Multireligionsledarna samlar sig ihop med Antje – eller tvärtom

Antje är på G. Jag läste henne på Twitter och där fanns en möjlighet att få hennes budskap översatt till svenska. Det fann jag underhållande. Ni får texten i de två versionerna:

Today, I joined diverse faith leaders & committed to creating a “Multi-religious Council of Leaders” with 

@religions4peace

 & 

@Refugees

. The Council will combine the resources of religions & #UNHCR to address root causes of conflict & displacement, & support peace & inclusivity.

Översatt från engelska av – ja, av vem är mer oklart men jag antar att det är en så kallad Google Translation! Håll i er.

Idag gick jag med i olika trosledare och åtagit mig att skapa ett “multireligiöst råd av ledare” med 

@religions4peace

 & 

@Refugees

 . Rådet kommer att kombinera religionernas resurser och #UNHCR för att ta itu med grundorsakerna till konflikt och fördrivning, och stödja fred och inkludering.

Vi som läst Hugh Benson, Lord of the World, Bengan, Frasse. jag t ex och sr Inger, nye fader föreståndaren på Laurentiistiftelsen inte att förglömma, kan blekna. Två påvar har kallat boken profetisk. Är inte detta det multireligiösa ett av den yttersta tidens tecken, Antikrists tid? Jag fattar väl att vi för varje dag kommer en dag närmare den yttersta tiden och det kan jag leva med (alternativet är sämre). Men lite omskakande blir det ändå.

Det fanns en tid när den lågkyrklige/frikyrklige David Hedegård gick till strid mot ekumenismen. Det var lite svårt att stämma in i den klagokören. Hedegård skulle varit med nu. Det är givet att sanningsfrågorna nu ersätts av lämplighetsfrågor/fiffighetsfrågor. Svarva ihop fromsinta formuleringar som alla kan samlas kring. Det kristna problemet är att Kristus själv inte ryms inom dessa smala ramar.

FN kan man med goda skäl bli alltmer frågande inför. I FN är ett icke obetydligt antal skurkstater representerat och alla nationer har i denna förening samma röstvärde. Det är bara i Säkerhetsrådet det är annorlunda. Men FN har en struktur som alltså kan gagna det multireligiösa.

Vilka grundorsakerna till konflikt och fördrivning är, finns det olika förslag till. Synden kanske är en hanterlig förklaring? Eller ”denna världens härskare”(se Ef 6:12)? Men enklare är väl att hantera den här sortens frågor utan att blanda in de religiösa. Här räcker det med att kunna tänka själv oavsett tro? Nja, inte riktigt oavsett – eftersom de kristna har fått löftet om Anden som Hjälparen. Men Hjälparen hjälper oss inte för att vi ska undgå det politiska hantverket. 

Antje överraskar emellertid inte. Hon är religiös på ett sätt som jag inte är. I Chicago var det multireligiösa hennes grej, när hon jobbade för Zygon. Det fattade de flesta som röstade på henne till biskop i Lund aldrig. De ville främst ha en kvinnlig biskop eftersom det låg i farans riktning att Christina Odenberg annars skulle uppfattas vara en parentes. Domprosten Wilhelmsson var av rena könsskäl icke havlig. Han var förstås mer svenskkyrklig än Antje, men med Antje kom en professor till universitetsstaden Lund. Visserligen var hon inte professor i vår mening, dvs professorskompetent, men universitetslektor smäller högt, fast högre om universitetslektorn kallas professor. Vad Zygon står för, kollades nog aldrig – och om någon kollade var det säkert att uppfatta som något fint och framstående multireligiöst med syftet att religion och naturvetenskap skulle mötas. Några, som tänkte till, fann det av politiska skäl betänkligt att pengar från Templeton Foundation gick till Zygon. De varnade för faran att pengar kan användas för att köpa både politiskt och vetenskapligt inflytande. Say no more!

Vi har sålunda en ärkebiskop som går in för det multireligiösa. Hon framträder som Ledare (bedenklich aber) och ska använda religionernas resurser ihop med FN för att ta itu med grundorsakerna till elände i världen. Det är storslaget. Men det är ett tal av det slag en kyrkokristen lyssnar till med skepsis. Han som skulle ta upp skatt i Jerusalem ”talade bedrägligt till folket om fred och försoning” (1 Mack 1:30) – det blev på helt annat sätt. En kyrkokristen hesiterar. Men Antje ska uppfattas vara konsekvent, inte bara konsekvent reformert påverkad utan konsekvent i sin strävan att tala öppet och  tänka vidare  mot mystikens upplevelse av tiden; ”ein Weiterdenken in Richtung mystischer Zeiterfahrung”, som hon slutade sin avhandling med. Eskatologi är hon alls inte ointresserad av. Men apokalyptik? Och det där med Jesus och hans frånvaro när hon utlägger det ena och det andra? Är det inte så att vid tidens slut kommer Kristus, den Kristus som mitt i vår tid är närvarande?

Som vanligt är jag rätt ointresserad av det religiösa. Det är det mänskliga och det gudomliga som intresserar mig mer, särskilt kombinationen. Jesus alltså, min vän den bäste. Muhammed kan vad mig anbelangar slänga sig i samma vägg som Buddha. Detta hindrar inte att de religiösa kan skrämmas.

Att Antje inte riktigt har kläm på vad den kristna tron gjort för framväxten av naturvetenskap i Europa, har noterats. Det var den kristna kulturen som grundade universitet med tre fakulteter; den teologiska, den juridiska och den medicinska. den här typen av framsteg redovisas inte från muslimska länder. Säger man så, visar sig Antje närmast uppbragt. Hon har ju gått in för Religionen.