Det är bara att konstatera: Jag är inte med. Det beror på en mängd faktorer, de som utgör förutsättningar för kunskap. Jag vet skyldigheten att inte dra sig undan. Ungefär som det var med professor Lauritz Weibull (1873-1960). Om honom gäller: ”Sina stridspositioner intog han i djupt medvetande om att andarnas kamp är en nödvändig förutsättning för en levande vetenskap.” (Ingvar Andersson Underrättelser, Svensk Historisk Tidskrift 1961, s 66) Handlar det om andarnas kamp är ingen annan hållning möjlig. Men gör det det nu? Det gör det alltid!
Antje är ute och missionerar genom att säga att ”riterna” är viktiga särskilt i tider som dessa. Läs själva och förtvivla!
https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrkorna-halls-oppna-trots-nytt-maxtak
Jag, som är kyrkligt förnyad, vet någonting om riter. Jag har ägnat mig åt pastoralteologi och missionsvetenskap och vet vad den kyrkliga förnyelsen med stor sakkunskap är ute efter. Men i grund och botten handlar detta om Kyrkans Herre Jesus Kristus, som avslöjat Guds rike för oss och försett oss med nådens medel, som leder till riter. Och begreppen ”rit” och ”rätt” hör ihop. Att vara ”rätt kallad” är att vara kallad efter ”riten”, Kyrkans urgamla sätt att förstå både ämbete, vigning och uppdrag samt den gudstjänst vi tillsammans -– som församling – firar.
Det finns en uppenbar risk det självklara att tro bara blir rit. Där tron är borta överlever riten tre generationer. Vi är där nu. Då skapas nya riter, men riter utan kristen tro eller – om jag ska vara överdrivet vänlig – med en annan tro. Nej, jag körde inte i diket efter högmässan i Rydaholm när jag avnjöt radiogudstjänsten i går. Jag kunde ha gjort. Poängen var att jag hamnar i himlen om jag gjort så gott jag kunnat. Men det sa aldrig Jesus eller apostlarna. De la frälsningen utanför mig. Det är jag tacksam för. Om någon skulle få för sig att gälla pastorn som predikade skulle jag dock säga, att jag inte tycker att det är en lämplig – men högst begriplig åtgärd för den som tar tron på allvar. Hamnar man inte illa till på yttersta dagen i så fall? Inte enligt pastorn. Han förkunnande en väl formulerad apokatastasislära, den som Kyrkan inte tror utan fördömt.
06.14 in i predikan får jag veta att jag duger. https://sverigesradio.se/avsnitt/1603818
The Rap-Woman, en rabbin och en imam uttalar sig med anledning av kränkningar av synagogor, kyrkor och moskéer. Hot, hat och skadegörelse har den senaste tiden drabbat några av Göteborgs kyrkor och moskéer, heter det. Ledarna från tre religiösa traditioner i Göteborg är oroade. De vill lyfta fram ”våra religiösa traditioners respekt för varje människas värde och värdighet oberoende av bakgrund”. Det låter något. Vi ska därför lyssna till ”den andres livsberättelse och till de djup av människokärlek och erfarenhet som ligger i den andres religiösa tradition eller annan livssyn”. Snickesnack förstås. Men vackert på sitt sätt.
Jag är inte med. Först därför att jag inte är religiös, jag är kristen och de kristna står bättre samman med hedningar än med de religiösa. Inför somliga religionsuttryck gör de som Daniel, skrattar. Han skrattade åt guden Bel och åt Ormen. Det var inte populärt när han sa till kung Kyros: ”Låt inte lura dig, konung.” (Tillägg till Daniel C 7 och 19) Men vi vet hur det gick och passar oss för de religiösa.
Muhammed kompilerade ihop något på 600-talet som var delar av judendomen, delar av kristendomen och därtill beduinsk stamreligion. Av detta kompilat blir en människovänlig tro. Det är allt.
Judendomen är det annorlunda med. Den är den rot som bär oss som blivit grenar på trädet. Det har jag lärt av aposteln. Vi läser rätt innantill i judendomens heliga skrifter, som blivit våra. Med viss klarsyn kan vi också förstå logiken i att bilder och kyrkobyggnader ska skändas och vilka som står för den logiken. Har ni aldrig varit i S:t Denis? Det har jag.
Efter högmässan i dag hade vi ett tvåmannasamtal på coronaavstånd på parkeringsplatsen; ett samtal med frågan hur det ska bli när det mesta stängs ner. Mao kunde ha talat om det språngvisa och menat, att nu tar vi ett nytt språng i processen att avkristna. Detta är en historisk nödvändighet. Alternativet är en väckelse. Det är också möjligt. Den gemensamma insikten hur man än tänker är att ingenting fortsätter som tidigare. Men jag funderar i min klentro: Är Svenska kyrkan sådan, att hon kan ta emot och rådda en väckelse?
Syltryggarna vädjade om 20 till begravning, men varför har inga biskopar krävt att länsstyrelserna då ska syna in de olika kyrkorummen och bestämma hur många som på säker social distans likväl kan sitta på i förväg markerade platser? Att statsmannen och hans tjänstefolk inte kan tänka hur det kristna livet levs, det kan jag förstå. Att det kan bli trängsel i kyrkporten tror jag inte. Jag såg bilder från kollektivtrafik och jag vet att folk får gå och handla, till och med gå på gym. Nu får de oandliga bestämma över det andliga livet och de oandliga i kyrkolivet stänger kvickt ner. Jag finner det vedervärdigt och det enda glädjande är att jag kan deklarera: Jag är inte med!
Modéus II slår i Smålandsposten bakom betalväggen ett slag för folkhälsan – men alltså inte frälsningen? Intresseklubben noterar. Också den uppenbara överdriften att ”I Svenska kyrkan fortsätter vi att ta ansvar” – vilka vi då? Definiera detta ”vi”! Och Modei II-grejen är uppenbarligen att vi har en lång tradition av att föra samtal om livet på riktigt. Så är det inte. Det förs väldigt tillrättalagda samtal om något de finkristna tror är livet. Livet på riktigt finns – men oftast inte hos de finkristna och deras gästgiveri hos verkligheten. Svenska kyrkan möter inte människor på djupet, hur mycket den saken än tjatas av Modéus II. Tro mig. Tron inte honom. Och bönen? ”Bön” är numera en glosa skild från Kyrkans medvetna böneliv. Modéus II är uppenbarligen trött och orolig nu eftersom novembermörkret är tungt. ”Tais-toi”, skulle Macron säga i fall som detta.
Destruerad adventstid och behov att tala om att adventsljusstaken placeras i läge syd-nord (allt annat är fel) och ljusen tänds från söder. Mörkret ska pressas tillbaka. Facebook för den som vill ansluta sig till Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande.
Bistert är leendet vid insikten att Kyrkan nu taggar ner i tider när människor har det svårt. Vad säger Herren när han kommer till oss i detta advent och vad säger han om någon av adventssöndagarna visar sig vara tiden för den stora återkomsten? Säger han: ”Av riter blir ni inte frälsta, vad Antje än säger!” Tro på Herren Jesus så blir du och hela ditt hus frälsta är den apostoliska hållningen. (Apg 16:31) Men kan inte tidens och tidernas tecken tydas, då blir enkla maningar kvar och då hamnar vi i den av frikyrkopastorn konstruerade himlen – bara vi gjort vårt bästa. Jag är, som sagt, inte med.