Svartnad humor

Vi, som har svartnad humor, kan ofta glädja oss. Jag gjorde fynd i går. Det var kanske inte så roligt. Arvingarna slapp och för en nanosekund tyckte jag synd om dem, när jag insåg att de två små garderober jag röjt (utan att kasta något, bara flytta…) tog minst dubbelt så lång tid att gå igenom som jag planerat. Jag talar om Lantegendomen och två garderober som måste lättas för att min vän Jonas Rörkrökare ska kunna jobba idag. 

Vad hittade jag? Böcker. Fler böcker än jag trodde jag hade. Och där fanns bönekortet Litania i avfallstider, den litanian kan jag återkomma till. Nej, det är inte miljö eller avfallshantering som fokuseras i litanian. Mestadels fanns gamla böcker i moralteologi med belysande exempel. Bok efter bok. Att jag läst så mycket moralteologi kan bara förvåna dem som saknar insikter. De insiktslösa kallar denna litteratur för ”deckare”, ”polisromaner” eller ”kriminalromaner”. Vi som vet, varsnar moralteologin.

Nå, jag vet att jag arbetar mot klockan. När min tid är ute, kommer arvingarna med den container de hyrt och då åker böcker, klipp, tidningar, ja rubbet. Min vän Andreas i Uppsala är lika bekymrad som jag, men vi har inte riktigt löst problemet ännu. Några vänner har offrat sig och fått några böcker (dubletter!), men egentligen vill jag ha kvar allt inom hyfsat räckhåll för, som Mäster i Varberg sagt, den ena boken hakar i den andra. Han har fler böcker än jag. 

Jag hittade gamla rökpipor också. När jag frågade om det inte var tid att ta upp denna last på nytt, kunde jag på förhand ha listat ut svaret. Vilket av barnbarnen som kommer att ägna sig åt litteraturstudium av den litteratur kvinnor läste (Runa t ex) vet jag inte ännu. Men materialet finns. Fast något säger mig att någon redan skrivit avhandling om henne. Eller var det Gertrud Lilja som bestods en avhandling?

Lätt matt tog jag mig hemåt och piggnade omedelbart till. Det blev tid för svartnad humor med hjälp av Torsdagsdepressionen på nätet.

Först detta att Torsdagsdepressionen denna måndag hade nyheten om laestadianernas brev till biskoparna. Nu fick man inte riktigt till det. De fridsamma laestadianerna ”kräver” ingenting, som det påstods. Tyvärr! De frågar ödmjukt. Jag var emot det och när det kyrkliga bladet rapporterar ska de framstå som så knepiga som lappar och norrlänningar gärna framställs av imperialisterna i Mälardalen. Det hjälps inte att imperialisterna kallar lapparna för ”samer”. De hanteras lika översittarktigt för det, när det kommer till kyrkopolitik. Jag är medveten om att det låter annorlunda om renar och klimatnödläget i Norrland diskuteras. Då ska det vara kulturellt inkännande och kommatecknen sättas rätt i meningen (här på ett modernt sätt utan kommatering): ”När lappen flyttar tar han med sig sin kåta fru och barn.” Kommatera nu eller låt bli. 

Jag tror att referatet i Torsdagsdepressionens digitala utgåva ger klart besked hur biskopssvaret, om det ens kommer, blir. Jag angav två möjligheter. Bara ett tycks i egentlig mening vara möjligt. Det hör inte till biskoparnas väsen att be om ursäkt i frågor som denna allvarliga.

Däremot, och jag tycker det är sanslöst lustigt, ber de två ärkebiskoparna i Church of England om ursäkt för den vägledning om sex de gav. Eller ber de om ursäkt? ”Vi erkänner den splittring och sorg detta har orsakat” och deras uttalande ”satte tilliten på spel”. Det egentliga felet var ”tajmingen”. 

Nu ska ingen låtsas förvånad, men det är roligt ändå. Biskopar kreeras av det mjuka material som inte bara med fingret känner efter vart vinden blåser utan med hela handen. Ni kan se biskoparna lyfta sin högertass då och då. Inse vad ni ser. Det blir inte alltid rätt för det. Till exempel när ärkebiskopen inte hade en kvinnlig präst med i mässan under ett kyrkomöte och omedelbart fick ta på sig skulden. ”Mea culpa”, sa han. Eller när en tidigare ärkebiskop sa att de homosexuella skulle leva i avhållsamhet, då fick han veta att han levde – men den ärkebiskopen var undantaget som bekräftar regeln för han vek inte ner sig . Eller när biskoparna en gång tyckte att det vore av värde om också en kv*nn*pr’stm*tst*nd*r*, som i laga ordning röstas fram på biskopsförslag, kunde utnämnas. Det blev rätt snabb reträtt. Så får biskoparna leva sina liv under ständig press att förlora folkets och Maktens gunst. 

Detta är sådant som de med låg natur uppskattar och skrattar åt. Vad ska de göra? De kan ju inte kliva ur sin tid. De kan inte hänvisa till Skriften, Bekännelsen, Traditionen eller vad ni vill kalla detta att Skriften läses och reflekteras århundrade efter århundrade. I nihilsmens tidevarv kan det fortfarande finnas auktoriteter av det slag som tidigare fanns och som vi med en munrörelse upprepar att vi förhåller oss till vid prästvigning eller så. Men auktoritativa auktoriteter handlar det inte längre om. Alla vet vad som kan och får sägas och allt som vi inte kan eller får säga måste vi tiga om. Det liknar lite galningen Wittgenstein när jag tänker efter. ”Schweigen bitte!”, kan jag ryta om det skulle behövas. Det behövs inte. Alla vet var gränsen går. Och det kan också, handen på hjärtat, roa mig att se detta samtida DDR gestaltas i det kyrkliga. Svartnad humor.

Kanske är det därför jag menar att det är viktigt att hålla sig med böcker, de som talar till mig från en annan tid och inte säkert från forntiden. Gamla böcker kan tala framtid med mig väl så mycket som samtida böcker. Nu är det sagt.

Denna dag ska jag fira att det är 32 år sedan jag disputerade i Lund.