Grundfrågor

Henrik Svenungsson gav mig prästmöteshandlingarna för Växjö stift 1965. Han hade redigerat materialet i en tjock volym till sommaren 1966, när jag var hans konfirmandledare. Jag läste rubbet. Jag funderade mycket över kyrkostatistiken. Som student prenumererade jag på materialet från Religionssociologiska Institutet. Årligen har jag följt statistikredovisningen från Antjeborg. Jag ser att det som sker när siffrorna rasar är logiskt, jag har sagt att det kommer att gå så här illa om ingen omprövning sker och helt följdriktigt av prästänkor uppfattats vara en dystergök, en sån där som glömt att Jesus lever. 

Gudstjänstdeltagartappet på minus 5.5% plågar mig –och det är det största tappet mellan två år (2018 till 2019) någonsin. Det kommer att fortsätta utför. Ett kvartal utan gudstjänster i år betyder att det blir tid för kreativ bokföring. Nästa år når vi förstås nya bottennivåer. Det blir en höst 2019 då de kyrktrogna dagligen synas färre! En svag kyrkogångsed har utplånats på grund av omställda gudstjänster. Tro mig nu – eller vänta och se.  

Vad bör göras?

Grundfrågorna måste lyftas. Den om prästväckelse till exempel. Blir det inte prästväckelse, kan det inte bli kyrkoväckelse. Och då borde vi tala allvarligt om vad det överantvardade prästämbetet verkligen är. Vad behövs för att det ska bli en präst av det hela? En biskop som i normalfallet viger. (Biskopsfrågan kan jag återkomma till…) En döpt prästkandidat. Här bestämde riksdagen 1958 att könet är betydelselöst för tillträde till statlig tjänst som präst. Tidigare var det en döpt man och ingen annan som kunde prästvigas. Så vad händer i vigningen och är det tänkbart att ingenting alls händer – vad händer då? Och om det hänt i vigningen, hur lever en präst sitt annorlundaskap med den stora räkenskapsdagen för ögonen?

Om prästkallet/prästämbetet blir ett lönearbete blir det rätt självklart ett lönearbete inom omsorgsbranschen. Sådant styr rekryteringen. Och om prästämbetet blir den yttre ramen, kan det fyllas med lite av varje. Omsorgen har många ansikten och det har självförverkligandet också. Det låg i pipeline att prästeriet skulle bli ett kvinnoyrke i en bransch dominerad av kvinnor. Folke T Olofsson skrev om saken och det var 1980-tal. De som på vanligt kvinnligt aggressivt sätt polemiserade mot honom har fått fel, ser vi. Hur känns det nu för dem, tro?

Jag kan undra än mer: Har de gångna decennierna, två generationer, i grunden ändrat synen på vad en präst är och skall vara? Prästen har blivit en lönearbetare. Chefer drar upp riktlinjer, leder och fördelar arbetet och styr in i minsta detalj. Det finns skräckexempel på detta. All entusiasm försvinner. Fokus flyttas från prästen som celebrant, predikare, undervisare, själasörjare (inte terapeut, själasörjare!) och i någon mening församlingsledare (men aldrig ensam i den rollen!) Då blir det ingenting kvar av prästeriet. Och det händer med så små steg att få märker att trivseladministratören i kor och församlingshem har blivit något helt annat än präst, nämligen just trivseladministratör. Prästen förmodas organisera trivsel vid altaret också… Det profetiska kan ni glömma. Själva skiftet är ett skifte från kyrkokristendom till MTD-religion. Moralistisk Terapeutisk Deism. Och den religionen tarvar en annan sorts präster än vad kyrkokristendomen behöver.

”Bara i Svenska kyrkan kan sådana som de bli chefer”, sa den omdömesgilla och pekade på ett gäng kyrkoherdar. De är många som haft ansvarspositioner, men inte tagit ansvar utan låtit det mesta gå. Slitit särskilt mycket har de inte gjort heller. Inte är det konstigt att siffrorna blir vad de blir.

Jag såg inte att någon kommenterade att prästeriet blivit ett kvinnoyrke med några ord om den systematiska elimineringen av medvetna män i Svenska kyrkan, sådana som alls inte ska få bli präster. Men detta kyrkopolitiska förhållande har likväl påverkat. Mycket av det vi ser i Svenska kyrkan är människors verk. Däri problemet.  

Och så till sist:

Bertil Persson var kyrkofondens ordförande. Nu har två i den fondstyrelsen (och dess au) – den andra var jag och jag hade de här sjukhuskläderna på mig –framfört tveksamheter om kyrkomötet och det mandat detta lilla möte tar sig. Ser ni inte skriften på väggen? Och när ni ser, bleknar ni inte?

https://www.kyrkanstidning.se/debatt/varfor-drar-ingen-i-bromsen