En pensionerad biskop i Svenska kyrkan skrev mig några rader:
”Det avgörande felet med biskopsbrevet om nattvarden är enligt min mening att man gör en bisak (viktig i sig) till huvudsak. Resonemanget utgår inte från att nattvarden/evkaristin är instiftad av Jesus (även om det kommer med i skymundan) utan från den bibliska traditionen med helig måltid.
Det är vidare påfallande att kanaljerna, efter otydligheter i dogmatiken, anser sig kunna ge tydliga direktiv om praxis (utan att förklara varför det skall vara så som de befaller).”
Biskopen har läst på, sidan 50 ff t ex. Men man kan också påpeka hur biskopsbrevet styr på känslolivet. ”I detta brev betonar vi det som var och en som tar emot nattvardens bröd och vin kan erfara: vi dras in i försoningens skeende och omsluts av den kärlek som Kristus uppenbarat och förverkligat.” (s 53) Jaha? Och alla gånger jag inte känner något utan disträ går till kommunion och lika disträ därifrån, känslolös som ett vedträd? Då är det för en evangelisk kristen, till skillnad från de finkristna, en glädje i att lita på något som är oberoende av mig. Ordet! Biskoparna är faktiskt oss emellan usla själasörjare. Det borde rendera dem betydande löneavdrag med tanke på deras syssla.
Därefter kommer ett illa skrivet avsnitt om olika uppfattningar inom ”reformatorisk kristenhet” vad gäller nattvarden. Fast skillnad kan man se att det är. Luther markerade skillnaden stenhårt. ”Ni är av en annan ande än vi”, sa han om de reformerta. Det är denna lära som på olika vägar smugits in i vår kyrka och då betraktas tydligen bekännelseskrifterna som ”praktikböcker”. Det är på ett sätt riktigt – men lite mer än så är de nog.
Biskoparna vill dock skriva teologi utifrån praxis (s 57). Det kan leda precis vart som helst. Men allt blir begripligt när det så konsekvent måste döljas vilka spiritualitet det var som slog vakt om nattvardslivets förnyelse. Och då kan biskoparna inte gripa tillbaka till sitt praxis-resonemang, för då dyker de otäcka kyrkligt förnyade upp. Hur mycket klokare blir vi av beskedet att ”det som enar och det som skiljer i nattvardsfirandet har alltså varierat över tid”? Är saken därmed ointressant? Eller finns det grundfrågor om sant och falskt i sammanhanget? Kan det enligt biskoparna ens vara frågor i den kategorien eller bara frågor om praxis. Här bör biskoparna ställas till svars, en efter en. Det blir roligare så. För oss. Inte för biskoparna.
Oenigheter finns och handlar om Kristi närvaro, eukaristin och Kristi offer samt ämbetet. (s 62)
Där satt den. Då kan bara en kv*nn*pr*stm*st*n*r* glädja sig. Frågan om ämbetet är fortfarande en verklig fråga i det ekumeniska samtalet. Fast när det kommer till ekumenik, ett ämne som ingen av biskoparna är disputerad i, har Svenska kyrkan aldrig antagit Leunbergkonkordin och när biskoparna viftar med den är det antagligen för att komma förbi konflikten om nattvarden med de reformerta. (s 68) Minns att Antje är döpt och konfirmerad i en kyrka, som bekännelsemässigt och programmatisk är oklar just här. Och därtill har vi många frikyrkliga som vill samlas i det svenskkyrkliga för det tycks dem bättre där…
På sidan 71 redovisar biskoparna ”vanliga frågor”. Där lärde jag mig något! Det är ”i församlingens gemenskap som nattvard ska firas”. Nu förstår jag tankefelet. Biskoparna uttrycker synen i en kyrkoapparat, lägg märke till den sluga passivformen. En kyrkligt förnyad och ekumeniskt orienterad person säger förstås att ”församlingen firar”. Biskoparna säger att ”nattvardens till hör kyrkan”. De fromma säger: ”I helsicke heller!” (mer teologiskt tydliga än så brukar de försöka undvika att vara). ”Nattvarden är Herrens Heliga Nattvard!” Och så dribblar biskoparna vidare. Söndagen är inte längre dagen för församlingens huvudgudstjänst, det kan en veckomässa i stället vara. Här kunde biskoparna påpekat att livsmönstret i det romerska riket med hotet att förlora livet för söndagskommunionens skull (tidig morgon innan arbetet) likväl var viktig eftersom söndagen är Herrens dag.
Hur det ska dribblas med barns tillträde till nattvardsbordet är också belysande. Det var unga kyrkligt förnyade präster som på 1970-talet fick gå i bräschen, men då var det nattvardsberedelse och familjekommunion som gällde, inte den praxis som nu kommit att gälla och som på sikt föröder nattvardslivet. Folkkyrkan är en familjekyrka och utan familjers trostraderande (inte ens söndagsskolan fungerar) blir det förstås ingen kyrklig tradition – i meningen något som bärs vidare framöver.
Koncelebrationen sägs framhäva prästämbetet. (s 80) Jaha. Vad är det med det då? Bra eller dåligt? Det går inte att förstå så dunkelt som saken skrivits. Däremot får vi veta att ”alternativ med och utan alkohol bör erbjudas vid samma tillfälle om så är möjligt.” Då säger prästen när han kommer med ”bägaren”: ”Här var det beställt alkoholfritt.” Till det kommer att kyrkoherden bestämmer om det ska vara bröd eller det där med guarkärnmjöl som Ersta tillhandahåller och som jag inte tror omfattas av något löftesord om Frälsarens närvaro. Men det behövs inte om vi firar en måltid till minne av den där kvällen i Jerusalem. Och så gör vi av Svenska kyrkans hemsida att döma. Här går en gräns mellan oss sakramentala realister och alla fosforistiska symbolister.
Sedna blir det dumt när det konsekrerade och det okonsekrerade inte skiljs åt. Jag ska inte tjata om vad Kyrkooordningen (1571) och Kyrkolagen (1686) säger. Biskoparna menar att det ”ur vår kyrkas synpunkt inte är nödvändigt att skilja oblaterna åt. Det är passligt bedrägligt tal, svarar jag. Att låta en uppsättning barn och unga dela ut Kristi kropp och blod är fel. När bestämmelsen om att den som delar ut ska vara konfirmerad öppnades vägen till detta av kärringar av båda könen högst skattade oskick. Det är förstås de vigda som ska nödgas vara tjänstefolk åt församlingen och prästen lär sig något av varje möte, inte minst när prästen distribuerar till barnen och de gamla. Så kommer förstås det där om att det inte är förenligt ”med vår teologi” att tillbe Kristus i det överblivna brödet. (s 84). Med biskoparnas teologi? Kristus själv låter sig tillbedjas varhelst människor ser honom, överblivet konsekrerat bröd eller överblivna människor lika för den delen.
På slutet kommer förstås en vers om att nattvarden genom de konkreta gåvorna är ”sammankopplad med den ekologiska, ekonomiska, sociala och andliga verklighet vi alla är en del av.” ( s 86) Kanaljerna kunde förstås inte motstå detta! Nattvarden är alltså sammankopplad med vår andliga verklighet? Vad betyder ”sammankopplad med” teologiskt sett när vi talar om ett sakrament? Förbryllande.
Biskopar har vi fått för våra synders skull. Synderna måste vara både svåra och många.
Jag fortsätter att tjata om Brodds och Wemans nyutkomna bok på Artos: Liturgi i Svenska kyrkan. Missmodet efter biskopsbrevet hanteras genom läsning av denna bok, Köp en, köp två, köp många!