Verklighet och verklighetsbeskrivning är inte detsamma. Jag borde nog läsa om Tåbb med Manifestet för Tåbb är typexempel på en som grips av idéer som förklarar den verklighet han lever i. Han får ord för sådant han redan vet och känner igen och han är klok nog att inse när verklighetsbeskrivningen och verkligheten kolliderar. Det är som biskopen Elis Malmeström sa till de unga teologerna: ”Ni läser väl Manifestet, pojkar, annars begriper man ingenting!” Tåbb begriper. Och vi läste.
Problemet uppstår när idéer blir ideologi. Då är inte syftet att lösa upp – analysera – sammanhangen utan att fixera dem utifrån en antagen mall. Verkligheten måste anpassas efter beskrivningen, inte tvärtom. Det är då det går riktigt illa. H C Andersen har beskrivit fenomenet i en politisk text som alla tror är en saga: Kejsarens nya kläder. Den berättelsen är hård samtidskritik – och Andersens samtid är inte dåtid utan en för all tid allmängiltig insikt. Det går till så. Människan uppträder som ett flockdjur; tänker det som ska tänkas, säger det som ska sägas.
Verklighetsbeskrivningen upprätthålls med makt och det spelar ingen roll vilken färg makten har, den uppträder likartat i alla situationer och uppfattar instinktivt alla hot eller uppfattar instinktivt allt som möjliga hot. Alltså måste allt läggas till rätta så att det verkligen blir rätt. Hur skulle det annars bli?
Det problem jag återkommer till handlar om styrning och ledning av mitt arma tänkande. Det finns alltid någon redaktion som värnar mig så att jag inte nödgas tänka utanför samtidslådan. Men, det är min fråga, vet de som talar så mycket verkligen så mycket om det de talar om? Och hur kommer det sig att samma personager sitter i alla tv-program och uttalar sig med någon slags självklar hänvisning till att de är tv-personligheter? När har de hunnit läsa in sig på allt det de har synpunkter om? Eller är det med dem som med kvinnan i flygbussen från JFK i New York en sen vinterkväll under förra århundradet, när vi skulle transporteras genom stadsdelen Bronx? White Plains en vinternatt blir en upplevelse. Kvinnan återgav sin semesterresa i detalj och kommenterade därtill allt hon såg i Bronx (Westchester och Melrose inte att förglömma – men räknas Larchmont till Bronx?): snödrivor främst. Vi förstod att hennes synintryck gick direkt ut i munnen utan att först ha passerat hjärnan. Var hon en prototyp för den moderna människan av idag? Irritationen övergick denna sena afton till fascination och till ett bestående minne, ett sådant som förgyller livet. Hon hade varit perfekt i ett pratprogram i bilderburken. Tv-personlighet!
Jag vet inte hur mycket i en verklighetsbeskrivning som måste skava innan jag blir misstrogen. Min vän prosten Jan Frithiof har sagt att han inte känner någon som har näsa för att något inte står rätt till som jag. Jag tror detta är en vänlighet i överkant, men ibland anar jag, antyder, väntar och inser efter ett tag att jag inte var fel ute. Ta ämbetsfrågan som kärt exempel. Eller klimatet. Det talades i går i radio om ”livsfarliga växthusgaser”, som vore det självklart och allmänt bekant vilka gränsvärden för koldioxid som gäller. Det tog tid för mig att förstå vad ”ppm” betyder, men när jag fattade, är högre ppm-tal i Sverige alls inte alarmerande. De har varit högre tidigare innan vi körde bil och flög i luften, har jag förstått. Jag har också förstått att de s k klimatskeptikerna har poänger som borde lyftas i debatten för att antingen slås i småbitar eller tas på allvar. Kommer till detta de 11 000 forskarna från 153 länder som när den väl utminuterade nyheten granskades, alls inte var några klimatexperter. För att nu inte återkoppla till de där 97% av forskarna som larmar, när det visade sig alls inte vara några 97% utan vid kontrollräkning i storleksordningen 0,3-3,6%. Detta är alltså ”Forskningen” i ental och bestämd form som vi måste lyssna på. Så här kan man fortsätta. Det borde man inte kunna.
Hur kommer det sig att verklighetsbeskrivningen kan koppla sig loss från verkligheten? Kan det möjligtvis bero på att intresset aldrig eller alltid ljuger? Det finns så mycket pengar i klimatnödläget numera, att inga kritiska frågor kan ställas och de som ställer dem stigmatiseras som ”förnekare” (och just termen pekar på ett religiöst drag i den samtida klimatomsorgen). I radio hörde jag förra veckan besked om att det fanns fler isbjörnar och det tycktes mellan raderna vara en ovälkommen nyhet, för den kastar omkull den gamla sanningen om plötslig isbjörnsdöd. Om isen smälter något, flyttas fronten och isbjörnen får lättare att fiska.
Lika illa med klimatkompensationen. Vem granskar vad Svenska kyrkans klimatkompensation har åstadkommit? Har folk fördrivits från sina marker för att Svenska kyrkans resande med flyg skulle kompenseras i Afrika? Vem vet? Omfattningen och konsekvenserna? Blir det lika tyst om detta som om de storslagna investeringarna i Afrika, som gick fel. Talar vi inte om Västerås stift och, vill jag minnas, Linköpings? Samma med mikroinvesteringarna. Fel av mig! Vi talar verkligen inte om detta! Verklighetsbilden ska inte granskas.
Men verkligheten har dock en normerande kraft. Somliga hoppas att den kraften inte ska slå till på länge än, ”inte i min tid”, som det heter. Det betyder inte innan pensionsåldern. Det är att hoppas för mycket. Sönderfall gå snabbare i komplexa strukturer. När ni minst anar det… Under tiden kan slaget (det kallas så) om verklighetsbeskrivningarna fortgå. Det påverkar inte den faktiska verkligheten det minsta.