Jag firar min namnsdag med att fundera över vardagsidioti. Vardagsidioti är just vardaglig och idiotisk, i den mening varje helklassiker har kännedom om. Grekiskans Idiotos betyder ”vanlig, menig”. Vardagsidiotin är på så vis en självbekräftande ordning; vardaglig och vanlig. Detta är hela dess väsen.
Vardagsidiotin slår till på ett självklart sätt. Någon har läst en bok eller flera och gillar författaren, men måste markera: ”jag håller inte med hennom om allt”. Men hallå! Är det ens säkert att jag själv håller med mig om allt? Kanske jag läst den eftertänksamma Svensk Pastoraltidskrift och tvingats ompröva något jag tänkt tidigare? Ni vet ju: ”SPT denkt für uns.” Eller har jag bara kommit på lite mer vid närmare funderande eller studerande och därför verkligen inte håller med mig själv om allt?
En del omprövas omedelbart. ”Hur vore det med pyttipanna på onsdag kväll?” Det vore inte alls, fick jag veta. ”Vi ska inte mitt i veckan äta sådant som det krävs brännvin till!” Jag kom på mig själv med att inte längre hålla med mig om allt – för husfridens skull om inte annat.
Jag hade yttrat mig vid en överläggning. Det var på den tiden jag fortfarande var kontraktsprost. En biskop hakade på: ”För en gångs skull är jag ense med Dag Sandahl. Det brukar jag inte vara”. Jag tvekade – som väl var – inte utan bröt in. ”Inte? I morse stämde vi båda in i samma trosbekännelse. Kan man göra det, är man väl ense i det mest väsentliga? Och detta upprepat…” Biskopen insåg, tycktes blek och förvirrad eller rentav, om ordet tillåts, dum. Han hade hamnat i det blå skåpet utan att riktigt kunna förstå hur detta kunnat ske så snabbt och så avslöjande inför ett helt prostmöte. Detta är en typisk vardagsidioti. Den passerar så länge den lämnas obemärkt. Annars inte. Lämna den sålunda aldrig obemärkt!
Man kan pröva den vänliga frågan ”Hur är det med förkylningen?” Svarar jag då att den är bättre, betyder det förstås att jag är sämre! Men det tycks ingen lägga märke till. Alla ser glada ut. Svarar jag i stället att den är sämre, blir åhörarna förvirrade och synbarligen inte glada över att jag blivit bättre. Vardagsidioti alltså.
”Om du undrar” är en annan formulering att hantera varsamt. ”Tåget går klockan 12.59 om du undrar.” Men det gör det ju också om du inte undrar. Tåget går oberoende av dina funderingar. ”Tåget går 12.59 vare sig du undrar eller inte” ska det heta för att vardagsidiotin ska undgås. Annars säger man: ”Tåget går ett i ett”. Detta besked stimulerar också hjärncellerna.
Min senaste favorit är avskedshälsningen ”Dö inte ifrån mig!” Svaras då vänligt ”nej det ska jag inte!” är det bara att hugga in: ”Det kan du inte bestämma.” Och så grottar vi ner oss i omständigheten att det som uppfattades vara en vänlighet, egentligen var min rena egoism. ”Inte ifrån MIG” sålunda.
Så här kan man hålla på med intellektuell renhållning. The Sky is the Limit! Populär i sällskapslivet kanske inte sysslan gör en, men det finns lägen då vi, som håller på Athanasius, måste säga: ”Athanasius contra mundum!” Athanasius ensam mot hela världen. Och bär vi märket med kyrkofaderns bild och besöker hemsidan athanasius.se vet vi hur det är – och måste vara. Bara kyrkoledare, som inte enkelt kan säga att det är idiotiskt att bränna böcker, koranen bland dem, utan måste åberopa att många håller kompilatet för heligt för att uttrycka sitt starka fördömande tror att just det multituda är ett argument. Korkat, säger Athansius med entourage.
Till vardagsidioti kan alltså också vardaglig kyrkoidioti fogas. Den skiljer sig inte stort från vardagsidiotin, möjligtvis så att den omger sig med en klerikal nimbus. Jag kan fortsätta min lilla genomgång, räkna mig detta till godo.
Det går bättre för Degerfors i fotboll än det går för församlingen i frälsningsverket, tycks det mig.
”Gudstjänst ersätter mässa, ljuständning ersätter nattvard.
Fridhälsning görs utan kroppskontakt.
Kyrkvärdar över 70 år rekommenderas att inte tjänstgöra tillsvidare.”
Ljuständning ersätter nattvard, det var det bästa av allt. Om det inte är ”folkligt, festligt, fullsatt” är det kanske ”folkligt”, men kyrkligt är det inte. Kyrkans levande Herre kan inte ersättas av stearinljus. Han sa ju aldrig ”Jag är världens stearinljus”…
Det värsta med den kyrkliga vardagsidiotin är att den framställs som framsteg. ”Höga tittarsiffror”rapporteras från en församling. Inspelade och livesända program bidrar till församlingsgemenskapen, vet en församlingsrådsordförande att berätta. Han tror nog sig själv. Hur det kan komma sig, kan vi bara spekulera om. Eller vet vi? Och vad är då gemenskap?
Syftet med denna utläggning/utgjutelse var enkelt: Tro inte att världen är så klok som den utger sig för att vara. Mycken idioti har utgått i världen och från världen. Gå inte på detta vanliga vardagliga, ni som orienterar era liv från det söndagliga, och det ovanliga som där möter och är evangelium.
Ni behöver aldrig hålla med mig om allt. Jag ber att få upprepa mig. Jag håller inte all tid med mig själv om allt, som jag nyss deklarerade.