Julafton. Tid att inse att själva mörkret inte är mörkt för Gud och ta vara på julnattens mysterium. Och allt som följer. Egentligen fattar jag inte att det hette att de evangeliska var Långfredagens folk, de ortodoxa påskens medan julen var anglikanernas. Jag tycker att jag kan leva hela kyrkoåret och ser det internaliserat i min person.
På samma sätt som jag hör den kyrkliga förnyelsen till och därmed kan vara utomordentligt kritisk mot alla prelater som träder fram utan svenskkyrklighet i botten alltså. De öppnar munnarna, ljud strömmar ut, de kanske – nej, säkert! – uppskattas. Men de talar främst till världsmänniskorna, de som vill garnera sina liv med lite religiöst. Att de skulle vilja bli lärjungar, nej, det är bortom. De kan låta som i programmet med Antje i går som om de ville finna en tro. Jojo. Det gick kanske Antje på. Inte vi andra. Vill du ha en tro där du måste riskera livet för ditt lärjungaskap? Nej, det är inte vad du är ute efter. Du vill ha högtidilighet och stämning. Det är det brutala svaret till den medelklass som förfaller till ”Religion”. För dem, för deras salighets skull, har Antje inget att säga. Hennes resonemang blir ett resonemangsparti, inte lärjungaskap. Så har hon inte särskilt mycket ägnat sig åt själavård. Det märks när hon talar.
På vilket sätt kan jag säga ”Je suis EFS”? Därför att jag vill stå på deras sida som av kyrkosystemet blir illa behandlade. Jag vet ju hur förfärliga de är, systemuppehållarna. De är alls inte ovänliga, illvilliga eller så. De vill väl. Alla totalitära vill väl. De vill att vi ska göra som de säger så blir det fred på jorden. De sjunger säkert ”Det skulle bli fred på vår jord om bara jag fick bestämma”…
Fader Gunnar läste Rosenius, PO Sjögren doktorerade på honom. Båda var kyrkligt förnyade, ”högkyrkliga” som något annat än en pose. Vi läste alltså Rosenius. Tor-Hugo Holmström, en annan lärofader, refererade till hans Dagbetraktelser. Det fattade inte EFS-arna. Varför inte det? De var bara EFS-are och det är ett handikapp kyrkligt sett. Därför umgicks de i rätta kretsar, kallade varandra vid smeknamn, inte dopnamn, var en liten och tät gemenskap. Bäst var när de trodde att de skulle resa till den stadsdel där jag var präst för att kristna den. Det var förstås galenskap. Vi andra var på plats, de tog som bäst stadsbussen från söder till norr. Skulle de gå på gatorna med lyfta händer, profetera och be? Nå, de kom av sig efter att ha fått en för dem svettig diskussion med prästen på plats.
Å andra sidan fanns det EFS-folk i släkten. Mors moster Alma och morbror Teofil, Alma som alltid gav fromma böcker till syskonbarnen. Jag har ärvt en uppsättning… Och det ena gav det andra, kan den säga, som har en morbror som inte bara hette Helge utan också Assaf. Ni förstår.
Gammalkyrkligheten då? Den finns för somliga av oss från Kronobergs län självklart men utan att vi därför identifierat det där västkustska med ”i våra kretsar”, där det fanns bestämd praxis, formaliserad sedan någon lärofaders tid. Där har ni den avgörande skillnaden mellan Växjö stift och Göteborgs stift som de var innan det organiserade sönderfallet. Slutenhet mot kulturell öppenhet. Det finns fler neurotiska prästbarn från Göteborgs stift än från Växjö och fler ogudaktiga prästbarn från Mälardalsstiften än från Växjö stift. Nog sagt.
Högkyrkligheten är ungkyrkorörelsens utlöpare, när den tar ungkyrkligheten på allvar som folkmission. I sin katolicitet kan den rymma mycket – men inte vad som helst. Den träder fram som ”kyrklig förnyelse”, inte som en förnyelserörelse där poängen skulle vara att bara allt förnyas är det bra. Därför kan den kyrkliga förnyelsen alltid vara öppen för de katolska påminnelserna i det evangeliska hur dessa än klär sig, gammalt, högt eller lågt.
Nu sitter aktivister i Luleå och driver kampanj. Aktivister brukar göra så. Domen i domkapitlet är en dom över EFS och sedan kan den stiftschef som stiftet hålls med tala om dialog tills hon storknar. Hon har ett förflutet, ordet är förflutet, i EFS och det hör till dialektiken att hon nu agerar mot vad EFS står för. I det läget är vi många som säger: Je suis EFS!
Domen överklagas och för egen del väntar jag på att få se ett antal intressanta uppgörelser med domprosten, den valda företrädaren för vigningstjänsten och mot domarledamöterna. Domstolsverket eller Justitiedepartementet borde få en förfrågan om det verkligen är rimligt att statens domare sitter i en ideologisk domstol. Jag menar själv att det är helt orimligt. Det ska också bli intressant att få veta vilka av anmälarna som är kyrkligt anställda, men stiftet har stängt till 2 januari, Flanellskjortans dag.
Nu har jag sagt tillräckligt mycket för att kunna sammanfatta på mitt kärnfulla sätt: GOD JUL. Det är till det folk som sitter i mörker och dödsskugga (läs enkannerligen i Luleå stift) som Frälsaren föds. Det kan bara bli intressant i fortsättningen. För det blir en fortsättning. Tills vidare…