Palmemordet var löst kl 02.03 i går natt. Jag hade gått till vila i tanke att åklagare Petersson skulle hamna hos ”Skandiamannen”, fast kanske inte nämna hans namn. Jag vaknade kl 02.03. En liten taxtass låg kärleksfullt över min navel. Detta nära förhållande kan ha väckt mig. Och då stod allt klart. Det var Stig Engström som avslossat skotten. Vapnet? Vapnet finns i ett prång i Skandiahuset, Engström sprang in bakvägen till sin arbetsplats, gjorde sig av med vapnet där och gick sedan tillbaka till brottsplatsen. Det som tycks förvåna många är att en så alldaglig person som Stig Engström är kapabel till detta. Då är det mycket de inte har kläm på. Skandia har alltid haft en stor betydelse för den svenska motståndsrörelsen Stay Behind. Och i en motståndsrörelse är de som ser mycket alldagliga ut den största tillgången.
När jag hörde åklagare Petersson antyda, att det kunde finns mer bakom Engström insåg jag, att här fanns ett område han inte kunde gräva vidare i. Ni minns att i ett läge där Sverige hotades militärt skulle marinchefen ta sig till London och flygvapenchefen till Washington för att där företräda legitima svenska intressen. Arméchefen fick vara kvar i landet för nu var det territoriellt försvar som gällde. De två andra vapenslagens chefer hade redan gjort sitt. I Sverige skulle då motståndet organiseras. En av de tongivande i detta var sedermera utrikesministern Sven Andersson och han var socialdemokrat. I Stay Behind fanns också mer reaktionärt folk. Några av dem kan ha sett ett Treholt-scenario framför sig. Treholt förrådde Norge till ryssarna. Olof Palme skulle under våren till Moskva och risk fanns, att han skulle sälja ut nationen. Stig Engström såg faran. Var detta den avgörande tanken, den som gjorde att den alldaglige Engström kände sin plikt att stå fram som nationens räddare och sedan använde allt han lärt sig i branschen för att komma undan?
Vad som bleknar med åren är förstår det väldiga Palmehatet och dåtidens konspirativa tänkande. Jag läste John Torells materialsamling och Akt-Inform, sådant som sedan studerades i Palmeutredningen. Då slår tanken mig: Holmérs övertagande av ledningen (lika vanvettigt som att fiffla med ett kyrkomöte och då förstås ni magnituden!), kan det vara ett sätt för Stay Behind att kontrollera mordutredningen och hålla den från för nationen avgörande viktiga hemligheter?
Till det lokala återvänder jag. Tidningen Barometern har lokala inslag från Nybro, eftersom Engström för obegripligt länge sedan bodde där. Olle Madebrink på Revsudden, en högst sympatisk man; försvarar sin barndomsvän med den äran. Har Olle rätt och fel, rätt i att Engström inte är en så lågsinnad person att han går runt och lönnmördar på fredagskvällar och fel i att han inte ser vad nationen måste räddas från, just för att Engström är precis den som Olle känner, det kan vi fortsatt spekulera om
Kyrkligt sett måste självfallet den viktiga frågan ställas: Madesjö församling har gett oss dryga dussinet präster. Hur många prästkallelser kan en församling fostra för att kompensera en mördare av en statsminister? Här ett uppslag för Torsdagsdepressionen att följa upp.
Hade jag haft körkort, hade jag åkt till Lantegendomen och packat upp de två lådorna med böcker om Palme-mordet. Jag tänkte att ingen på lång tid kommer att läsa dem, hoppet är att något av barnbarnen skriver uppsats och behöver litteraturen och klippen (i en annan kapsel), så jag packade ner böckerna och ställde lådorna i en stor garderob.
Mordet är alltså löst på ett sätt som stimulerar tanken. Minns att jag gått som barn i Grå Huset – fast jag inte var barn då. ”Men man är väl Guds barn ändå, sabla pollettsubba”, som Kolingen sa, när han inte skulle få åka Djurgårdsfärja på barnbiljett.
Nu har jag fått ett etiskt problem. Lite feber, lite snuva, lite hosta och mer ansenlig heshet betyder i tider som dessa att jag inte ska in i den heliga tjänsten, enligt Folkhälsomyndigheten. Alltså ställs begravningen in? Eller ställs den om? Två dagar efter att symptomen upphört är gränsen. Vi har problem. I andra tider hade jag haft begravningen och läst upp mitt fina griftetal. Hur gör jag nu? Ska jag ta mig till begravningen och folk dö för att jag har varit där?
Jag hade mycket annat att skriva om, men vår framtidsdag är ljus och lång…
Thomas Söderberg skriver i Torsdagsdepressionen. Den mannen borde någon knyta upp svansen på. Han genomförde just de förändringar som han några år tidigare hojtat om med besked att just dessa förändring skulle ta kål på den svenska folkkyrkan. Jag aviserar att det kan komma en slända mest för att Söderberg inte ska tro, att han kan sova gott i midsommartidens ljusa nätter.