God fortsättning!

Man ska tydligen vara emot patriarkatet. En prästdotter hörde av sig:

”Jag är för patriarkatet. Min pappa var en trevlig person, folkkär i sin högkyrklighet och detta därför att han var en fader i Kristo för hela församlingen. Folk visste. När jag läser alla artiklar i den kristna pressen om alla eländiga jular, dränkta i sprit och omgivna av alkoholdimmor som de visade sig vara, saknar jag ett inslag om den trevliga spritkulturen vid jul. 

Efter julbönen skulle det ätas och far tog fram en flaska akvavit. ”Gråt nu barn, nu tar far fram julebrännvinet”, sa han. Och alla vi barn skrattade och slog oss på knäna. Han fick en pilsner också – men inte mer. Det skulle ju bli midnattsmässa. Fast far tänkte att en snaps precis innan midnattsmässan skulle ge en stimulerande ljuseffekt i kyrkan om han andades på ljusen och det blev en blå låga, en svetslåga liksom. Mor sa alltid nej till det experimentet. 

Den egentliga stora julmiddagen åt vi på juldagens kväll. Då var det inga fler gudstjänster den dagen och då inleddes allt med glögg, därefter julbord. Far tog fram julebrännvinet en gång till (med samma replik, varför ändra ett vinnande koncept), gröt följde och sedan kaffe med avec. På Annandagen var högmässan kl 16 och far hade skrivit alla julens predikningar redan till Fjärde advent. När andra klagade över att det var så mycket att göra vid jul, fattade han inte. Han firade bara. Sjöng psalmer och snapsvisor med bravur, spelade julmusik, rökte cigarr och läste julklappsböcker. En jul fick han tretton böcker. Det såg han som en lyckad jul. 

Jag vågar inte föreställa mig en jul utan öl, vin och sprit. Alkohol drack far aldrig men väl just öl, vin och sprit. Han tog kvädets ord om att låta oss lustiga vara på allvar. Det enda som kunde förstöra hans glada dryckeskonsumtion var när han skulle baxa fyllon. Han ogillade missbruket lika mycket som han gillade bruket. En gång mötte han fadern till en av konfirmandflickorna full. Far sa: ”Ser jag dig full på byn en gång till, kommer jag att spöa dig.” Den arme mannen uppsökte den blida diakonissan för att få tröst, klagade över prästens språkbruk och berättade alltså vad prästen anförtrott honom. Diakonissan lyssnade deltagande: ”Det är inte det värsta det han sagt. Det värsta är att han kommer att göra det också.”

Jag ville gärna ge en bild av ett alternativt julfirande, ett som tar vara på och brukar Guds gåvor. Hade far levat nu är jag för övrigt inte så säker på att han velat vara försiktig med spriten. ”Ska man stå ut med vad som övergår Svenska kyrkan måste helnykterhet vara mer än ett handikapp. Att på nykter kaluv se och bevara i sitt hjärta vad som nu sker, är att riskera sin mentala hälsa. ”Kom OP och akvavite, kom brännvin och allt vad sprit e´, kom ljuva Genever, kom Överste”. Utan den yrsla som buteljerats åt oss, hade vem som helst som funderar över Svenska kyrkan kunnat svimma och därvidlag slå sig allvarligt på en bordskant. Hjärnskakning. Ja, kanske rentav dött.

Efter detta barnperspektiv på lyckade kyrkliga jular har väl proportionerna någotsånär återställts. En lycklig skildring slår åtta olyckliga. Skapelsen ska njutas under tacksägelse till Skaparen, det ger balans i livet också om balansen blir lite limiterad. Minns mina ord.

Vad Antje syftade till i Expressen kanske mitt iråkade julfirande inte riktigt kan förklara. Julevangeliet börjar med patriarkatets slut? Jaså. Fadern, en gång till: Fadern, sänder Sonen till världen. ”Gåshudsvarning” drar hon till med när hon ska beskriva hur samma ord och melodi burit nyheten om Jesus genom århundraden. Sedan trasslar hon in sig på temat om jungfrufödelse. Svagheten tycks vara att evangelisterna som skrev ”inte precis var några gynekologer”. Så man måste vara gynekolog för att pippa? Tro mig, oskulder har förlorats till män som alls inte varit gynekologer. Ska det vara så omöjligt att förklara det där med att Han som är Guds Son inte kommer till genom ett vanligt samlag, där vi kommer till, av det enkla skälet att han finns redan före världens skapelse, från evighet,  medan jag kom till i början av år 1948. Jag fanns inte innan. Min mamma som födde mig har aldrig framställs som om hon var med om en jungfrufödelse även om den var emancipierad. 

Antjes lilla knep är det vanliga för den här sortens fina kulturskrivare. https://www.expressen.se/debatt/julevangeliet-borjar-med-patriarkatets-slut/ Miljoner flickor lever under förtryck. ”Trots att julevangeliet börjar med patriarkatets sliut.” Har Antje fastnat i en älsklingstanke, kan hon inte komma loss. Hon kan inte ens förklara på vilket sätt kristen tro skapar om gamla mönster. I stället handlar det om destruktiv manlighet. Tanken väcler bilden! Alla ser Heinz framför sig nu. 

Så blir det en vers om Gud som kommer till oss ”i ett litet barn  som väcker hopp, ömma känslor och våra bästa sidor till liv”. J.B. Metz skulle ha kallat detta fromsinta ”bürgerliche Religion”, borgerlig religion. Detta är den gamla liberalteologin, den som vill vinna acceptans och som på nytt som talar ut men utan att säga något ord om det specifika, det sakramentala livet. Det är tröst utan helighet. Det räcker att vara emot patriarkatet. Då ska den kristna tron, ”Berättelsen” få relevans genom att vara en vacker berättelse som väcker hopp, ömma känslor och våra bästa sidor till liv. Nu stiger Rydberg fram igen! Gläns över sjö och strand…

Jag finner det hela rätt vedervärdigt. Men ge inte upp. Än finns det kvar i buteljerna, sinnesfriden kan återställas. Och därtill blir det högmässa (om än numerärt i mindre format) och tro på blodigt allvar. På riktigt!