökte förstå i boken Den ockuperade kyrkoprovinsen (Pro Veritate, Uppsala 1982). Han lyckades inte riktigt, för när han skrev den boken var ingenting alls så tydligt som nu. Hade han sett vad Svenska kyrkan råkat ut för idag, hade han kreperat. Nu är han snart sagt 24 år död, så krepera kan han inte och eländet bortom förnyelsen kan han inte se.
Det var likväl inte detta som var det värsta utan nyheten från SKUI, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Jag påminner om ärkebiskop Yngve Brlilioth, som ironiserade över engelsmännens faiblesse för förkortningar, men denna påminnelse är bara ett preludium. Nu kommer det stora stycket:
Max Weber, borgerlighetens Karl Marx, förklarade att två instrument står den härskande eliten till buds. Jag höll på att skriva ”klassen”! : Utbildning och utnämningar är styrinstrumenten. Det gör inte bara det lilla nätverket, det som ordnar fram tjänster åt kompisarna /gärna av samma sexuella om inte läggning så ”identitet”/ blir viktigt utan också detta att styra utbildningen, dvs att forma framtid. Vi har Svenska kyrkans Utbildningsinstitut sålunda. Där gäller det som i Torsdagsdepressionen av en klarsynt fd elev kallas ”mainstream Svenska kyrkan”. Detta är deklarationen men inte säkert hur det står till överallt i kyrkolivet (som kan bevara det tidigare gjorda erfarenheterna) men en tydlig deklaration hur den grupp, som Weber snabbt skulle identifiera, ser på sig själv för att därmed skapa den illusion, som vi ska gå på.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/bredden-och-mangfalden-tas-inte-till-vara-pa-utbildningen
Vad är det intressanta? Det riktigt intressanta är att Svenska kyrkan verkligen blivit en sekt och att detta avslöjas så tydligt. Det skreks högljutt om hur vi, de folkliga prästerna i församlingslivet, ville en elitkyrka. Vi fick denna elitkyrka. Men inte hos oss – för vårt ideal var en levande, folklig kyrka. Vi fick den i Antjeborg och bland dem som ville förhålla sig väl med strömningarna i Antjeborg (gärna utan den cura som församlingsarbetet innebär). Sekten, gnostikers och svärmandars, lever på att stöta ut. Detta, gott folk, var det som hände och händer. Få fattade, få förstod. Trolleritricket är klassiskt. Publiken följer högerhanden som pekar på högkyrkliga dörrstängande, elitistiska kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och ropar högt, medan vänsterhanden ordnar det som är de egentliga egenintresset. Så fick vi en annan Kyrka.
Så roligt ändå, att talet om elitkyrka visade sig vara sant – men på ett helt annat sätt! De flesta läser inte den 88-sidiga utredningen om SKUI som avslöjar. Få förstår vad som står skrivet i utredningen. Kyrkostyrelsen? Somliga ledamöter förstår inte därför att de inte kan, andra för att de inte vill och föredragningen sägs ha glidit förbi själva katastrofen med lite förnöjsamhet. Nu vet vi. Frågan är: När ska nu de skändliga krossas? Det är ju bara att läsa Torsdagsdepressionen för att förstå, att det som nu händer inte håller, inte är kyrkligt, inte är folkligt, inte är rätt och inget som har med kyrkokristendom att göra. Naturligtvis kan man ringa till Antjeborg och be om utredningen för att rädda julläsningen och slå vakt om det mörker som gör frälsningsgärningen tydlig.
Och så allas vår Antje. Jag firar advent ihop med profeten. Vi har det roligt tillsammans för profeten avslöjar så mycket för mig. Det spelar ingen roll att profeten och jag brukar umgås varje advent, han säger alltid något nytt. Som de där tappra kyrkoarbetarna i Covid-19-tid, som sliter och släpar. Med vad då? Jag undrar. Och profeten! ”Du blir trött av allt du håller på med men säger aldrig att det är lönlöst.” Här, Jes 57:10, borde mången kyrkoarbetare i tider som dessa kunna känna igen sig.
Inte Antje kanske. Lyssna och lära tycks vara det nya för henne och änglarna sjunger bakom visir. Somliga av oss är allergiska mot det innehållslösa blomsterspråket, ord som väcker känslor, men egentligen inget har att säga. I Antjes värld tycks inte tron inkarnerad. De djur hon talar om vid krubban har ju vi placerat där. Kanske med goda skäl – men vår konstruktion för det är, när allt kommer till allt, vi som ställt dem där. Utom Helén, 3-4 år, i julbönen i gamla Två Systrars. Hon behöll åsnan och vägrade ställa den i stallet, som hon förmodats göra. Hon synliggör att frälsningen ska till människor först för att sedan nå den skapelse som längtat och längtar efter den. ”Djuren känner, att heliga människor luktar paradisiskt för de minns någonstans hur det luktade före fallet”, säger jag hemma vid köksbordet för att förklara, att hundarna kommer till mig och inte till sin matte när vi äter… Rm 8:19-21. Oss emellan, deras matte har en mer prosaisk, för att inte säga ogudaktig, förklaring till hundarnas beteende.
Nu ska vi inte gnälla. Det finns de som menar, att Antje börjat få klart för sig att hon behöver skriva något om Jesus när det lackar mot jul. Och det kan ju vara roligt att få tänka på något annat än de obehagliga sakupplysningarna i Torsdagsdepressionen. För mig ringer dock Ordförandens ord i öronen: Det är rätt att göra uppror! Också bakom visir. Om man nu inte utan visir vill spotta och hosta på de för kyrkoomvandlingen ansvariga…