Denna juldag laddar jag min teologiska upprördhet och tänker på Rydberg från Jönköping, han som öppet utövade sin liberalism i Göteborg med kringliggande orter. Hans kristologi har uppenbart präglat det svenska folket mer än Kyrkans lära om Kristus har gjort. Rydberg var i bestämd mening rationalist, det var många i decennierna efter D.F. Strauss. Jesus var fin men inte Frälsare och inte Guds son, mer än vi andra, som är just detta. Om vi är av mankön vill säga. Annars är vi Guds döttrar. Kyrkans poäng, att vi genom dopet alla är Guds barn, tycks underordnat.
För Rydberg hände ju inget egentligt i dopet. Vi blev inte något som vi inte var tidigare. Över detta kan man tänka mycket under det idoga julfirandet – om man inte har annat att tänka på. Köttets lustar t ex. Jag avser då korv, pastejer och skinkor, Vegetarianerna gratinerar en motor eller en rova och vill på detta sätt imponera på oss andra, köttets trälar. Jag kan försäkra: de lyckas inte. De har inte lyckats och kommer inte att lyckas.
”Gläns över sjö och strand”, skrev Rydberg. Martin Lamm har påpekat, att Rydberg som gav oss denna psalm samtidigt hävdade att stjärnan var en alldeles vanlig stjärna och inget övernaturligt hade hänt. I veckan som gick slogs jag av tanken att detta är den yppersta illustrationen till temat om upplysningens dialektik. Det låter vackert det som egentligen ingenting är.
Upplysningen säger att det var en vanlig stjärna. Så vänds detta till att bli ”stjärnan från Betlehem”, som leder ej bort men hem. I upplysningens värld visar stjärnan ingenting, herdarna väcks inte av en underbar korus av röster, men dialektiskt blir det förstås en underbar korus och barn och herdar som gärna följer ”dig” – strålande stjärna. Fram till förra veckan har jag haft svårt för sv ps 134 eftersom jag uppfattade själva förljugenheten. Han skaldar på om något han intellektuellt inte tror, men rimmen ska lik förbannat sitta där. Nu är jag blidare. Jag ser Horkheimer och Adorno och inser att Rydberg företräder upplysningens dialektik. Då kan jag, som en hommage till Horkheimer och Adorno (och kanske hela Frankfurt-skolan), skråla med i psalmen. Just så här blir det när tron avintellektualiseras.
Jag har inte omprövat min grundläggande hållning. Det är välbetänkt att vara en kyrkokristen. Men jag är inte längre lika säker på att Rydberg var ohederlig. Han var kanske, som min vän skulle sagt, en slingerbult. Sådana går det i det kyrkliga understundom 13 på dussinet. Vi andra står fast vid gjord insikt. Guds Son blir människa, föds i julnatten och då kommer allt i rörelse för själva döden skulle upplösas. Jag har läst Ignatios brev till församlingen i Efesos, som ni märker. Och fattat beskedet!
Jag hörde i radioapparaten att vi snart avverkat 20 år av 2000-talet. Insikten grep mig för jag tänkte ”tusen år”. Hundra räcker dock. 1/5 av ett sekel och det gamla var jag med under sex decennier om än inte helt. Millennieskiftet är både nära och långt borta. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå, tycker jag. Jag hänger inte läpp utan med. Jag vill gärna se klimatnödläget bli klimatkatastrof för det skulle hjälpa mig till en klädsam blygsel: Jag hade fel! Nu är detta inte fel. Många som haft fel i vetenskapliga sammanhang har det så att det till sist blivit rätt. Avvägar är i vetenskapens sammanhang också vägar, förstås.
Om jag hade rätt med mina frågor var klimatnödläget inte ”man made” och statsrådet Lövin och Bolund alls inte de orakel de skulle framstå som utan sedvanliga slingerbultar. Då är jag illa ute för högmodet lurar. Men kanske den saken ändå kan hanteras. Hjälpligt i alla fall. Jag övar mitt mantra: Upplysningens dialektik. Kunskap kommer med nödvändighet att vändas i okunskap. Är detta den egentliga visdom barnbarnen bör bibringas. De får ärva en oförnuftig värld efter det att slingerbultarna fört min förnuftiga värd till sitt slut. Ska det gå så illa? Hade det inte varit jul och julfrid, hade jag meddelat omvärlden att på min tid i folkskolan hade en man av Bolunds kaliber mulats på skolgården vid första snötillfälle. Hur vet jag det? Intuitiv kunskap. Självfallet inget personligt. Snarast något som evolutionen frambringat.
Nu är det dock julefrid och så snöfritt att många av oss torde gå säkra på väg till helgens alla gudstjänster. Mul-martyriet för mina klimatfiender/klimatfascisterna får anstå. Men julen anstår inte. Den brakar in med all sin kraft. Vi sjunger psalmer och ”Hej Tomtegubbar”, som vi lärde oss som barn men vars djupare mening uppenbarades först när vi fick tillträde till Systembolagets varor. Som med tron. Precis som med tron. Den är till för vuxna, som vågar bli som barn.
God fortsättning på julen både i hjärta och hem!