Efter söndagens högmässa i Horda avnjöt jag i bilen radiogudstjänsten från Sävarkyrkan (ett konglomerat av fri kyrklighet, observera avstavningen, som är avsiktlig). Denna radiotiserade gudstjänst motsvarade de flesta av de krav mina fördomar ställer. Först var den inkännande med ljuset – som befanns vara vårljuset, som vi längtar efter. Detta var fint sagt, inkännande. Men jag, ni vet min låga natur, tyckte det var smetigt och inkännande på samma sätt som en bilförsäljare kan vara inkännande. Sedan skulle det sjungas många sånger från Taizé.
Nu hade jag redan sjungit sånger från Taizé i högmässan jag deltagit i men än mer, församlingen hade firat högmässa. Det var Guds barn i intervallet 1-91 år eller så som firade tillsammans. På sitt sätt var det gemenskap, vi kunde se vänligt på varandra och ta i i psalmerna. Jag blev lite rörd när jag tänkte på ett par av författarna/tonsättarna, för de är mina vänner både i Norge och i Sverige. Visst var detta värt att lägga märke till. Min enda fundering gällde vad det grekiska verbet för förstfödd är. Jag har kollat nu. Dianoigon mätran, Öppnar moderlivet. Det var latinet som ställde till det för mig (jag följer läsningarna där i högmässan). Adaperiens vulvam. Numera heter det ”förstfödd” – lite omskrivande tycker jag. Det mer kliniska står alltså celibatära präster och säger i medicinsk klartext! Inte heller detta behöver man vara gynekolog för att förstå, för att knyta framställningen till Antjes återkommande markering… I 1917 års översättning hette det i varje fall ”öppnar moderlivet”. Mig roar det hela. Bibelöversättningen blir finkristen.
Jag lyssnade självfallet uppmärksamt på inledning, predikan och böner i radiogudstjänsten. Slutsatsen jag drog var så brutal att jag närmast blev trafikfarlig. Inte detta att pastorn berättade om den fromma och omsorgsfulla Rut i församlingens liv, ett enkelt frikyrkoknep för att underhålla församlingen. Inte heller den smetiga inledningen, som kunde gällt vilken fromhetsrörelse som helst. Inte förbönen i sig heller. Men sammantaget blev det så mycket, att jag drog slutsatsen: all denna vänlighet står skyddslös inför ondskan. Den måste med nödvändighet tolka allt till det bästa och saknar urskiljningsförmåga när det blir djävligt på riktigt. Då ska denna fromhet till och med säga något vänligt om Djävulen, som att han i vart fall är flitig.
Jag vet inte varför insikten slog mig, men det gjorde den. Och saken gäller inte bara ett frikyrkligt konglomerat i Umeå. Det är värre än så. Var finns den profetiska klarsyn som kan identifiera ondskan när den agerar, också när den agerar fördolt? Den kristna tro som kan göra detta är inte brackig, allra minst borgarbrackig. Den vägleds av några insikter i demonologin, dvs kan urskilja vad som sker i det som synes ske också när detta ska gälla för högsta modernitet och angelägenhet. Här kan rivas hyendet av lasten, om man säger så.
När jag kom hem kollade jag församlingens hemsida. Den var inbjudande på det vedervärdiga sättet och talade inte bara om ”gemenskap” utan inbjöd att ”dela vår gemenskap”. Vad är det? Gemenskap som något vi kan inbjuda till och så leverera till hugade? Det köper jag inte. Gemenskap uppstår när människor möts. Ibland möts människor utan att det blir gemenskap. Men att välkomna till ”vår gemenskap” är väl lurigt? ”Du får komma, men du kommer på våra villkor…” I gamla kapellet sa jag någon gång: ”Vi ska sätta upp ett stort anslag med texten ’Här finns ingen gemenskap. Men det kan bli om du vill bidra.” Markeringen behövdes för alla sa, att det sades vara så fin gemenskap i kapellet. Sa förresten Jesus till folk att de skulle komma och dela ”vår gemenskap”? Eller talade han så att folk inte längre ville vara med. Svaret på den frågan får ni nog på söndag.
När jag tänkt en stund kom jag på att den avgörande skillnaden är den mellan det sakrala och det sakramentala.
Det sakrala är heligt och fint och verkshelgon är duktiga på att skapa det sakrala. Till sin art är detta undflyende helighet, den ändrar skepnad efter behov och skapar om sig. Den gör så för den är ett kreativt virus. Idog är den, rastlöst verksam som en dräktig kaninhona.
Det sakramentala är handfast helighet som räcks mig utifrån. Den tar det jordiska på allvar eftersom Gud använder jordiska medel för himmelska ting. Det sakramentalas sammanhang är storslaget och i en mening identitärt. Det förändras inte. Lite bröd, lite vin, lite Ordet och lite präst århundraden igenom.
När jag är på det humöret tänker jag på skådebröden som översteprästen höll fram och sa: ”Se Guds kärlek!” när jag ser församlingsprästen hålla fram det konsekrerade brödet och säga: ”Se Guds lamm!” Jag stiger hellre in i detta handfasta än i det undflyende.
Jag är en sakramental kyrkokristen. När fromheten finns utanför mig, behöver jag inte vara så fin inuti att orden ska läggas rätt, hållningen vara de etablerat fromsintas och tonfallet likaså. Jag kan till och med tänka, att när fromheten ligger utanför mig själv, blir jag fri att reflektera över min samtid på egen hand i trygg förtröstan på Guds gode Ande, som får styra och leda. Har jag fått Hjälparen till min hjälp (och så är det lovat), får väl Hjälparen hjälpa.
Alltså kan de sakramentala bli mycket vardagliga i tro och tanke. De sakrala måste krampaktigt hålla heligheten uppe. Det slipper vi. Vi slipper nog dessutom höra pastorn söndag efter söndag lägga ut de sedvanliga och underhållande berättelserna om människor han mött och händelser han varit med om. Så heliga att vi i längden står ut med sådant är vi nämligen inte. Att Jesus kommer till oss och att vi får se prästen konsekrera och tyst säga: ”Lovad vare du Herre Jesus Kristus!” och ”Prisat vare ditt heliga blod varmed du återlöste världen” när brödet och kalken lyfts, det är storslaget. Vad säger biskoparna förresten? Får vi be så inför sakramentet? Vi kan få ett sakralt eller ett sakramentalt svar på den frågan.