Fjanterier

Äldsta barnbarnet fyller 20 just denna dag. De matematiskt begåvade kan fundera över när det då den 2/2 2000 var jämn siffra i årtal, månad och dag senast men det var år 888 och då blir det väl den 28 augusti det året? Själv styr jag in i samtid och framtid.

Antje har tagit initiativ till något storartat, En värld av grannar. Det handlar om hennes favoritsyssla, som inte är att rådda/rädda Svenska kyrkan men väl att driva religionsdialog. Det var ju också en del av hennes viktiga värv i Chicago med omnejd. Under fyra dagar har ett 70-tal handplockade personer från ett 15-tal länder kommit fram till grundläggande principer för det fortsatta arbetet – för ett sådant blir det. 

Antingen är principerna briljanta på ett sätt som övergår mitt förstånd, annars kan jag bara förlita mig till mitt i synd fallna förstånd, ett förstånd Luther kallade ”en hora” (och då inte bara mitt, väl att märka!). Detta mitt i synd fallna förstånd, min ”låga natur” (för att tala med S:t Franciskus av Assisi) upprepar som ett mantra ”fjanteri”. Jag får väl återge punkterna så att ni själva på ett förståndigt sätt får ta det hela till er. Ni kan läsa och sedan fundera över hur en konferens av detta slag under fyra dagar i Malmö bekostas och vem som bekostar. Nu kommer en textblaffa:

Som en utgångspunkt för det fortsatta arbetet enades deltagarna om ett antal grundläggande principer:

Respekt
Vi är alla grannar. Vi är öppna för att bli ömsesidigt inspirerade, berikade och förändrade och se varandras sårbarhet som en styrka. Genom våra olika traditioner är vi förpliktigade att utöva gästfrihet på resan från enbart samexistens till tillsammans-skap.

Värdighet
Vi tror att varje människa har en egen inneboende värdighet. Vi förpliktigar oss att lyfta fram detta i alla sammanhang Vi väljer att stå tillsammans i solidaritet.

Mänskliga rättigheter
Vi tar ansvar för varandra och för vår värld eftersom vi är jämlika och har samma värdighet och rättigheter.

Jämlikhet
Vi bidrar till ett samhälle som ger oss (som grupper och individer) lika möjligheter att utvecklas och ha inflytande. Detta bidrar till ett samhällskontrakt byggt på tillit och samspel med varandra.

Rättvisa

I strävan efter rättvisa ska vi aktivt:

– värna relationer med varandra och bejaka allas värdighet och lika rättigheter

– arbeta för ekologisk, ekonomisk, social och andlig hållbarhet

arbeta för att alla ska kunna växa och nå sin fulla potential, för det gemensammas bästa

Frihet
Vi tror på frihet från fördomar och utestängande ideologier. Frihet för ett nu att leva i, och en öppen framtid.

En realistisk vision
Vi vill stärka banden mellan offentliga och privata aktörer. Civilsamhället behöver bli mer pragmatiskt och den offentliga sektorn innehålla fler humanitära perspektiv, med en mångfald av strategier på olika nivåer.

Nu återtar jag: 

Metoden tycks ha varit många gruppsamtal, s k ”bikupor”. Tyskar gillar sådant. Det verkar ge utrymme och det ger utrymme för dem som tänkt i förväg och på ett fiffigt sätt kan ta in nya synpunkter i den förberedda mallen. Ja, ni vet hur det går till om ni dvalts i det kyrkliga.

Naturligtvis är det viktigt med goda vänner och trofasta grannar och liknande, som det heter i Lilla katekesens förklaring till Herrens bön om det dagliga brödet, här återgiven efter utgåvan Vad är det? (Artos 2019). Nu är alla grannar alls inte trofasta. Och det är nog, när migrationsfrågorna ska tas upp, alls inte oviktigt. 

Låt oss bortse från att Antje inte i egentlig mening har några grannar, inte sådana som spelar hög musik eller aldrig plockar bort luddet ur torktumlaren efter sig. Redan ärkebiskop Anton Niklas Sundberg konstaterade, när biskop von Scheele byggde en pampig kåk på granntomten (senare Lindska skolan och nu hotell) att von Scheele bodde granne med hans skithus. Närmare Ärkebiskopsgården än så, skulle von Scheele inte komma. 

Jag menar att vi skulle tala om problemet när grannarna utgörs av klansamhällen, där ledarna bestämmer hur klanen ska rösta (och där röster kan säljas i utbyte mot, Gud eller motparten vet vad). Nu är problemet, givet att jag fattat rätt, att vår gamla välfärdsstat varit just ett klansamhälle. Mot detta har ingen protesterat. Vi har menat att i denna klan värnas våra gemensamma  intressen. Nu slås detta klansamhälle steg för steg ut. Fattiga skickas från de rika till de fattigare kommunerna. Det ska dessutom uppfattas vara förvånande, att medellösa försöker skaffa sig medel genom rån och överfall samt att en överproduktion av spermier och aggressioner resulterar i våldtäkter. I Uppsala,där Antje bor, våldtogs tydligen en 10-årig flicka. Vad säger Antje? Antje beklagar – och talar om respekten grannar emellan.

Jag nöjer mig med detta. Enligt min enkla mening är det resultat som uppnåddes på fyra dagar i Malmö i detta fler-religiösa och fler-nationella projektet inte av högre värde än det som ett stiftsungdomsting på 1960-talet kunnat tota ihop.

Jag frågade en kvinna i generationen efter min och i en helt annan bransch än den kyrkliga om denna grupparbetstext. Hon svarade: 

”Många floskler på liten yta. 

Många menar nog väl. 

Roligast är sista rubriken eftersom mycket i texten är orealistiskt.”

Jag undrar:

Vad syftar Antje till?
Att skaffa sig en plattform för ett fredspris, som Nathan Söderblom? Eller bara till att få global stjärnstatus när hon avgått? Det kan gå. Om ingen säger att det hon åstadkommer, när hon inte sköter sitt egentliga jobb, är fjanterier. 

Inte ett ord hade hon förresten att säga när stöldligorna inte bara stjäl traktorer och maskiner i södra Sverige utan också motorsågar och verktyg i vanligt folks redskapsbodar och för stöldgodset ur landet. Tullen? Tullen beklagar. Tullen kan ingenting göra och polisen har inte tid/resurser. 

Vad skulle hända om vi hade en kyrka som sa det som folk ser och vet. Folk? Svenska kyrkans medlemmar! Grannarna! De vars sårbarhet är vår – styrka! De sa det själva. Säg det till Lasse. De snodde hans nyskördade honung också.