Jag bestämde mig för att läsa 50 sidor/dag när Theofanes krönika kom. Visste jag ens att den fanns? Det tror jag. Men inte mer heller! Här är en krönika som berättar om Västrom och Östrom och Bysans med avstamp hos kejsar Konstantin. 300-700-tal sålunda.
Naturligtvis kan detta viftas bort som läsning för nördar. Det vore lite sorgligt. Kjell Kristland har suttit med översättningsarbetet sedan 2011 och Dick Harrison har skrivit förord. En sådan bok vill man nog gärna ha. 540 sidor fyller bra i bokhyllan.
Aj då. Bokhyllorna är fyllda och mer än så. Man vill ha boken ändå!
Halshuggningar, intriger, olika anrättningar – kalla och varma – av hämnd. Nej, allt är inte uppbyggligt, en hel del mer ohyggligt. Kampen för den rätta läran blir inte så lite sorglig. Jag tröstar mig med att Kyrkan trots detta mänskliga elände överlevt som ett Sanningens värn. Och inser, att jag verkligen tror Guds gode Ande. Utan Anden hade allt detta med rätta gått under för länge sedan och det hade berott på mänsklig småskurenhet eller storvulenhet, likgiltigt vilket. Jag behöver inte förhålla mig till denna tid, som jag inte kan göra något åt. Men boken kunde jag läsa och några nya perspektiv kunde jag få.
Boken beställs fördelaktigt på Athanasius hemsida. Athansius förekommer förstås flitigt i bokens första del.
Glöm inte att skriva att ni beställer från Athanasius hemsida.
Om inte Athanasius var smålänning, vet jag i vart fall en Athanasius som var!
Men är det där med teologi så viktigt? I Danmark ska man ju kunna få präster som inte avlagt någon teologisk examen, men som tydligen ska fortbildas i tjänsten. Det liknar lite den gamla AMS-utbildningen som gav oss präster på 1970-talet i Sverige.
Nu tror ju jag att präster kommer ur församlingsliv, där kallelser föds, upptäcks, fostras. Präster som blir lönearbetare kan man skaffa sig på enklare sätt, det fattar jag också, liksom att teologi inte behövs i någon vidare utsträckning då. Men det blir inget av någonting på det viset. Men nu rör vi oss i för Kirkedepartementet i Köpenhamn okänd terräng. Från Köpenhamns horisont gäller saken att fylla tjänster. Lite tysk idealism, lite Kierkegaard och lite Grundtvig kan räcka långt för att underhålla en menighet.
Hur mycket teologi behöver en svensk präst för att församlingen ska få rätt undervisning och till sist bli salig? Klimatfrågan och frågan om det nya normala räcker för ett antal inträngande predikningar. Och till det kan läggas något citat av Luther, men kanske inte det där han talar jämställd samlagsställning? Hur mycket sakkunskap om aposteln Paulus får församlingen – och hur mycket om Jesus, kanske belyst av kyrkofäder? Präster i min ålder var förr i världen rätt hemma i Gamla testamentet (det som nu heter ”den hebreiska bibeln” om man vill göra sig märkvärdig) – men hur är det nu?
Är det sant att man i prästens bokhylla kan se examensår? Böcker efter detta år har prästen inte köpt. Men kanske fått av pastoratet ”men inte riktigt haft tid att fördjupa sig i” – ? Jag vet hur det ska sägas.
Att präster inte bygger upp sina teologiska bibliotek kan jag ha synpunkter på. Har de aldrig fascinerats av hur böcker hakar i varandra, resonerar med varandra, skapar sammanhang? Finns det alls inga klassiker de vill ha till hands? Inga böcker att längta efter att få läsa och sedan enkelt återvända till?
Konstigt dessutom med folk, som inte har en kasse böcker i beredskap att läsa om man blir sjuk. Det är från den kassen böcker det nu levereras till mig – om jag inte får en nyutkommen. Det händer också. Det hände senast i går. Och i förra veckan när Theofanes krönika kom.
Återstår den svåra frågan hur det ska förfaras med prästbiblioteken när de gamla prästerna kreperat. ”Vi tänker inte på det, vi talar inte om det!”, som den gamle prästen sa apropå något annat – minst lika upprörande.